<anforande>
<dok_hangar_id>2349348</dok_hangar_id>
<dok_id>GH0983</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:83 Onsdagen den 30 mars</dok_titel>
<dok_rm>1993/94</dok_rm>
<dok_nummer>83</dok_nummer>
<dok_datum>1994-03-30 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Skattepolitiken </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>72499DC3-DD8F-42D4-AC8F-51D030222AC9</anforande_id>
<anforande_nummer>33</anforande_nummer>
<talare>Statsrådet BO LUNDGREN (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>Herr talman! Jag har en ambition att vara vän med
dem jag företräder, nämligen det svenska folket, i
första hand dem som har blivit av med sina arbeten
och kanske inte kan få några nya, dem som har
råkat illa ut på grund av den politik som har förts
tidigare i Sverige. Det är det viktigaste motivet för
mina insatser i regeringsarbetet. Det är faktiskt det
som driver mig.

Sedan är det ju bra att Lars Bäckström och jag
såvitt jag kan förstå är överens om att den
socialdemokratiska politiken har en del brister, för
att uttrycka det milt. Dessutom har analysen
mycket stora brister.

Om Lars Bäckström frågar Ingemar Hansson var
han menar att tyngdpunkten i en budgetsanering
skall ligga tror jag att han är helt överens med mig
om att den skall ligga på utgiftssidan. Vi har
exempelvis infört en indexering av punktskatter.
Jag har för mig att vänsterpartisterna var
tveksamma till det -- åtminstone var det en del
tveksamhet när det gällde bensinsidan, men vi kan
lämna det därhän. Men det innebär inte någon
faktisk skatteskärpning. Eftersom punktskatterna
är fastställda i kronor och ören innebär inflationen
att de automatiskt minskar i värde om man inte
vidtar några åtgärder. Vi vidtog då åtgärden att
indexera dem. Det leder sett över tiden till att man
går miste om skattesänkningar som annars skulle ha
skett automatiskt och som jag i ett annat budgetläge
skulle ha varit förtjust i. De skulle så småningom ha
uppgått till sex sju miljarder kronor, kanske något
mer.

I ett läge när vi har ett underskott i
Arbetsmarknadsfonden som, om ingenting görs, i
framtiden måste betalas av skatter, har vi dessutom
valt att både förändra inkomstsidan och
utgiftssidan: Vi har ändrat förmånerna för att
minska gapet där, och vi har infört
förmånsrelaterade avgifter. Både Lars Bäckström
och jag vet nu precis vad vi får för ersättning om vi
skulle råka ut för arbetslöshet, på samma sätt som
om vi har en annan försäkring som har en annan
karaktär och en annan verkan. Men Lars
Bäckström kallar också detta för skatter, därför att
det passar hans syften. Men det är inte några
skatter enligt den definition som vi använder när
det gäller ekonomiska verkningar.

Jag har en gång på Hyltebruks pappersbruk fått
frågan av en ung tjej som jobbade där: Tycker du
att det är moraliskt rätt att sänka a-
kasseersättningen från 90 till 80 % samtidigt som ni
sänker skatten för aktieägarna? Den frågan hade
hon fått idén till genom att lyssna till Anita
Johansson eller någon annan socialdemokrat. Det
är en berättigad fråga, men svaret är egentligen
mycket enkelt: Det viktigaste när man är arbetslös
är inte om man har 90 eller 80 % när man är
arbetslös, utan att man så snabbt som möjligt får
100 % av lönen på ett nytt, riktigt jobb. Då är jag
tillbaka till det som jag sade i mitt anförande och
som vi såvitt jag förstår är överens om: Vi måste ha
förutsättningar att skaffa det kapital som behövs för
att bygga ut arbetsplatserna och åstadkomma de
nya jobben.
</anforandetext>
<intressent_id>0537484650407</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>252219</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0983/#anf33</protokoll_url_www>
</anforande>
