2349347 GH0982 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:82 Tisdagen den 29 mars 1993/94 82 1994-03-29 00:00:00 Statsbudgeten för budgetåret 1994/95, Jordbruksdepartementet 4436C4E5-CE5B-4E1A-ACBC-EC12A3D27D5F 84 MARGARETA WINBERG (s) s Herr talman! Det här är den sista budgetdebatten på jordbrukets område före valet. Det finns, tycker jag, anledning att summera de tre årens förda jordbrukspolitik. Den kan summeras med tre ord: inkonsekvent, kostsam och svår att överblicka. Den enighet som vi hade vid 1990 års beslut har förbytts i politisk strid. Vi fattade beslut om en mer marknadsorienterad politik, men den har ersatts av en mer centralstyrd politik. Det är att politiker i större utsträckning nu bestämmer vad som skall odlas och produceras och till vilket pris. 1990 var fem av riksdagens sex partier överens i den historiska kompromissen. Efter år av regleringar och subventioner beslutade fem av riksdagens sex partier 1990 att man skulle förändra den gamla centralstyrda politiken. Man var överens om en neddragning av det spannmålsöverskott, som vi hade lidit av under stora delar av 70- och 80-talet. Man skulle få balans mellan produktion och konsumtion. Den kemikalisering som hade blivit alltmer intensifierad under 80-talet skulle minskas. Man var också överens om ett fortsatt stöd till jordbruket i norra Sverige. Signalen var att fem av riksdagens sex partier stod bakom kompromissen. Det betydde att det här var någonting som bönderna kunde lita på, nu skulle det bli si och så. Vi var alla medvetna om att det året därpå skulle vara val. Ingen visste hur det skulle gå i valet. Därför var vi angelägna om att prata oss samman och få en bred bas för uppgörelsen för att lantbrukarna, oavsett majoritet i den kommande riksdagen, skulle veta hur det skulle bli inom en överskådlig tid. Så kom valet. Vi fick en ny regering. Tre av de fem partier som hade varit överens bytte politik. Neddragningen av spannmålsöverskottet vändes till det motsatta genom inlösenpris och arealstöd. Neddragningen av kemikalie- och handelsgödselanvändning stoppades. Stödet till jordbruket i norra Sverige försvagades. Centern och Moderaterna följdes under hela 80- talet åt i den jordbrukspolitiska debatten. Ingen ville släppa den andra. De såg nog en chans att med jordbruksministern tillika lantbrukaren Karl Erik Olsson åter få skattebetalarna att öppna sina plånböcker för ett meningslöst överskott. Folkpartisterna agerade stödtrupp, väl medvetna om att en dumpning av överskottet drabbade tredje världens landsbygdsutveckling -- en fråga som Folkpartiet i andra sammanhang har månat väldigt mycket om. Kds piper till med jämna mellanrum och ser till att motioner om ekologisk odling från det egna partiet får en värdig begravning. Men i sak röstar man bort kraven. Regeringens proposition är i detta fall både ofullständig och svårgenomtränglig. I propositionen saknas frågan om trädgård, fisket, jordbrukets ställning i norra Sverige, socialförsäkringssystemet och högre utbildning på hästområdet. Detta är områden som berörs i budgetpropositionen, men där man som vanligt säger att regeringen avser att återkomma till detta senare. Det är en otillständig metod för politiskt arbete. Det fragmentiserar politiken och gör det omöjligt att göra en politisk och ekonomisk helhetsbedömning. Detta medför vidare att den sanering av statens finanser som är välbehövlig blir ineffektiv. Herr talman! I ett läge då budgetunderskottet är över 200 miljarder och statsskulden över 1 000 miljarder framstår bönderna i Sverige som de stora vinnarna i den förda inhemska politiken och nu senast också i förhandlingarna om ett eventuellt medlemskap i den europeiska unionen. Regeringen tillstår naturligtvis inte att bönderna är vinnare i den inhemska politiken. Regeringen låtsas i budgetpropositionen som om man sparar på jordbrukets område, men det är en skenbar besparing. Man använder nämligen regleringskassorna, som nu råkar vara extra fyllda efter fjolårets dåliga skörd, för att kompensera det som man säger är en