2349348 GH0983 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:83 Onsdagen den 30 mars 1993/94 83 1994-03-30 00:00:00 Skattepolitiken FF4BDEF4-D750-41DF-A924-4C22559C9520 25 Statsrådet BO LUNDGREN (m) m Herr talman! Tänk om det var så enkelt i världen och i ekonomin som Peter Kling försöker göra det till! Jag tänker ägna mig åt att resonera kring frågan om hur vi skall kunna få ner arbetslösheten och skapa nya riktiga jobb. Innan jag kommer in på detta kan det finnas anledning för några kommentarer till Anita Johansson. Först en personlig kommentar. Jag kröp inte in på departementet den 4 oktober 1991. Jag och Anne Wibble gick klart och tydligt in, och vi satte självfallet i gång med en mängd ändringar av den politik ni socialdemokrater hade drivit. Det var ju den politiken som hade fört Sverige in i krisen. Vi var tvungna att rätta till allt det som ni hade ställt till med. När det sedan gäller skattereformen försökte både Anne Wibble och jag att få in frågan om förmögenhetsbeskattningen i Inkomstskatteutredningen, som Anita Johansson väl vet. Men det ville inte Socialdemokraterna. Frågan om den egentliga kapitalbeskattningen låg utanför skattereformen, och det måste hanteras. Jag kommer sedan tillbaka till frågan om kapital- och inkomstbeskattningen, där vi har fullföljt och kompletterat skattereformen. Sedan använder sig Anita Johansson liksom så många andra socialdemokrater av fullkomligt fabulerade siffror om både det ena och det andra. Man krediterar exempelvis inte löntagarna för effekten av de sänkta arbetsgivaravgifter som ni och vi var överens om i september 1992, trots att vi alla vet att syftet bakom detta var att stärka svenska företags konkurrenskraft genom att de skulle kunna sänka priserna, alternativt kunna undvika att höja dem. Det är klart att det i första hand gynnar svenska konsumenter -- direkt eller indirekt. Hur gärna ni än vill så finns det ingen annan som betalar skatter åt människorna i Sverige. Oavsett var i det ekonomiska kretsloppet vi tar ut skatter betalas de av hushållen -- förr eller senare, ibland relativt snabbt och direkt eller indirekt. Det finns ingen annan som betalar. I socialdemokraternas önskevärld skulle det finnas något som hette företag. De skulle vara helt isolerade från vanliga människor, och de skulle betala skatter åt oss. Om det hade varit så hade t.o.m. jag varit glad. Men så är det inte. Om man höjer arbetsgivaravgifterna stiger priserna och jobb slås ut. Det får vi också betala. Om vi sänker arbetsgivaravgifterna sjunker priserna. Vi får nya jobb och undviker att existerande jobb slås ut. Det är ett exempel på effekter. Alla vet vi att det är valår. Det är därför siffrorna används på det sätt som skedde. Herr talman! En av de viktigaste uppgifterna för regeringen och riksdagen i dag är naturligtvis att skapa bra förutsättningar för nya, riktiga jobb. 500 000--600 000 människor i Sverige vill ha nya jobb. Ungdomar lämnar skolor, kommer ut på arbetsmarknaden och vill ha jobb. Den viktigaste uppgiften är att skapa förutsättningar för de nya riktiga jobb som successivt kan dra ned arbetslösheten. Jag talar då inte om de tillfälliga offentliga insatser som kan vara nödvändiga för att den som blir arbetslös eller har blivit det till följd av den politik som förts under 70- och 80-talen i Sverige skall kunna vara verksam och inte bara passiv. Jag talar inte om dessa tillfälliga insatser, för det är inga nya riktiga jobb. Jag talar om de jobb som är stabila och starka, som minskar statens utgifter samtidigt som individen får arbete och som ökar statens inkomst. Den första fråga vi skall ställa oss om vi skall försöka analysera situationen är naturligtvis var vi kan hitta dessa jobb i framtiden. Är det i den offentliga sektorn, som expanderade under 70- och 80-talet och därmed dolde att industrin och övriga delar av det privata näringslivet successivt minskade antalet anställda? Nej -- Göran Persson och andra socialdemokrater erkänner i dag att vi inte löser problemen med arbetslösheten genom att öka antalet verksamma i den offentliga sektorn. Det tror jag att alla är överens om i dag. Man kan alltid diskutera om vi skall effektivisera ytterligare eller inte, men de nya jobben för framtiden finns inte där. Vi kan heller inte fortsätta att förtidspensionera människor därför att de inte har jobb och på det sättet permanent försätta dem i en förhållandevis passiv tillvaro. Vi kan heller inte driva en sådan överhettningspolitik som drevs under 80-talets andra hälft. Den dolde den arbetslöshet som höll på att växa fram genom att människor fick jobb som inte var hållbara, exempelvis i byggsvängen. Utanför