2349353 GH0988 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:88 Torsdagen den 14 april 1993/94 88 1994-04-14 00:00:00 Inkorporering av Europakonventionen och andra fri- och rättighetsfrågor 2A570C5F-2873-4444-AA97-DC120E98E86D 17 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) c Fru talman! Som många har konstaterat är det ett i huvudsak enhälligt betänkande som KU har presenterat för riksdagens kammare. Det kommer väl också att antas ganska snart i sin helhet. Det har förekommit en hel del högtidliga ord i debatten, och en del har kanske varit ganska skarpa. Jag tycker inte att de svarar mot ärendets vikt. Jag uppträder här litet grand som slaven på vagnen. De förändringar av grundlagen som nu föreslås är inte så förfärligt märkliga som de framställs. Jag ser inte grunden för ett sådant konstaterande som något enbart negativt utan också som något positivt. Vi är försiktiga i Sverige. Vi vill noga överväga när vi skall ändra i grundlagen. Vi är medvetna om att allmänna generösa proklamationer inte har stort värde. Vi väger orden i grundlagen på guldvåg. Vi har även kommit att ändra vår nya grundlag stegvis efter ett mycket omfattande utredningsarbete. Jag tror att det är en metod som vi skall använda oss av även framöver. De brister i vår grundlag som en del framställer är inte så förfärliga att all rättssäkerhet håller på att rasa samman. Så är det inte. I själva verket är det så att Sverige är en rättsstat i högre grad än de allra flesta andra länder i världen. Det tycker jag att vi kan vara stolta över. Jag tror att det är en mycket viktig sak. De erfarenheter jag har fått från resor ute i världen, särskilt under senare år, har övertygat mig om att formell demokrati inte är av så stort värde om det inte finns ett rättssamhälle i botten som medborgarna kan lita på med poliser, domstolar och vanlig hederlighet. När formell demokrati förenas med omfattande korruption i olika led, särskilt inom rättssystem och polisväsende, är demokratin mycket skör och inte alltid till den nytta för medborgarna som den skulle kunna vara. Det var några inledande kommentarer. När det gäller fri- och rättigheter kan man alltid fråga sig vad som skall finnas med i en grundlag och vad som skall lagstiftas om i annan lag. Det är ingen lätt fråga. I en grundlag vill man gärna ha huvudprinciperna, och de skall vara så giltiga som möjligt. Men vi har ju gång på gång tvingats att konstatera att det är mycket få rättigheter som kan vara absoluta i ordets egentliga mening. Om vi tittar på vår egen rättighetsförklaring är det väl i stort sett bara förbudet mot dödsstraff som är absolut. Vad beror då detta på? Det beror på att den enes rättigheter gärna inkräktar på den andres. Det finns gemensamma samhälleliga önskemål som måste kunna tillgodoses, ibland t.o.m. på den enskildes bekostnad. Det gör att vi måste få en serie olika legala regler i vårt rättssystem som kopplar på varandra. Det anges ju också i vår grundlag att flertalet av våra rättigheter på olika sätt kan inskränkas genom vanlig lag, och det är naturligtvis nödvändigt. Men det varnas också för att man inte skall gå för långt. Det gäller ju också de saker som nu får ett förstärkt skydd i regeringsformen, t.ex. äganderätten. Det finns ju ingen som i sin vildaste fantasi kan inbilla sig att äganderätten kan vara absolut. Jo, det har ju förekommit, men vid närmare eftertanke inser man att den måste kunna begränsas på olika sätt. Samhället måste alltid ha möjlighet till ett visst skatteuttag. Skatterna är naturligtvis en inskränkning av äganderätten. Det gäller att hela tiden föra ett någorlunda vettigt och förnuftigt resonemang om vad som skall finnas i grundlagen, vad som är meningsfullt att ha med där och vad som måste överlämnas åt annan lagstiftning. Ett beslut som av en del anses vara epokgörande är att vi nu förordar inkorporeringen av Europakonventionen med svensk rätt. Det är inte särskilt epokgörande. Vi kan gott göra det, och jag har varit med på det. Men jag har vid tidigare tillfällen när vi har diskuterat detta i kammaren sagt att det finns så många överdrivna föreställningar om stringens, skärpa och rättighetsskydd i Europakonventionen, framför allt hos dem som bara har läst referat och inte konventionen som sådan. Europakonventionen drabbas ju av precis samma plåga som vi har gjort i vårt rättighetskapitel, dvs. man proklamerar rättigheter som man sedan måste medge skall inskränkas. För en gångs skull skall jag läsa en artikel ur Europakonventionen bara för att rättfärdiga mina tidigare uttalanden i den här frågan. I artikel 2 står det t.ex.: Den som lagligen befinner sig på en stats område äger rätt att där fritt röra sig och att fritt välja bosättningsort. Envar äger frihet att lämna vilket som helst land, inbegripet sitt eget. Det låter ju bra, men sedan kommer det i mom. 3: Utövandet av dessa rättigheter får inte underkastas andra inskränkningar än sådana som är angivna i lag och i ett demokratiskt samhälle nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet och den allmänna säkerheten för upprätthållande av den allmänna ordningen och förhindrande av brott, för hälsovården samt för skyddandet av sedligheten eller av annans fri- och rättigheter. I mom. 4 står det: De rättigheter som angivits i mom. 1 må inom bestämda områden tillika bli föremål för inskränkningar, angivna i lag, vilka äro berättigade med hänsyn till det allmännas intresse i ett demokratiskt samhälle. Detta är alltså karaktären hos Europakonventionen. De flesta internationella konventioner ser ut på det här sättet. Det hindrar ju inte att en konvention som den här ger uttryck för viktiga principer inledningsvis i varje paragraf. Vid