2349357 GH0992 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:92 Onsdagen den 20 april 1993/94 92 1994-04-20 00:00:00 Socialpolitik -- inriktning och anslag D39502F0-719D-42FF-95C5-2FDC148D6E94 28 CHATRINE PÅLSSON (kds) kds Herr talman! Vad riksdagen i dag har att ta ställning till är ett utomordentligt viktigt område i vårt arbete. Välfärd är ett stort och vitt begrepp. Alla vi från de olika partierna har möjlighet att utforma det arbetet och att anlägga synpunkter som vi tycker är väsentliga. Många har under årens lopp försökt tvinga fram en äkta solidaritet och en känsla av ansvar för sin nästa. Man har utgått från att individen inte är kompentet att själv trygga sin framtid utan att staten måste ombesörja det. Andra har förfäktat idén att individen är stark nog att se om sitt eget hus och att individen också har praktiska möjligheter att göra det. Sanningen är som alltid att det inte är fråga om vare sig svart eller vitt utan om något mitt emellan. Jag är övertygad om att det harmoniska samhället, balansgången mellan eget ansvar och gemensamt ansvar, bäst nås genom att trygga familjer byggs upp. Därför är det glädjande att 1994 är utlyst till FN:s familjeår. Familjen som institution kommer nu att sättas i centrum. Mottot för Sveriges deltagande i familjeåret är att familjen skall fungera som grundval för den svenska välfärdspolitiken. Enligt Programkommissionen skall familjepolitiken medverka till att unga människor integreras i det svenska samhället och lär sig de demokratiska grundvärderingarna. Respekten för människors lika värde och integritet, jämställdhet mellan könen och omsorg om utsatta grupper är också mål för Sverige under familjeåret. Herr talman! Mycket pekar på att det är just bristen på familjestabilitet och trygghet som leder till våld, rotlöshet och missbruk, särskilt bland ungdomar. Ett samhälle blir otryggt när umgänget mellan barn och föräldrar inte fungerar. Familjen är den bästa demokrati- och solidaritetsskolan. Det är den viktigaste enskilda faktor som kan utveckla samhället i positiv riktning. Men skrämmande statistik visar att vi är långt från målet att nå stabila familjer. 80 000 svenska barn har tappat kontakten med en av föräldrarna. 10 % av alla barn beräknas leva i en miljö där någon av föräldrarna missbrukar. 12 av 1 000 barn i storstäderna lever inte alls med sina biologiska föräldrar utan har blivit placerade i fosterhem. Barn utnyttjas sexuellt, misshandlas och våldtas. Detta är avskyvärt. Sverige har ratificerat barnkonventionen och borde också ta ansvar för att konventionens artiklar förverkligas. Personligen tycker jag att barnkonventionen alltför litet har inlemmats i det svenska rättssamhället. Hade barnkonventionen stått som riktmärke i svensk lagstiftning skulle barn ha fått en helt annan rättsstatus. FN-konventionen om barnens rättigheter slår bland annat fast att konventionsstaterna särskilt skall vidta alla lämpliga nationella bilaterala och multilaterala åtgärder för att förhindra att ''barn utnyttjas i pornografiska framställningar och i pornografiskt material''. Även Aktionsprogrammet för förebyggande av handel med barn, barnprostitution och barnpornografi, antaget av Kommissionen för mänskliga rättigheter i Resolution 1992/74, slår fast att länder som ännu inte har infört lagstiftning som kriminaliserar att producera, distribuera eller inneha barnpornografiskt material anmodas göra detta. För barnens skull måste vi kriminalisera innehav av barnpornografi. Allt annat är ett svek mot barnen. Därför är det tragiskt att vi inte partier emellan i Sveriges riksdag kan vara överens om detta. Barn måsta ha en framskjuten plats i tolkningar av lagar. I varje enskilt fall där barn är inblandade måste vi först se konsekvenserna av beslutet. Barn är de mest skyddsvärda i samhället. Just därför att barn inte har någon annan möjlighet än att förlita sig på vuxnas godhet och ansvarstagande måste barns bästa alltid prioriteras. Herr talman! Vår välfärdspolitik syftar till att värna medborgarnas ekonomiska trygghet vid vård och fostran av barn, vid sjukdom och handikapp, vid arbetslöshet och på äldre dagar. I en ekonomiskt svår situation är det emellertid viktigare än någonsin att prioritera i välfärden. Detta är 90- talets kanske allra största utmaning. De samlade sociala utgifterna för välfärden är nu ungefär 475 miljarder kronor. Detta motsvarar 30 % av bruttonationalprodukten. En femtedel av statens finanser finansieras med upplåning. Eftersom räntekostnaderna för statsskulden riskerar att successivt tränga undan angelägna utgifter för vår välfärd är det nödvändigt att också sanera finanserna. Det är här prioriteringarna kommer in. Det finns helt enkelt inte hur mycket pengar som helst till vår välfärd, även om vi ibland skulle önska det. Vi har helt enkelt inte råd med allt som vi skulle vilja ha råd till. Vi kristdemokrater anser att prioriteringarna måste göras till de