2349274 GH098 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:8 Fredagen den 15 oktober 1993/94 8 1993-10-15 00:00:00 Allmänpolitisk debatt allmänpolitisk debatt EED3A76F-F44C-4BF7-A219-9C28FFB7F10E 49 BERIT LÖFSTEDT (s) s Herr talman! EG-debatten här i riksdagen är för det mesta rätt lugn och sansad. Dagens överläggningar är inget undantag från den linjen. Regeringens vilja att nå samförstånd med oppositionen -- åtminstone med oss socialdemokrater, de andra partierna får tala för sig själva -- tycks också större på detta område än på andra områden. Hittills har vi lyckats komma överens om de förhandlingspositioner som har presenterats för EG. Arbetet i EG-delegationen fungerar bra dels inom riksdagen, dels mellan regeringen och EG-delegationen. Men folkets oro och osäkerhet i EG-frågan är stor. Många är negativa, och många är osäkra. Då måste man ställa sig frågan vad det kan bero på. Självfallet har osäkerheten en rad förklaringar. Men en anledning för många är säkert att regeringen använder sig av dubbla budskap. Om man t.ex. frågar statsrådet Dinkelspiel vad han anser om svensk arbetsrätt och kollektivavtalsrätt, om han ställer upp på det sociala protokollet i Maastrichtfördraget, om han tänker slåss i förhandlingarna för den nordiska modellen på arbetsmarknaden, då får man alldeles säkert ett obetingat ja till svar. Den svenska modellen är bra. Den skall vi kämpa för. Så står det ju i princip också i statsrådet Dinkelspiels inledningsanförande från Köpenhamn den 1 februari i år. Det dubbla budskapet uppstår när regeringen på hemmaplan river i olika arbetsrättsliga regler. Det är faktiskt inte mer än rimligt och logiskt att människor undrar hur helhjärtat regeringen egentligen engagerar sig i den sociala dimensionen i förhandlingarna med EG, när den samtidigt är i färd med att avrusta den sociala dimension på hemmaplan. För övrigt är det inte bara svenska folket som nås av dubbla budskap på detta område. Det gör förstås också motparten i EG-länderna. Egentligen tvivlar jag inte alls på att statsrådet Dinkelspiel gör sitt allra bästa för att klara hem kollektivavtalsfrågorna när han träffar kommissionärer och ministerkolleger. Men de måste ju gå hem och undra om den svenska regeringen egentligen menar vad den säger och fäster så stor vikt vid dessa frågor, när den strävar i motsatt riktning där hemma i Sverige och försöker försvaga de anställdas och fackens inflytande. Herr talman! Den svenska ekonomin har sedan länge i hög grad varit sammanflätad med andra länders. Vi är utomordentligt beroende av en stor utrikeshandel. En omfattande export och import har utgjort och utgör en stor del av grundvalen för vår välfärd. De allra flesta människor tror jag hyllar frihandelns och de öppna gränsernas princip i en rad avseenden. Vi har i Sverige en lång tradition av frihandel och stort handelsutbyte. Ändå har internationaliseringen av näringsliv och ekonomi fått helt andra dimensioner under de senaste 20--25 åren. Svenska företags investeringar i utlandet ökar. På motsvarande sätt etablerar utländska företag dotterbolag och filialer i vårt land. Kapitalet rör sig fritt och ofta utan kontroll över gränserna. Valutor och aktietillgångar kan vid vilken tidpunkt som helst på dygnet flyttas över gränserna. Många av de stora och viktiga besluten som angår människor i vårt land fattas utanför landets gränser. Från de anställdas håll, från fackens håll, finns oftast inget som helst inflytande på dessa frågor. Samtidigt som kapitalet tillåts röra sig fritt över gränserna tvingas de fackliga organisationerna göra halt vid nationsgränserna. Stora multinationella företag befinner sig helt utanför nationalstatens kontroll. Obalansen mellan kapital och människor går inte att åtgärda genom valutaregleringar och liknande. Den tiden är förbi. I stället måste arbetstagarna få möjligheter att utöva sitt inflytande på samma internationella arena. Jag vill säga att internationaliseringen i sig varken är något oönskat eller ont. Inte heller är den i någon särskild omfattning beroende av att EG finns. Näringslivets och arbetsmarknadens internationalisering kan vara både spännande och utmanande. Det beror alldeles på under vilka villkor den utvecklas. Vi socialdemokrater menar att den bör utvecklas i balans mellan arbetsgivare och anställda, mellan fack och företagsledningar. En tid på världen bildades nationella, fackliga organisationer för att komma till rätta med den sociala dumpningen inom vårt land. Nu är det dags att skapa regler som gör att arbetstagare inte utsätts för social dumpning på den internationella arenan. Svensk och nordisk arbetsrätt har kommit att bli en garant för stabilitet och balans på arbetsmarknaden. Om Sverige blir medlem i EG måste vi se till att kollektivavtalet får fortsätta att vara det främsta verktyget för att reglera förhållandena på arbetsmarknaden. Regeringen får inte sväva på målet när det gäller att hävda att direktiv på arbetsmarknadens och arbetsrättens område skall få omsättas i nationella regler med hjälp av kollektivavtal. Regeringen får med andra ord inte sväva på målet i frågan om att införliva Maastrichtfördragets sociala protokoll i förhandlingar och överenskommelser. Svenska kollektivavtal måste gälla för allt arbete som utförs i Sverige. Det är detta lex Britannia står för. Det är genom lex Britannia som social dumpning kan förhindras. Fackföreningsrörelsen är byggd på solidaritetens grund. Det är därför facken också vid svenskt EG-medlemskap måste få rätt till internationella sympatiåtgärder. Att ge sig på arbetsrätten är inte någon EG- anpassning. Jag skulle vilja uppmana Europaministern att gå hem och förklara för sina kolleger i regeringen att det är kontraproduktivt här hemma i Sverige att ge sig på svensk arbetsrätt. Vi är många socialdemokrater som anser att ett EG-medlemskap skulle vara bra för Sverige. Vi är engagerade för det. Vi anser att den sociala dimensionen måste utvecklas just av det skälet. 0692993567203 N 2010-01-01 00:00:00 245267 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH098/#anf49