2349357 GH0992 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:92 Onsdagen den 20 april 1993/94 92 1994-04-20 00:00:00 Socialpolitik -- inriktning och anslag 5E0CDFB1-EB98-4AE0-9ADC-F0DCA87383E4 38 LEIF BERGDAHL (nyd) nyd Herr talman! Före den 1 januari 1970, då den s.k. sjukronorsreformen infördes, arbetade landets provinsialläkare med prestationsersättning. Förutom en relativt låg fast grundlön, som ofta uppgick bara till mellan en femtedel och en tredjedel av totallönen, fick vederbörande ersättning för varje behandlad eller undersökt patient enligt en detaljerad åtgärdstaxa. Denna åtgärdstaxa ledde till att en provinsialläkare behandlade mellan 20 och 40 patienter dagligen -- ibland ännu fler, ibland något färre -- förutom nödvändiga hembesök, som arvoderades enligt en separat hembesökstaxa, där betalningen varierade efter avståndet till patienten osv. Läkare i många andra länder, som Tyskland, Japan och Frankrike arvoderas fortfarande på liknande sätt och tar emot ungefär samma antal patienter som våra provinsialläkare gjorde före 1970. Jag läste för ett tag sedan en beskrivning av en allmänpraktikers dag i Frankrike. Han börjar med 10--12 hembesök på morgonen, och sedan har han 30--40 besök på mottagningen. Så går det till utomlands. Dagens svenska distriktsläkare har per mottagningsdag cirka tio patienter och gör mycket sällan hembesök. Det finns områden där läkaren inte har gjort hembesök på flera år. Om vederbörande distriktsläkare etablerar sig som privatpraktiker, händer följande. Han får ingen fast lön utan ersättning enbart på grundval av en detaljerad åtgärdstaxa. I en sådan taxa redovisas hundratals åtgärder. Distriktsläkaren kunde fram till i år bli allmänläkare. Om han blev det hände följande. Enligt Riksförsäkringsverkets statistik blev han då dubbelt så effektiv som tidigare. Han behandlade då genomsnittligt ungefär 20,4 patienter per dag mot tidigare mindre än 10. Det förhållandet att åtgärdstaxans försvinnande den 1 januari 1970 förstörde vår sjukvård och dess effektivitet har ingen velat redovisa förrän Ny demokrati trädde fram. Arbetsgivarna tyckte att det var penibelt, likaså arbetstagarna, Läkarförbundet osv. På statligt håll tyckte man detsamma. Det som hände under 70-talet kan förenklat beskrivas så som en ganska framstående sjukvårdspolitiker sagt till mig, dock icke offentligt. Han framhöll att vi fördubblade lönerna för läkarna på 70-talet och halverade produktionen. Det ligger något i detta. Trots att antalet läkare och annan personal ökat lavinartat är väntetiderna på många vårdcentraler och sjukhusmottagningar i dag längre än på 60-talet. Jag har till leda påpekat detta i tidningsartiklar och i upprepade debatter, bl.a. i riksdagen. Ingen som intresserat sig för husläkarfrågan borde vara okunnig om den betydelse som vi tillmäter prestationsersättningen. Ny demokrati vill ha en sjukvård som baseras på en allmän obligatorisk sjukförsäkring vilken sätter patienten i centrum. Patienten själv skall få avgöra vilken vårdgivare som skall anlitas. Någon plats för husläkare finns inte inom vårt sjukvårdspolitiska program. Vi tror att svenskarna är kompetenta att gå till en öronläkare när de har besvär med örat, att gå direkt till en ögonläkare när de har besvär med ögat och direkt till en gynekolog när de har gynekologiska problem. Det behövs inte någon grindvakt som sorterar och bestämmer om man får gå vidare. Vid upprepade tillfällen har vi påpekat att vi är emot ett husläkarsystem, särskilt den folkpartistiska urmodellen med centralstyrning och detaljreglering. Jag har t.o.m. kallat den för en stalinistisk modell och som väntat blivit avhånad i vederbörlig ordning i Folkpartiets tidning Nu. Bengt Holgersson, socialdemokratisk talesman i sjukvårdsfrågor, använder även han beteckningen stalinistiskt när han i svenska Dagbladet kritiserar husläkarsystemet. Så det smittar det här ordet. Vår grundinställning torde inte ha varit obekant för någon när vi för ett år sedan väckte vår motion med anledning av husläkarpropositionen. Vi påtalade att om vi ''inte i huvudsak får gehör för våra viktigaste krav förbehåller vi oss rätten att yrka avslag i utskottet''. Vilka var då våra krav, som vi sedan förhandlade om? Det viktigaste kravet var att en åtgärdstaxa infördes, detta för att uppnå dynamiska effekter. Våra krav baserade sig till stor del på utredningar och skrifter från Läkarförbundet, där man angav att åtgärdstaxans del av husläkarnas inkomster skulle utgöra cirka 20-25 %. Om den nu föreslagna åtgärdstaxan ger en procent, skulle jag bli mäkta förvånad. Det gällde alltså att en rejäl del av inkomsten skulle komma från åtgärdstaxan, för att få fart på det hela och uppnå de