2349357 GH0992 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:92 Onsdagen den 20 april 1993/94 92 1994-04-20 00:00:00 Socialpolitik -- inriktning och anslag 5F5C0432-5CCC-475A-8556-76E14735071C 4 EVA ZETTERBERG (v) v Herr talman! Jag skall först ta det formella och hänvisa till alla Vänsterpartiets yrkanden i den meningsyttring som är fogad till betänkandet. Jag vill särskilt yrka bifall på några hemställanspunkter. Det gäller mom. 1, generell välfärdspolitik, mom. 2, rättighetslag, mom. 10, Ädelreformen, mom. 31, smittskyddslagen och mom. 37, allmänt anslag till hälso- och sjukvården på 195 miljoner. Där vill jag särskilt poängtera att pengarna inte skall gå till husläkarreformen utan till att avveckla husläkarlagen och andra angelägna ändamål inom sjukvården, exempelvis hemsjukvården. Jag yrkar också bifall till mom. 57, lägre medelsanvisning till Socialstyrelsen, mom. 80, Barnombudsmannens uppgifter, mom. 82, införlivandet av barnkonventionen i svensk lagstiftning och till sist till mom. 86, som är en meningsyttring om adoptivbarn. Reservationen från Ny demokrati tar upp våra motioner. Jag vill också anmäla att Vänsterpartiet instämmer i majoritetens förslag angående avskaffandet av husläkarlagen och i de flesta s-reservationerna. Jag kommer nu huvudsakligen att ta upp socialpolitiken. Därefter kommer Berith Eriksson att fördjupa sig i sjukvården och husläkarfrågan och Jan Jennehag i äldreomsorgen. Herr talman! Frågan om det generella välfärdssystemet kan man ägna många timmars diskussion och funderande åt. För Vänsterpartiet innebär välfärdspolitik ett solidariskt samhälle där de människor som kan arbeta och försörja sig tar ansvar för människor som på grund av sjukdom eller arbetslöshet inte kan göra det. Det är ett sådant samhälle som vi vill ha och anser att vi kan upprätthålla. Jag läste nyligen i en artikel av Maciej Zaremba att FN-deklarationen från 1948 faktiskt tar upp rätten till välfärd. Den säger: ''Envar har rätt till en levnadsstandard, som är tillräcklig för hans och hans familjs hälsa och välbefinnande, däri inbegripet föda, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala förmåner, vidare rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter, över vilka han icke kunnat råda.'' För mig var det en intressant läsning, eftersom jag inte tidigare uppmärksammat att FN faktiskt lägger fast grunderna för välfärdspolitiken. Det var därför intressant att lyssna till föregående talare, Stefan Kihlberg från Ny demokrati, som gjorde en jämförelse mellan Sverige och regalskeppet Vasa och menade att välfärdssystemet i Sverige helt har gått till botten, precis som regalskeppet Vasa. För mig är det litet överraskande att Stefan Kihlberg tar ett sådant exempel, eftersom det är ett antal hundra år sedan regalskeppet Wasa gick till botten och det förvisso har hänt väldigt mycket sedan dess. Som jag ser det finns det i Sverige en bred flotta av skepp och stora och små fartyg, och det är de som utgör grunden för vår välfärd. De behöver förvisso tas in och putsas upp mellan varven. Kanske är det också nödvändigt att förändra flottan och lägga ner några av skeppen, men grunden för välfärdspolitiken ligger kvar och bör ligga kvar. Detta innebär inte att vi i Vänsterpartiet bortser från budgetunderskott och de stora ekonomiska problem som Sverige har i dag, men vi menar att den politik som den borgerliga regeringen hittills har fört har tagit sikte på helt andra besparingar än de som är nödvändiga, helt andra besparingar än sådana som drabbar dem som har det bäst ställt i samhället. Besparingarna hittills har ju gått ut över t.ex. människor som är långtidssjukskrivna, människor som blivit arbetslösa. Vänsterpartiet menar att det finns stora områden där vi kan spara och se till att budgetunderskottet minskar, men vi kan inte göra det samtidigt som regeringen sänker förmögenhetsskatten och arvsskatten och vidtar en rad andra åtgärder som faktiskt gynnar dem som har råd att betala. Det är också fel att som Stefan Kihlberg tala om ''aktiebolaget Sverige''. Jag vänder mig mycket starkt mot jämförelsen mellan Sverige och ett aktiebolag. Det är helt fel att tro att vi har ett ''aktiebolag Sverige''. Det finns en grundläggande skillnad mellan ett aktiebolag och ett land, en nation. I ett land har vi ett demokratiskt inflytande till skillnad från i ett aktiebolag, där de som har rösträtt är de som äger företaget. Sverige består av landets medborgare, och vi har rätt att i allmänna val föra fram våra åsikter, vad vi vill ha för politik. Det är en grundläggande skillnad, bland många andra, mellan Sverige och ett aktiebolag. Däremot kan jag instämma i det Stefan