svagare gruppernas fördel, de som inte är röststarka, nämligen äldre, sjuka och barn. Ur kristdemokratisk synvinkel vore det djupt oetiskt att överlämna en galopperande statsskuld med åtföljande räntebetalningar till våra barn och barnbarn. Själva ordet fördelningspolitik kan leda tankarna fel. Det är alltför lätt att glömma att en god fördelningspolitik måste bestå av två delar -- dels att den kaka som fördelas är så stor som möjligt, dels att kakan fördelas så rättvist som möjligt. Det måste givetvis även finnas förutsättningar för att baka kakan. Tyvärr kan det på kort sikt finnas beslutssituationer då motsättningar uppstår mellan målen att få kakan att växa och att fördela den rättvist. Herr talman! Den viktigaste fördelningspolitiska uppgiften är att skapa förutsättningar för nya riktiga jobb. Med fler människor i arbete kommer kakan att växa samtidigt som de nya jobben i sig är en mycket effektiv fördelningspolitik. Det är den ena delen i fördelningspolitiken. Den andra delen är att vi, när vi sanerar finanserna, måste se till att de pengar som finns fördelas så rättvist som möjligt. På många områden har detta lyckats. Men ett område där det fortfarande råder en stor orättvisa är inom barnomsorgen. 43 % av föräldrarna till alla barn mellan 3 månader och 6 år får inte del av pengarna till barnomsorgen. Här är det intressant att lyssna till vår värderade utskottsordförande Bo Holmberg, som lovar att den socialdemokratiska politiken nu skall bli rättvis. Det hälsar jag med tillfredsställelse, inte minst när det gäller barnomsorgen. Trots att dessa barns föräldrar betalat höga skatter just för att få barnomsorg i någon form, antingen genom kommunal försorg, hemma eller på annat sätt, står de nu utanför samhällets subventioner. Det är således endast tre av fem barn som får ta del av det som alla betalat. Granskar man gruppen ettåringar och tvååringar som får del av samhällets stöd ser man att de är ännu färre. Endast 40 % av alla ettåringar och 60 % av alla tvååringar får tillbaka vad deras föräldrar betalat i form av skatter för barnomsorgen. Ett sätt att lösa detta och föra tillbaka pengar och beslutanderätt till föräldrarna är införandet av vårdnadsbidraget. Vårdnadsbidraget återför en del av pengarna till denna kategori. Barnfamiljerna själva kan med ett vårdnadsbidrag bättre välja hur deras barn skall tas om hand. Man kan ta större individuell hänsyn till barnens behov. Detta är egentligen en självklarhet. Huvudansvaret för vård och fostran måste ligga på familjen, medan statens och kommunernas insatser i första hand skall vara stödjande och kompletterande. För att detta skall fungera även ute i kommunerna krävs ett vårdnadsbidrag. Det skall bli intressant att här i riksdagen få vara med om den debatten om någon månad. Herr talman! När vi talar om prioriteringar och välfärd måste vi ha i åminnelse att det finns ett värde som alltid måste sättas i första rummet, alltid måste vara basen och utgångspunkten, nämligen människovärdet. Att ett samhälle håller människovärdet högt är grundläggande och viktigt. Det gäller allt, från den första början till livets slut. Välfärd är att känna trygghet, att känna framtidstro. Med förnuftiga prioriteringar anser jag, trots att vi har en svår ekonomisk situation, att vi kan komma en lång bit på väg för en välfärd 1994 och framåt som inte bara är bibehållen utan också kan utvecklas. Herr talman! Jag vill avsluta mitt anförande med att kommentera Bo Holmbergs inledningsanförande. Gång på gång ute i debatter i vårt land kommer precis samma påstående från Bo Holmbergs parti om att vi har raserat välfärden. Det har till och med utarbetats ett dokument om hur kristdemokraterna har förvaltat sitt pund -- en intressant läsning i och för sig. Därför känner man igen en del av de här påhoppen. När det gäller avgifter har man i många kommuner och landsting i vårt land i fullständig enighet antagit vilka avgifter man skall ha. Jag vill påminna Bo Holmberg om det högkostnadsskydd vi har just av det skälet att det skall finnas en högsta nivå för vad man behöver betala för vård och omsorg. Då kanske inte 10 kr eller 20 kr har så stor betydelse. De som är kroniskt sjuka och har ett stort vårdbehov får ändå vården subventionerad över högkostnadsskyddet. Jag vill också gärna säga att när man läser Kommunförbundets sammanräkningar finner man att det inte alltid är socialdemokratiskt styrda kommuner som ger den högsta andelen vård och omsorg, ibland är det tvärtom. Jag tror att det är viktigt att vi har en ordentlig grund att stå på när vi kritiserar för att vi skall få en saklig och seriös valrörelse. Vi måste tillsammans försöka åstadkomma en god välfärd. Som politiker måste vi försöka att göra det bästa av den svåra ekonomiska situationen. Vi bör åtminstone ta ett gemensamt ansvar för den. 0377384542907 N 2010-01-01 00:00:00 252879 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0992/#anf28