2349274 GH098 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:8 Fredagen den 15 oktober 1993/94 8 1993-10-15 00:00:00 Allmänpolitisk debatt allmänpolitisk debatt 66E0C890-A396-4B8D-85D5-06661724B820 4 BENGT HURTIG (v) v Herr talman! Häromdagen kom en pensionerad skogsarbetare fram till mig på gatan och ville tala om den europeiska unionen. Han berättade att han under två års tid hade gått på alla studiecirklar som fanns i hans hemstad för att bli klar över vad EG/EU-projektet går ut på och varför det drivs. Nu vet jag, sade han, det blir ett nej till medlemskap. Det är klart att det är bra med samarbete mellan länder. Men detta med att försöka bygga en union av detta slag går aldrig. Och vart tar demokratin vägen? Hans åsikt delas i dag av många i Europa. Det material som den här ganska vanlige Svensson sakta men säkert gnagt sig igenom har varit det studiematerial som till allra största delen producerats av unionsanhängare. Den alltmer stärkta nej-opinionen är, menar jag, ett resultat av de studier som staten stimulerat och delvis finansierat och som i huvudsak ja-sidan producerat. När man sedan går ut och angriper nej-opinionen och beskyller den för okunnighet, vulgaritet och främlingsrädsla eller säger att nej-opinionen bara ser till snuset, ripjakten och Systembolaget känner sig dessa opinionsbildare som min samtalspartner kränkta. De blir ännu mer övertygade om att de har rätt, och de känner oro för att folkomröstningsresultatet inte följs. Det är alltså bra att vi nu får en debatt om hur folkomröstningen skall gå till. I vårt parti har vi länge varit klara över vår linje: Endast två alternativ skall förekomma, dvs. ja eller nej till medlemskap. Riksdagspartierna skall försäkra att omröstningsresultatet skall följas. Omröstningen skall hållas skild från riksdagsvalet 1994. Jag ser fram emot fler besked på denna punkt. Om vi inte får klara besked på dessa punkter hamnar vi kanske ändå i en situation där det blir en beslutande folkomröstning. Under sommaren och hösten har det faktiskt inträffat händelser som enligt min mening stärker våra argument för att Sveriges alliansfrihet syftande till neutralitet i krig fortfarande måste vara en central säkerhetspolitisk strategi. I Ryssland framträder nu militären på scenen igen. Flera östeuropeiska stater, Baltikum och Finland söker militära förbindelser och stöd västerut på grund av oron för sin östlige granne. I Ryssland växer oviljan mot att NATO utvidgas ända ut mot OSS-staternas västgräns. Om Sverige i detta läge börjar förbereda sig för ett inträde i den västeuropeiska unionen bidrar vi sannolikt till att ökad osäkerhet skapas i Norden och dess närområde. Det som står i EG:s avi om Sverige är att EG bör söka bindande försäkringar om att Sverige är berett att uppfylla sin förpliktelser på det försvarspolitiska området. Då är det den europeiska unionens försvarspolitik som avses. Det är detta som vi ofta får frågor om när vi samtalar med våra vänner ute i EG-parlamenten. Det händer att vi som goda européer uppmanas att fara hem och övertyga riksdagen om att den skall överge sin säkerhetspolitiska doktrin. I regeringsförklaringen undviker man i år, liksom i fjol, att nämna ordet neutralitet. På den vägen är det. Utrikesministerns artikel i DN den 1 oktober måste ses som ett försök att bereda mark för ett svenskt medlemskap i den västeuropeiska unionen. Analytikerna i utrikesministerns närhet inser säkert svårigheten att förena unionsmedlemskapet med alliansfrihetens princip. Fortfarande är alliansfriheten ett av våra skäl att säga nej till unionen. Det är fullständigt oacceptabelt att inte i grunden reda ut denna fråga innan folkomröstningen. Bara känslan av att landets politiker försöker att lägga locket på om försvarspolitikens roll i unionen väcker misstankar om att det är falska förespeglingar på gång igen. Vi vet hur det var 1990. Då hette det att det aldrig skulle bli något försvarssamarbete när vi sökte medlemskap. När det gäller de långsiktiga säkerhetsproblemen, som har sin grund i nord--syd-konflikten, har knappast läget förändrats. Den europeiska unionens politik fortsätter som tidigare. I FN fortsätter man att ha attityden att frågan om den nya ekonomiska världsordningen skall bort från FN:s agenda, och man uttalar sitt stöd för att FN skall omformas enligt Världsbankens modell. Det skulle naturligtvis kraftigt stärka de rika ländernas makt i EG. Jag förstår att den socialdemokratiska kongressen har våndor på den här punkten. Enligt uppgifter i pressen säger man också att Sverige skall föra sin egen utrikespolitik i EG. Men hur skall det gå till? Ni kunde lika gärna ha begärt att Sverige skall föra sin egen handelspolitik eller jordbrukspolitik. Det är en av hörnstenarna i Maastrichtfördraget att man skall ha en gemensam utrikespolitik. Jag skall också säga ett par ord om EMU-projektet, som nu utdöms av många radikala humanister i den europeiska debatten och som karakteriseras som ett försök att grundlagsfästa monetarismen. I augusti föll det verktyg i bitar som skulle användas för att skapa EMU. Likväl skall tidsschemat och principerna följas. I januari 1994 skall den andra fasen inledas och konvergenspolitiken intensifieras. Om man inte lyckas nå tillräcklig konvergens och fatta ett beslut om låsningen av valutorna på en regeringskonferens senast den 31 december 1996 skall den tredje fasen ändå inledas den 1 januari 1999 och ecun upprättas som sjävständig valuta. Det vore, herr talman, alldeles orimligt att ansluta sig till dessa principer när man inte ens vet om detta med enhetlig valuta någonsin kommer att fungera. 0936271144504 N 2010-01-01 00:00:00 245222 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH098/#anf4