Kihlberg sade om att våga välja. Naturligtvis handlar det om att våga välja, men det handlar om att välja rätt politik. Jag skall inte fördjupa mig mer i de allmänna diskussionerna om välfärden och välfärdens system annat än att konstatera att vi helt enkelt behöver förbättra pricksäkerheten i välfärdssystemet. Vi behöver förändra systemet, men inkomstbortfallsprincipen bör bestå, även om taket kan sänkas något. Vi menar att det finns en rad åtgärder som kan vidtas utan att det drabbar dem som har det sämst ställt. I det här betänkandet har Vänsterpartiet tagit upp rättighetslagstiftningen på det socialpolitiska området. Vi menar att socialtjänstlagen, som ju har varit i funktion i drygt tio år, är en mycket bra lagstiftning, som ger människorna i det här landet en grundläggande trygghet och en grundläggande respekt för människor som har sociala eller ekonomiska problem. Men socialtjänstlagen behöver ändå rättas till, och Vänsterpartiets förslag är att socialtjänstlagen skall utgöra en rättighetslag. Med tanke på föregående talares uppfattning om behovet av självkänsla undrar jag om Ny demokrati och ni andra har tagit del av vad som hände trebarnsmamman Angela Franzén i Marks kommun. Hon uppbar socialbidrag men demonstrerade för sina rättigheter och gick ut i massmedia och talade om vad hon tyckte om den behandling hon utsatts för. Därefter fick hon socialbidraget indraget. Jag undrar vad ni i Ny demokrati och i övriga partier säger när sådant kommer på tal. Detta är ju beklagligtvis inte det enda exemplet, utan liknande saker har inträffat i flera kommuner där man har använt exempelvis Uppsalamodellen. Grundproblemet är ändå detsamma, nämligen att människor utsätts för förnedrande behandling och inte får utöva sina demokratiska rättigheter. Jag menar att den enda lösningen på problemet är en rättighetslagstiftning, som talar om vad man faktiskt har rätt till. Vänsterpartiet har lagt fram förslag på den punkten. Det skulle också vara intressant att få höra från Folkpartiets Bo Könberg och Socialdemokraterna vad som hände med förslaget från Socialtjänstkommittén om en riksnorm. Man var ju överens i kommittén, det fanns en majoritet bakom förslaget. I mina ögon var detta ett väldigt bra förslag, och jag hade hoppats få det på riksdagens bord i form av en proposition. Men ingenting om en sådan riksnorm återfinns i det här betänkandet, och det har inte heller kommit något sådant förslag från regeringen. Jag beklagar det. Herr talman! Frågan om nedskärningar inom den offentliga sektorn har varit föremål för många diskussioner, och det är absolut nödvändigt. Inom Vänsterpartiet menar vi att det behövs nedskärningar inom den offentliga sektorn, men de nedskärningar vi vill se ligger exempelvis på försvarsområdet, inom kriminalvården och inom den statliga byråkratin. Vi vill däremot inte se nedskärningar av de medel som går till barnomsorg eller äldreomsorg i kommunerna. Att nedskärningar ändå drabbar dessa grupper gör att det blir mycket märkligt då vi säger att detta är grupper i vårt land som vi värnar om. Ett intressant exempel var vad Hans Bergström skrev i DN häromdagen. Han mer eller mindre hånade de människor i vårt land som utifrån barnkonventionen hävdar att barn inte skall behöva vara i så stora grupper. Hans Bergström menade att det var helt fel, att vi kunde jämföra vårt land med Sri Lanka, där man har barngrupper på 30 barn, eller Frankrike, där man har väldigt stora barngrupper. Men han bortser då från vad det handlar om, nämligen att vi skall ha en bra och fungerande barnomsorg, i vilken det finns möjlighet att ta individuell hänsyn och bry sig om varje barn på ett personligt sätt, och inte någon form av barnparkering. Jag undrar därför var gränsen för barngruppers storlek går. Jag har flera gånger ställt frågan till Bengt Westerberg, men jag har aldrig fått något svar, och inte heller någon annan tycks intressera sig för frågan. Jag har bara under den senaste veckan varit ute på flera dagis bl.a. i Flen och Norrtälje och i mitt eget bostadsområde på Skarpnäcksfältet. Där är nu grupper på 18 barn det normala, och därutöver talar man nu om att ta in ett nittonde eller tjugonde barn. Personalen är oerhört oroad över hur de skall kunna klara av det här och bibehålla en bra standard för barnen. Bengt Westerberg har tagit upp frågan om en eventuell skattehöjning med tanke på Socialstyrelsens rapport om barn i nedskärningstider och effekterna av nedskärningarna för barnen. Var kommer det i så fall in? Jag har naturligtvis en förhoppning om att det är vårt förslag om en kommunakut som man från Folkpartiets sida nu vill bifalla. Vårt förslag om en kommunakut innebär just