2349348 GH0983 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:83 Onsdagen den 30 mars 1993/94 83 1994-03-30 00:00:00 Skattepolitiken D1311015-13FF-497E-8845-66DD09609538 38 KJELL JOHANSSON (fp) fp Herr talman! Jag var egentligen inte anmäld till denna debatt, och jag har verkligen inga större ambitioner att förlänga den. Anita Johansson gjorde här några mycket kraftiga angrepp på skattereformen, angrepp som faller tillbaka på Folkpartiet, och hon förebrådde sig själv för att ha varit en dumbom då hon trodde på skattereformen. Jag förstår egentligen inte riktigt detta, och jag tycker inte att Anita Johansson skulle ha behövt försätta sig i den situationen. Om hon hade velat förhindra att hon här skulle framstå som en dumbom, kunde hon ju redan från början ha slagit vakt om grundbultarna i skattereformen, t.ex. den enhetliga momssatsen, i stället för att gå ifrån den. Hon kunde i sitt parti ha medverkat till att genomföra en egenföretagarskattereform, som vi var överens om, i stället för att i flera år förhala den och t.o.m. fortsätta att sätta sig emot dess genomförande här på slutet. Det är alltså inte jag som kallar Anita Johansson för dumbom, men jag tycker att det var dumt att inte genomföra en förändring i skattesystemet som hade kunnat medverka till en bättre sysselsättningssituation. Även på den punkten vill jag, herr talman, passa på att korrigera Anita Johansson. Svårigheterna för industrin började inte när Bo Lundgren och Anne Wibble marscherade in i kanslihuset. Under de tre kvartal som hade föregått denna inmarsch, hade det i mitt eget hemlän varslats 4 000 människor, huvudsakligen inom industrin. 4 000 varsel hade lagts. Om jag skall sätta detta litet grand i sitt sammanhang kan jag nämna att Eskilstunas största arbetsplats vid det tillfället hade kanske 1 000 anställda. De varsel som redan hade lagts när Anne Wibble och Bo Lundgren marscherade in i kanslihuset motsvarade alltså fyra sådana arbetsplatser. Den slakten på industrijobb, den lavinen, hade vid det tillfället redan satts i gång. Alltså fanns det för oss när vi tog över verkligt starka skäl att försöka återställa detta för att förändra den tingens ordning som hade lett till detta. Det var därför vi började med att avskaffa förmögenhetsskatten på arbetande kapital i mindre företag, som hade funnits tidigare. Det var därför vi fortsatte med att avskaffa dubbelbeskattningen. Det var därför vi gjorde förändringar i kapitalbeskattningen, vilket inte är någon nyhet -- det tog jag upp redan under arbetet med skattereformen. I den utfrågning vi hade innan vi genomförde skattereformen ställde jag faktiskt en fråga om detta till Erik Åsbrink -- Anita Johansson kan gå tillbaka i protokollen och läsa hans svar. Det framgår där helt klart att inte ens Erik Åsbrink trodde att kapitalbeskattningen skulle komma att stå sig. Han sade att det var något oerhört känsligt som vi skulle komma att följa också i fortsättningen. Hade ni fortfarande velat slå vakt om skattereformen, hade ni också kunnat avstå från det ni gör i och med dagens betänkande, nämligen att ge er på den absoluta grundbulten, förutsättningen för att det över huvud taget skulle bli en skattereform, nämligen begränsningen av marginalskatten till 50 %. Vi satte den till hälften, därför att hälften är hälften. 52 % kan man ändra till 53 %. Det finns liksom ingen logisk argumentation emot en höjning av marginalskatten till 53 eller 54 %, om den väl ligger på 52 %, men hälften är hälften. Därför var det en överenskommelse mellan våra partier. Den absolut sista grundbulten ger ni er på i dag. 0992508932009 N 2010-01-01 00:00:00 252224 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0983/#anf38