2349351 GH0986 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:86 Tisdagen den 12 april 1993/94 86 1994-04-12 00:00:00 Svar på fråga 1993/94:425 om ingripande vid brott interpellationsdebatt 86607D8F-D79B-4F94-B24E-DE3A67E4A427 61 LENNART FRIDÉN (m) m Fru talman! Det sistnämnda kan vi väl alla uttala en viss tacksamhet över. En del i svaret tar upp att det normalt sett inte är hänförbart till allmänt åtal. Jag tror att det vid intresse skulle vara många fler som, om de hade innebörden i brottsbalken 5 kap. 3 § klar för sig, skulle utnyttja möjligheten att väcka allmänt åtal. Men då måste de själva begära att åklagaren tar upp detta. Vid den här typen av brott är det många drar sig för att väcka enskilt åtal med tanke på vad det kan komma att kosta osv. Jag skall vända tillbaks till en tid för ca 90 år sedan. Häromdagen tittade jag nämligen i Polisens huvudbok för den lilla staden Hjo år 1902. Anledningen till detta är att min farfar var verksam inom polisväsendet just vid den tiden och i nämnda stad. Där kan man läsa att den 20 januari 1902 fördes en person till polisexpeditionen av följande skäl: Lämnat förspänd dragare obunden och utan tillsyn samt missfirmat uti tjänsteutövning stadd polisman. För lös häst böter 6 kr och för missfirmelse böter 20 kr. Detta ger en litet annorlunda syn på vad som på den tiden ansågs vara ganska gravt. Som jag tog upp i min fråga är det oroväckande att man börjar ringakta individerna som sådana. Om detta accepteras är risken stor för att vi får ett samhälle där också liv och hälsa ringaktas. Det är klart att justitieministern inte kan diskutera ett enskilt fall, men faktum är att nämnda fall skulle kunna ses som en principsak i sammanhanget. Man kan konstatera att Polistidningens förhoppning om att det var en straffbar förolämpning några dagar senare motsades av de två domstolarna. Vi får då hoppas att Högsta domstolen tänker litet bättre. 0361652802700 N 2010-01-01 00:00:00 252326 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0986/#anf61