riksdagshuset demonstrerar rätt många byggjobbare som trodde att man skulle kunna vidmakthålla den nivå som fanns i slutet på 80-talet. Det var inte möjligt. Dessa offentliga insatser kan inte ge några nya jobb. Kvar står alltså den privata sektorn: industrin, underleverantörerna till industrin, de privata serviceföretagen och en mängd andra. Det är bara där vi kan få fram de nya jobben. Jag är helt övertygad om att vi är överens om det. Jag tror att t.o.m. Lars Bäckström skulle vara överens med mig i detta avseende. Då är frågan hur vi skall få fram dessa nya jobb i den privata sektorn. Hur skapar vi bra förutsättningar? Gör vi det med den teknik socialdemokraterna har tänkt sig? De vill ta 10 miljarder från AP-fonderna och låta dem köpa in sig i existerande företag. Nej, så gör man naturligtvis inte. Bortsett från att socialismen är förlegad -- det märks överallt i världen -- och att de erfarenheter av riskerna med statlig styrning vi gjorde i bankkrisen verkligen förskräcker rör det sig om alldeles för små summor. Löser vi det genom att med skattemedel locka företag att investera, som man gjorde med Volvo i Uddevalla och Saab i Malmö? Dessa två bilfabriker står nu tomma och används i varje fall inte för bilproduktion. Det skapar miljardkostnader för oss alla -- för företagen och också för det allmänna. Nej, vi skall inte göra så att hela Sverige blir ett nytt Uddevalla. Det är självklart. Vi kan inte kommendera fram jobben. Vi kan inte besluta om dem i riksdagen. Vi kan inte besluta om dem i regeringen. Dessa nya jobb växer fram bara därför att tusentals och åter tusentals enskilda människor som funderar på att starta nya företag och som finns i företag som företagsledare, ägare och finansiärer känner att miljön i ekonomin nu är så bra att de vill starta företag eller expandera. De märker att order kommer in. Den möbeltillverkare som en del av oss såg på TV i går är beredd att anställa fler och bygga till. Det är alltså genom att skapa en bra ekonomisk miljö som vi kan få fram de nya jobben. Socialdemokraterna har alldeles rätt i att det första och viktigaste är att det överhuvudtaget går att efterfråga svenska produkter eller tjänster. Det är det första och viktigaste. Vi skall ha en bra konkurrenskraft. Efter det att socialdemokraterna förstörde den på 80-talet har vi nu lyckats åstadkomma en bra konkurrenskraft. Ni åstadkom en finanskris genom att släppa fram spekulationsekonomin. Jag har fått sopa upp efter era bankproblem och de effekter de har fått på samhällsekonomin. Men t.o.m. detta börjar nu fungera på ett bra sätt. Vi är på väg mot den efterfrågan på exportsidan och hemmamarknaden som behövs för att man överhuvudtaget skall tänka på att expandera en verksamhet eller starta nya företag. Det är den första förutsättningen. Ni har rätt i att vi har lyckats skapa den förutsättningen nu. Det måste vi fortsätta med. Den utvecklingen får man inte försöka stoppa genom exempelvis en slösaktig finanspolitik. Det måste finnas människor som vill arbeta. Det finns det. Vi har många arbetslösa. Som en följd av 70- och 80-talspolitik är de alltför många. Det måste finnas människor med utbildning och kompetens. Det är därför vi satsar så mycket på kvalificerad utbildning och kompetens på olika nivåer. Vi måste ha rätt sorts arbetsutbud, och vi måste ha marginalskatter som är så låga att människor -- också de som har sysselsättning -- är beredda att göra litet mer, t.ex. utbilda sig och skaffa sig kompetens. Det har vi så länge socialdemokraterna låter bli att höja marginalskatten. Också det börjar fungera. Det måste komma till en faktor utöver arbete, och det är kapital. Det begriper ibland inte socialdemokraterna. Man använder ibland av tradition ordet kapital som något negativt. Men t.o.m. den enskilde person, ung eller äldre, som vill starta ett fönsterputsningsföretag på egen hand måste ha kapital för att köpa stege, spannar och annat. Det är självfallet ett litet kapital. Det är lätt att få fram. ABB vill kanske bygga ut i Västerås eller någon annanstans i Sverige. Man vill skaffa kvalificerade industrirobotar och investera i en byggnad för dessa robotar. Då behövs det förbaskat mycket kapital, på samma sätt som när massaindustrin skall investera. Det krävs mer eller mindre kapital i varje enskilt projekt, men det krävs kapital. Arbete och kapital är de två produktionsfaktorerna. Vi måste få fram kapital. Det får vi inte genom de dirigistiska metoderna från tidigare. Om vi skulle få det slår det snett. Stålverk 80 är ett exempel på hur man drömde om att staten skulle kunna lösa problem. Det som krävs är att vi skapar förutsättningar