2349347 GH0982 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:82 Tisdagen den 29 mars 1993/94 82 1994-03-29 00:00:00 Anslag till kriminalvården, m.m. 97195BD7-EBD8-4A10-A4A6-23CB91E77EEB 50 LIISA RULANDER (kds) kds Herr talman! Jag tänker bara ta upp några av de saker som berörs i betänkandet. Jag har inga särskilda yrkanden, utan jag ställer mig helt bakom vad utskottets majoritet säger. Det jag vill ta upp handlar om ungdomsbrott, om § 34-placering och, naturligtvis, om narkotikabekämpning. Beträffande det sistnämnda tycks vi vara överens, oavsett partitillhörighet. Ingen av oss här vill se narkotika på anstalerna. Däremot kan tillvägagångssätten skifta litet beroende på hur vi ser på ekonomin och vad vi vill satsa på. Vad jag absolut vill ägna tid åt är de åtgärder som behövs när det gäller ungdomsbrotten, framför allt i förebyggande syfte. Men när skadan redan är skedd måste vi naturligtvis ha åtgärder att tillgripa. Problemen här -- det är alltså väldigt svårt att veta hur man skall hantera det hela -- visar de två motioner på där det talas om ungdomsbrott. Den ena motionen har väckts av Socialdemokraterna och den andra av Ny demokrati, och de går stick i stäv med varandra. Det handlar om att stävja ungdomsbrottslighet eller om att bestraffa den som har gjort sig skyldig till något. Som kristdemokrat tycker jag att det är väldigt viktigt att hävda att vi, oavsett hur ungdomar har burit sig åt, måste lägga en del av ansvaret på de vuxna i samhället. När det gäller förebyggande åtgärder -- det gäller då hela vägen från hem, skola, fritis och dagis -- har de vuxna faktiskt ansvar för att ungdomar stoppas i tid, så att barnen inte blir kriminella ungdomar när de växer upp. Här måste vi låta också föräldrarna få ett speciellt ansvar -- inte bara som en skyldighet utan också som en rätt att få ta hand om sina barn på ett vettigt sätt. Vi kristdemokrater kämpar för vårdnadsbidrag för att därmed ge föräldrarna en chans att lära känna sina barn på ett tidigt stadium. När vi så kommer till det som vi i dag har att tala om -- socialtjänstens och Kriminalvårdens samarbete, eller kanske många gånger brist på samarbete -- måste vi väl ändå säga att det behövs åtgärder. Det behövs nämligen tidigare åtgärder och fler åtgärder. Jag har suttit med i Ungdomsbrottskommittén. I den kommittén -- det tycker jag är viktigt att kommentera -- har vi mycket noga gått igenom de möjligheter och de brister som i dag finns och vad vi måste göra för att ungdomsbrottsligheten skall minska. Det räcker inte att bara säga att socialtjänsten borde få ha kvar sitt ansvar. Men det har inte fungerat bra. Det är bara att konstatera det. Man har ingripit för tidigt och varit för slapp. Jag menar inte att det behövs hårdare tag. Det är det sista en kristdemokrat skulle önska. Däremot menar vi att det behövs konsekvens. Vi måste kunna sätta gränser. Det är kanske så att ungdomar reagerar mera om rättssamhället griper in än om en mjuk socialarbetare kommer och berättar och pratar. Därför tror jag att det är viktigt att man, som det står i betänkandet, verkligen låter beredningen få genomslagskraft -- dvs. att det som Ungdomsbrottskommittén har sagt verkligen ger resultat. Vi får inte vara fega, utan vi måste våga ta itu med det och göra något annat än det som vi har gjort tidigare. Vi vet ju att det inte har gått bra tidigare. Vi i Sverige har faktiskt inte någon större anledning att inse att vi skall behöva ha kriminella ungdomar. Det finns inte den sortens fattigdom och nöd. Det råder inte brist på mat, kläder och husrum på ett sådant sätt att vi skulle vara föranledda att försvara ungdomskriminalitet. I stället är det vi vuxna som måste ta ett ansvar. Jag menar alltså att det är de tidiga insatserna som är absolut effektivast. Men det som vi i dag talar om är om det gäller kriminalvård eller socialtjänst. Nu har vi i utskottet valt att inte yttra oss. Ändå vill jag när det gäller det här betänkandet skicka med att det är oerhört viktigt att satsa på tidiga åtgärder. Nästa punkt som jag särskilt vill betona är det ekonomiska ansvaret för vård utom anstalt. Detta ses som ett nästa led i den här problematiken. När det gäller den som har suttit på anstalt och avtjänat ett straff måste vi -- oavsett vad vi tycker om detta med att sitta inne och oavsett vad vi tycker om fängelsestraff -- ta vara på de tillfällen som finns när det gäller att hjälpa den som har varit dömd. Där brister det också i dag. Det som kallas § 34-vård fungerar inte i alla stycken. Det har ibland varit svårt att veta vilken kommun som skall betala. När man väl har bestämt sig för vilken kommun det är förhalar man ärendet på ett sätt som gör att § 34-placeringen inte kommer till stånd inom rätt tid. Det är heller inte rättvist att den som har varit intagen och avtjänat sitt straff inte skall få den vård som han eller hon har rätt att begära av samhället. Vården skall återanpassa och kanske habilitera -- inte bara rehabilitera. Jag menar därför att det är väldigt viktigt att Socialtjänstkommittén och Fängelseutredningen samordnas på ett vettigt sätt. Det har faktiskt också skett i uttalanden från dessa två kommittéer. Vi kristdemokrater anser att det är väldigt viktigt att utslussningen får ske på ett vettigt sätt och att betalningsansvaret inte hamnar mellan stolarna. Människor skall inte behöva riskera att gå miste om det de behöver därför att vi inte riktigt vet vem som har ansvaret eller vem som skall betala. Det måste fungera. Jag ser fram emot det förslag som så småningom kommer från Fängelseutredningen. Jag ser också fram emot att den då sittande regeringen kommer att anta det. På det sättet kommer människovärdet att värnas och människors behov av vård tillgodoses. Även om vi kristdemokrater talar om människovärde och människovård handlar det om gränsdragning -- även för vuxna människor. Om man begår tillräckligt grava brott och tillräckligt ofta förgår sig mot sina medmänniskor -- det är ju det som det handlar om -- är det helt rimligt att man sätts i fängelse. Självfallet måste det för att rättfärdiga brottet finnas möjlighet att bli intagen för en tid så att man kan få tänka över vad man har gjort. Detta sker också för att skydda den omgivning som har skadats. Detta står inte i motsatsförhållande till uppfattningen att man skall värna människovärdet också inom kriminalvården och det som följer efter den. Herr talman! Härmed vill jag tillstyrka utskottets hemställan i betänkandet. 0664384557700 N 2010-01-01 00:00:00 252134 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0982/#anf50