<anforande>
<dok_hangar_id>2349346</dok_hangar_id>
<dok_id>GH0981</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:81 Måndagen den 28 mars</dok_titel>
<dok_rm>1993/94</dok_rm>
<dok_nummer>81</dok_nummer>
<dok_datum>1994-03-28 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Statsbudgeten för budgetåret 1994/95, Miljö- och naturresursdepartementet</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>7B18D5C6-37B9-4E82-8555-350B53EFFBC2</anforande_id>
<anforande_nummer>102</anforande_nummer>
<talare>JAN JENNEHAG (v)</talare>
<parti>v</parti>
<anforandetext>Herr talman! Max Montalvo säger att det som krävs
exempelvis vad gäller Östersjöregionen är direkta
och konkreta miljöinsatser. Förutsättningen är
tydligen att det inte skall kosta staten någonting.
Andra skall betala. Det är oklart hur. Jag utgår från
att huvuddelen av de åtgärder som behövs inte i
vanlig mening är företagsekonomiskt lönsamma på
kort sikt.

Då kommer vi in på bördan till kommande
generationer. Jag menar att det sämsta vi kan göra
är att överlåta en förstörd miljö till kommande
generationer. Ett budgetunderskott kan vara
allvarligt nog, men i valet mellan dessa två icke
önskvärda ting måste vi ändå försöka rangordna
bland de utgifter vi har.

Vänsterpartiets ekonomiska politik ger utrymme
för miljösatsningar. Dessa satsningar är ett uttryck
för den vikt vi lägger vid miljön. Så länge det
handlar om verbalt stöd och ospecificerade krav på
att andra bör göra någonting är man i miljöpartiet
Ny demokrati -- det var väl närmast så Max
Montalvo försökte framställa det -- beredd till
betydande insatser.
</anforandetext>
<intressent_id>0509012622802</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>252052</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0981/#anf102</protokoll_url_www>
</anforande>