besparing. Regeringen ger härmed en falsk bild av verkligheten. Jag måste säga att det verkar som om man har lyckats bra från Jordbruksdepartementets och Centerpartiets sida att lura finansministern på den här punkten. Men i verkligheten lyfter man faktiskt den ekonomiska nivån på jordbrukets område. Om vi nästa år inte har några pengar i kassan och inte är med i den europeiska unionen, kommer den här höjningen att framstå i all sin glans. Herr talman! Vi Socialdemokrater är emot en återgång till gamla tiders centralt planerade jordbrukspolitik. Såsom den har blivit i verkligheten under åren med borgerlig regering har den lett till en förskjutning av subventionsnivåerna från norr till söder och från animalie- till vegetabilieproduktion. Detta är helt emot vår strävan. Därför har vi ett lägre inlösenpris. Därför vill vi också ha något som vi kallar för inkomststöd i stället för regeringens arealbidrag. Vi vill ha det på det sättet, eftersom vi med rätta tycker att en politik som leder till överskottsproduktion är en dålig politik. Det är ganska meningslöst med överskottsproduktion. Vårt socialdemokratiska alternativ har en miljöprofil. Vi vill ha miljöavgifter, eftersom det är viktigt att neddragningen av insatsvaror fortsätter. Vår alternativa miljöprofil gäller också högre landskapsvårdsersättning. Vi vill hålla landskapet öppet och samtidigt värna om den biologiska mångfalden. Vårt alternativ har en konsumentprofil. I en mer internationaliserad värld och på en mer internationell marknad är det viktigt med medvetna konsumenter som kan skilja på och verkligen välja mellan svenska och importerade matvaror. Herr talman! Låt mig avslutningsvis säga några ord om förhandlingsresultatet. Sverige fick bl.a. en mjölkkvot som i stort motsvarar vår produktion, en sockerkvot som av en del uppfattas som för låg, en basareal som inkluderar vår omställningsmark samt ett stöd till jordbruket och livsmedelsindustrin i norra Sverige som med ett visst tricksande kan nå nuvarande nivå. Under de senaste åren, och kanske inte minst under fjolåret, då förhandlingsarbetet har pågått har jag vid mina resor runt om i landet på gårdar och hos olika LRF-föreningar märkt att det har skapats ett ganska optimistiskt investeringsklimat på de olika lantbruksföretagen. Man är optimistisk, och man bygger framför allt ut mjölkproduktionen. Man säger att man vill ha en hög mjölkkvot. Vid mina resor har jag försökt -- och jag vill också göra det i denna debatt -- att varna för den här optimismen. Om Sverige blir medlem i europeiska unionen kommer vi att gå in med ett överskott av spannmål och sannolikt ett överskott av mjölk. Vi kommer då att tvingas delta i EU:s neddragning. Den dag vi tvingas dra ned kommer bäraren av den stora kostymen att få svåra problem. I detta sammanhang tycker jag också att det finns anledning att säga att man inte heller kan bortse ifrån att det förhandlingsresultat som har åstadkommits inte blir helfinansierat från Bryssel. Ibland låter det i den mest entusiastiska debatten som om pengarna kommer ifrån Bryssel, och då kostar det ingenting. Sanningen är att många sköna svenska kronor krävs för att uppnå det förhandlingsresultat som har åstadkommits på jordbrukets område. De svenska kronorna skall in som delfinansiering. I ett fall, nämligen det nordiska stödet som vi har gemensamt med Norge och Finland, har vi enbart fått lov att betala själva -- 100 % svenska pengar. Den här sanningen behöver sägas, eftersom den leder till en fråga som ingen har ställt. Har vi råd att ta emot pengar från Bryssel? Jag har inte hört någon som är ansvarig för det här säga det. Jag har inte heller sett någon officiell uppgift om hur mycket utgifterna för jordbruket kommer att öka vid ett medlemskap. Någon från regeringspartierna -- Ingvar Eriksson eller Lennart Brunander -- kanske kan ge ett svar på den här frågan. Herr talman! Därmed yrkar jag bifall till reservationerna nr 5 och 6. 0874604979107 N 2010-01-01 00:00:00 252168 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0982/#anf84