att kommuner som inte klarar av att hålla en bra standard skall kunna få extra bidrag för att inte behöva sänka standarden för barnen. Jag undrar också vad Socialdemokraterna har för recept för att förbättra situationen för barnen i nedskärningstider. Har inte också ni en gräns för hur många barn man skall kunna ha i barngrupper? Herr talman! Jag vill också nämna en del andra förslag som Vänsterpartiet har lagt fram. Ett sådant gäller diskrimineringen av handikappade, som är ett annat problem. Jag hänvisar här till vår meningsyttring. Jag vill hänvisa till vårt förslag om en pedagogisk kampanj på daghem. Jag vill poängtera att det naturligtvis inte handlar om att ha en pedagogisk kampanj i stället för bra och grundläggande resurser på dagis. Vi menar att både och behövs för att stärka personalens situation och förbättra deras möjligheter att ge en bra barnomsorg. Jag vill ta upp frågan om ersättning för psykoterapi inom den allmänna försäkringen. Hittills har vi i vårt land valt att betrakta psykiska problem som helt artskilda från de somatiska problemen. Jag har väldigt svårt att förstå varför samhällets inställning till dem som går till en psykoterapeut skall skilja sig från inställningen till dem som går till en sjuksköterska eller en läkare inom den somatiska vården. Jag, liksom motionärer från bl.a. Folkpartiet, menar att det vore självklart med en ersättning på samma sätt. Herr talman! Jag vill också nämna smittskyddslagen. Europarådet har ju faktiskt rekommenderat att kontaktspårning skall vara frivillig. Hur kommer det sig att ni i övriga partier accepterar en smittskyddslag som klart och tydligt talar om att det är tvång på kontaktspårning, trots att all erfarenhet visar att det är på frivillig grund som ett bra arbete kan utföras? Herr talman! Jag nämnde tidigare bidragen till hälso- och sjukvården, icke att förväxla med bidrag till husläkarsystemet. Jag vill också nämna Kvinnoforum, som gör ett mycket viktigt arbete för kvinnor med missbruk och ett förebyggande arbete, men som har fått sina bidrag minskade av regeringen. Jag har nämnt medlen till Socialstyrelsen, av vilka Vänsterpartiet har föreslagit en drastisk nedskärning. Det beror inte på att vi inte anser att det utförs förnämligt arbete och utredningsarbete på Socialstyrelsen. Det anser vi. Vi menar att just det arbetet kan läggas ut på universitet, högskolor och andra. Socialstyrelsen bör koncentrera sig på tillsyn av verksamhet. Jag vill också nämna Epidemiologiskt centrum. Subventionering av preventivmedel är ett utmärkt sätt att bedriva förebyggande arbete för att exempelvis förhindra aborter. Andra partier är väldigt angelägna om att förhindra aborter. Jag vill nämna medel till Folkhälsoinstitutet för åtgärder mot anorexi och bulimi samt stödet till nykterhetsorganisationerna. Herr talman! Jag vill avslutningsvis ta upp frågan om Barnombudsmannen. Vi har alla varit överens om att inrätta det ämbetet. Men man vill inte från övriga partier att Barnombudsmannen skall kunna föra enskild talan. Jag har svårt att förstå varför. Det är på det viset som Barnombudsmannen kan hävda sig och inte bara ha en allmän kompetens. Jag menar också att Barnombudsmannen behöver mer medel än det som regeringen har anslagit. Herr talman! Jag vill ta upp frågan om barnkonventionen. Vänsterpartiet kräver att den inkorporeras i svensk lagstiftning. Det är mycket överraskande att vi inte har kunnat få igenom det kravet. FN:s kommitté för att följa upp barnkonventionen har rekommenderat Sverige att göra det. Trots detta har regeringen och riksdagen, utom Vänsterpartiet, ansett att man inte skall följa det rådet. Det tycker jag är märkligt. Jag vill också nämna adoptivbarnens situation. Vi i Vänsterpartiet har i fler motioner pekat på att adoptivbarnen inte bara så länge de är barn kan behöva extra stöd. Det finns adoptivbarn som blivit vuxna men som fortfarande har klara behov av stöd från samhällets sida, och de måste få ett utökat stöd. Därför yrkar jag bifall till meningsyttringen i denna del. Herr talman! Jag vill också kommentera frågan om bibehållen alkoholpolitik även vid EU- medlemskap, som Bo Holmberg berörde. Jag tror att det är en from förhoppning från Bo Holmberg att så skall vara fallet. Jag tror att det kan komma åtskilligt mer på EU-området. Det finns redan förslag vad gäller införsel av alkohol m.m. som klart strider mot en bra alkoholpolitik. Herr talman! Slutligen instämmer jag för Vänsterpartiets del i att det är kris i Sverige. Mycket behöver förändras. Välfärden behöver utvecklas, inte avvecklas. 0163254848207 N 2010-01-01 00:00:00 252855 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0992/#anf4