vår genomgång i Fri- och rättighetskommittén har vi kunnat konstatera att den svenska lagstiftningen får anses motsvara de krav som finns i Europakonventionen. Det behöver alltså inte uppstå någon motsättning mellan Europakonventionens krav och den lagstiftning som vi har i Sverige. Den är vi, efter vad jag kan förstå, villiga att upprätthålla. Det är klart att det kan införas ytterligare ett osäkerhetsmoment genom att vi inkorporerar Europakonventionen, nämligen att det fortlöpande förändrade innehållet i Europakonventionen bestäms genom utslag i Europadomstolen. Det är därför vi har drabbats av fällande domar i Europadomstolen. När konventionen en gång antogs i Sverige var det ingen som trodde att vi skulle komma på kant med konventionen eller domstolen. Det är den praxis som domstolen sedan har kommit att tillämpa när det gäller synen på kraven på domstolsavgörande i förvaltningsfrågor och ett par andra frågeområden som har gjort att vi blivit fällda. Sedan har vi skyndat oss att rätta oss efter detta. Det blir alltså bra att få in Europakonventionen i den svenska lagstiftningen. Någon stor revolution är det absolut inte. Vi skall inte överdriva detta. Sedan fanns det en del kontroverser under utredningsarbetet. Det återspeglas också litet grand i betänkandet. En av dessa motsättningar gäller frågan om en författningsdomstol. Den har varit uppe till diskussion flera gånger tidigare. Jag har tidigare sagt att en viktig invändning mot en författningsdomstol är att jag är övertygad om att den skulle få utomordentligt litet att göra. Jag tror att den invändningen står sig fortfarande. Jag tycker att det är rätt överflödigt att tillsätta ett nytt domstolsorgan med hög status osv. för ärenden som skulle kunna dyka upp kanske vartannat eller vart tredje år. En författningsdomstol kommer vidare oundvikligen i konflikt med lagprövningsrätten, som redan är inskriven i vår författning. Man kan inte ha bådadera. Antingen får man ha en författningsdomstol eller en lagprövningsrätt. Jag tycker att lagprövningsrätten är en bra metod, eftersom den lägger ansvar på alla domstolar och myndigheter att hålla ögonen öppna inför om någon lagstiftning har tillkommit i obehörig ordning eller strider mot högre rätt. Dessutom har man författningsdomstolar huvudsakligen i större stater, dels i mera ''orediga'' stater, dels i federationer. I sådana stater kan en författningsdomstol få en hel del arbetsuppgifter, men någon sådan domstol finns inte i Danmark, i Norge, i Finland och i Sverige. Jag tror att en författningsdomstol skulle få utomordentligt litet att göra. Jag tycker vidare rent allmänt -- men därvidlag håller jag nu på att bli överkörd av verkligheten -- att det viktigaste är att lagstiftningen i sig är distinkt och klar. De lagar som passerar det här huset skall kunna tillämpas, och om man upptäcker att de är svåra att tillämpa och att det kan uppstå tvivel om vad de egentligen innebär, skall det tas initiativ i detta hus för att förändra dem. Jag ser det alltså inte som ett idealtillstånd att vi får ett lagstiftningskomplex som undan för undan blir allt otydligare och att vi överlåter till domstolarna att bestämma det reella innehållet i lagarna. Så skall det enligt min uppfattning inte vara, utan det är lagstiftarens skyldighet att se till att man har en fräsch, klar och tillämpbar lagstiftning. Lagprövningsrätten skall finnas som en sista garanti mot felaktigheter. Men jag erkänner gärna, och där har Bengt Hurtig otvivelaktigt en poäng, att vi nu glider in i ett system med en i varje fall delvis annan tradition. Vi har gjort det redan i och med att vi har gått med i Europarådet och har antagit Europakonventionen. Vi accepterar därmed Europadomstolen som ett slags författningsdomstol, och detsamma gäller beträffande EG-domstolen. Detta är i och för sig inte en utveckling som jag applåderar, men jag inser att den är nödvändig. Internationella och övernationella överenskommelser har, på grund av omständigheter som vi som har varit politiskt verksamma är väl medvetna om och har erfarenheter av, oftast oklara texter, för att kunna vinna en uppslutning från en majoritet, och i efterhand låter man en domstol precisera innehållet. Jag anser principiellt inte att detta är någon bra metod. Vi för in allemansrätten i grundlagen, och det har jag ingenting emot, men jag har varit litet änslig när jag har hört utläggningarna om vad som kan tänkas bli följden av detta. Denna ängslan kommer till uttryck i ett kort särskilt yttrande som jag och Ingela Mårtensson, Folkpartiets representant vid justeringen av betänkandet, har fogat till betänkandet. Vi framhåller där, på s. 60: ''Allemansrätten är en stor tillgång. En förutsättning för att den skall behålla sitt värde är att markområden utnyttjas på ett hänsynsfullt sätt. Särskild vaksamhet måste därför råda mot ett sådant kommersiellt utnyttjande av allemansrätten att naturen tar skada.'' De här raderna är betingade av den erfarenhet som vi börjar få av att allemansrätten i värsta fall kan bli sin egen fiende genom att den utnyttjas till den grad och på ett sådant sätt att den till slut inte får något värde. Jag uppfattar inte grundlagsregleringen av allemansrätten så, att vi i framtiden inte skulle kunna vidta lagstiftningsåtgärder för att trygga allemansrätten mot felaktigt utnyttjande. Fru talman! Detta var några reflexioner från min sida, delvis betingade av att jag gärna vill bibehålla en kontinuitet i förhållande till vad jag tidigare har sagt här i kammaren i dessa frågor. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan. 0213606215200 N 2010-01-01 00:00:00 252583 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0988/#anf17