dynamiska effekterna. Regeringspartierna gick med på en åtgärdstaxa som en tredje ersättningsdel för husläkarna, utöver den s.k. kapitationsavgiften och patientavgiften. Man gick med på våra krav på grund av att ''den särskilda kompetensen hos husläkare som har specialistkompetens inom annan specialitet än allmänmedicin bör utnyttjas'', dvs. om en husläkare var ögonspecialist skulle han även kunna verka som ögonläkare, vilket han inte kan i dag. Han skulle kunna skaffa sig instrument och ha en del ögonpatienter. Ute i glesbygden kan man ofta inte försörja sig på heltid som ögonläkare, öronläkare osv. Det skulle alltså bli mer av mångfald, om man såg till att specialisterna kunde skaffa sig instrument och göra ingrepp. Den här åtgärdstaxan skulle även uppmuntra husläkarna att själva bistå sin patient i stället för att skriva remiss till sjukhus. Det skulle bli av särskild betydelse i glesbygden. De som vill kontrollera vad som stod i skriften kan läsa socialutskottets betänkande 1992/93:SoU22. Jag ger alltså en referens, så att det går att kolla upp att jag inte står här och ljuger. Resultatet av allt detta blev en åtgärdstaxa med 14 åtgärder inom allmänmedicinens ram. Det fanns inga åtgärder inom t.ex. ögon- och öronsjukdomar. Det bidde alltså inte ens en tumme! Vi hade blivit grundlurade. Åtgärdstaxan tog jag upp igen i december, när regeringen lade fram en proposition om bl.a. fri etablering för specialistläkare. Då ingick en del som gällde åtgärdstaxan, och jag skrev att det var en Potemkimkuliss. Riksdagen beslutade att åtgärdstaxan skulle skickas till Husläkardelegationen för komplettering. Vad gjorde då regeringen? Jo, den skickade åtgärdstaxan till trycket. Där finns den tydligen nu. Vårt andra huvudkrav i förhandlingarna när vi släppte igenom husläkarreformen var att patienten utan extra kostnad skulle kunna direkt gå till en specialistläkare. Under ärendets gång hade man talat om att det skulle bli 200-300 % dyrare att gå till specialistläkare. Vi nådde inte ända fram, utan vi uppnådde att patientavgiften fick vara högst 1,5 gånger patientavgiften hos husläkare, dvs. en 50- procentig höjning om man går till specialisten direkt. Hur länge respekterades då detta förhandlingsresultat? Inte särskilt länge. Redan efter ett halvt år, i samband med propositionen om specialistläkare m.m., kom det förslag om att taxan för nyetablerade specialister skall vara 75 % högre än den för husläkare. De som vill kontrollera det här kan läsa proposition 1993/94:75. Vi var faktiskt tvungna att gå med på den här förhöjningen, trots att det stred mot husläkaruppgörelsen, för att förhindra att utbetalningen av privatläkarnas ersättningar hamnade hos landstingen i stället för hos Försäkringskassan. Det tredje huvudkravet som vi hade för att släppa igenom husläkarpropositionen -- det var någon gång i maj 1993 -- var att husläkaren skulle ha ersättning för hembesök. Vad är det för en husläkare som inte kommer hem till ett hus? Det kravet fick vi inte gehör för, och fortfarande kan vi konstatera att husläkarna i Sverige inte får någonting extra när de gör hembesök. Därför torde antalet husläkarbesök i hemmet bli minimalt. Det blir sannolikt ungefär det som i dag gäller för distriktsläkare. I dag blev jag uppringd av en doktor i Gävleborgs län som hade gjort en undersökning bland distriktsläkarna där. Av dem var 80 % mot husläkare. Sedan vill jag poängtera att avskaffandet av husläkarlagen inte innebär att husläkarna försvinner, vilket många har missförstått, utan det innebär att landstingen själva skall få avgöra om de vill ha husläkare eller inte. De som har husläkare kommer med stor sannolikhet att ha dem kvar. Vägen till målet att avskaffa husläkarna har varit lång och krånglig. Jag skulle vilja använda en term som används inom medicinsk litteratur, nämligen serendipity. Det anspelar på en folksaga från Serendip, gamla Ceylon, där jungfrurna med sina oljelampor väldigt ofta gick vilse i mörkret och vandrade omkring i djungeln och hade en massa olika äventyr för sig. Men till slut kom de till målet. Vår väg till det här beslutet har varit en irrfärd, och jag ångrar faktiskt en del inslag, att vi över huvud taget gick med på att släppa igenom propositionen för ett år sedan. Jag hoppas nu att riksdagen beslutar att avslå husläkarlagen och pengarna, 200 miljoner kronor, som ibland har varit villkorade och ibland inte -- jag vet inte vad sista budet är. I alla fall vill vi avslå husläkarlagen och se till att spara 200 miljoner kronor i år. Sedan kan det bli ytterligare besparingar längre fram, om husläkarlagen avskaffas. 0931691314703 N 2010-01-01 00:00:00 252889 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0992/#anf38