för att tusentals människor skall vilja starta företag och för att de skall kunna finansiera dessa företag eller expansioner. Människor ute i verkligheten måste ha råd, möjlighet och intresse att investera. Anita Johansson talar om passiva kapitalägare. Om det är något som är passivt är det väl att sätta in pengarna på banken. Det har människor all rätt att göra. Men det är väl aktivt att sätta pengarna i ett nytt eller gammalt aktiebolag, låta dem göra nytta och ge människor jobb! Det behövs eget kapital om man skall ha en chans att expandera. Detta kapital vill socialdemokraterna straffbeskatta. När vi nu äntligen har fullföljt skattereformen och har ungefär 30 % skatt på all kapitalavkastning vill socialdemokraterna straffbeskatta just aktiebolagens eget kapital. Jag förstår inte hur man över huvud taget kan försvara det. Jag skall försöka resonera kring var problemet kan finnas. Förutom att man skall straffbeskatta just det kapital som behövs för att företag skall växa fram vill man höja bolagsskatten till 30 % och bibehålla de reserveringsminskningar som vi gjorde för att delfinansiera den fullföljda kapitalinkomstbeskattningsreformen. Den skattehöjningen skall man behålla och bygga på ytterligare. Man skall beskatta förmögenheter. Enligt mina skatteekonomiska beräkningar höjs skatten för företagen i Sverige sammantaget med 9,2 miljarder per år. Dessa företag skall ge de nya jobb som regeringen vill ha, men som ni socialdemokrater förnekar alltför många människor. Ni hävdar att ni hjälper till genom att införa direktavskrivningar. Det innebär att man i år och nästa år får göra de avskrivningar som annars skulle ha fått göras några år senare. Man tidigarelägger investeringar, och det innebär ett skattebortfall just nu, men sedan får man högre skatt därför att det inte finns några avdrag kvar att göra de andra åren. Sammantaget blir effekten av ert förslag långsiktigt 0,1 miljard i skattesänkning. Det är inte illa, men det innebär totalt att de 9,2 miljarderna minskar till 9,1 miljard i skattehöjningar. Varför gör nu socialdemokraterna detta? Jo, det är valtaktik. Anita Johansson, Lars Hedfors och andra vill kunna gå ut och skrämma människor med tal om aktieägare osv. Därmed gör man något som är livsfarligt: Man hotar genom denna valtaktiska, felaktiga, farliga och förlegade debatt människors möjligheter att få jobb. Men det är inte bra för ett i varje fall ännu så länge stort parti. Den andra tänkbara förklaringen är att man inte begriper detta samband. Det ligger väl någonting i att tala om passiva kapitalägare när det gäller dem som skall finansiera de nya jobben. Men utan företagare, Anita Johansson, blir det inga företag och utan aktieägare inga aktiebolag. Och utan företag, aktiebolag osv. blir det inga jobb. Det stora problemet är att ni inte inser att det behövs företagare, aktieägare och finansiärer. Ni har också blivit lurade av en ekonom som säger att man enligt hans teoretiska modell inte kan få några positiva effekter på ekonomin genom slopande av dubbelbeskattningen. Det är klart att man kan få det. Om dubbelbeskattningen inte får några effekter, skulle ni ju kunna föreslå trippelbeskattning eller för den delen också femdubbel beskattning. Men något sådant faller på sin egen orimlighet. I dagens nummer av Svenska Dagbladet kan man läsa att det tyska industriförbundets ordförande med avund talar om den svenska företagsbeskattningen, som han menar är bra för investeringar och därmed för nya jobb. Anders Lannebo varnar i Dagens Industri i dag för att socialdemokraternas skattepolitik kan vara förödande för möjligheterna att få fram det nya kapital som behövs för att bygga ut de nya jobben. Det är därför som Industriförbundet och företagarnas organisationer säger att det är nödvändigt att skapa bra förutsättningar. Men Anita Johansson vill förvägra dagens arbetslösa och de ungdomar som går ut på arbetsmarknaden möjligheten att få dessa nya jobb. Jag förstår inte vad som har hänt med socialdemokratin. Är makten så viktig att ni t.o.m. går in i en debatt på helt felaktiga premisser? Jag vill ställa två frågor till Anita Johansson -- endast två frågor. Tror Anita Johansson att skatteskärpningar för företagen på 9,1 miljard kronor ger många nya jobb? Då borde ni kanske höja skatten med 18 miljarder i stället. Kan Anita Johansson vidare förklara för mig varför kapitalavkastning för den som bedriver handelsbolag skall beskattas med 30 % medan samma avkastning skall beskattas med 51 %, om denna ombildar företaget till aktiebolag? 0537484650407 N 2010-01-01 00:00:00 252211 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0983/#anf25