2349343 GH0978 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:78 Onsdagen den 23 mars 1993/94 78 1994-03-23 00:00:00 Arbetsmarknadspolitik 6B71157E-111B-4541-A54F-95F0B5F5EA02 40 HANS ANDERSSON (v) v Herr talman! Jag vill nog, Marianne Andersson, påstå att det är en mycket betydande skillnad i arbetsmarknadspolitisk inriktning mellan oppositionen -- Socialdemokraterna och vänstern -- och regeringspartierna. Det handlar om volymer, det handlar om initiativkraft, aktivitet och satsningar på arbetslinjen, det handlar om utbildningsvikariat, pengar till företagsutbildning, arbetsmarknadsutbildning, att, som det så vackert heter, få rätt incitamentsstruktur, så att människor hellre studerar än att gå passiva med a- kasseersättning, osv. Det är väl ingen tillfällighet att den här oppositionspolitiken i stora drag överensstämmer med vad fackföreningsrörelsen kräver. I många många fall överensstämmer den också med vad Arbetsmarknadsverket anser, grundat på praktiska erfarenheter i varje kommun. Regeringen och utskottsmajoriteten står för en passivitet -- det är fråga om avreglering, att vänta på marknaden, vänta på exportindustrin och se vad som händer. Så tycker jag att det har varit i samtliga fall. ROT-exemplet belyser detta. Det är vi i oppositionen som driver på för att något skall bli gjort. När det gäller medlen begriper jag inte varför man vill avsätta 1,9 miljarder till regeringen. Vi har sagt att regeringen i kompletteringspropositionen får komma tillbaka till riksdagen med förslag på hur man skall använda dessa pengar. Det går annars att göra omdisponeringar senare under budgetåret -- det är inga problem. Varför skall vi dra undan riksdagens beslutanderätt i dessa frågor? Jag begriper fortfarande inte varför man sätter av 310 miljoner kronor till regeringen, det som riksdagsrevisorerna kallar för lekpengar och anser att man skall plocka bort och ställa till Arbetsmarknadsverkets förfogande. Nu kommer den ena rapporten efter den andra om ungdomspraktik och ALU. Jag läste i senaste numret av Arbetsmarknaden en artikel av Lennart Schröder från Institutet för social forskning vid Stockholms universitet. I en uppföljning från Stockholm visas t.ex. att av dem som berörs av dessa åtgärder finns bara 10 % inom tillverkningsindustri och 33 % inom vård och omsorg, där möjligheterna till jobb är mycket små. Det sägs att nästan ingen har utbildning och handledning och att det förekommer väldigt litet kontakter med arbetsförmedlingarna. Det handlar alltså i väldigt hög grad faktiskt om gratis arbetskraft. I många fall handlar det om människor som har fått gå från sina jobb och gå till arbetsförmedlingen och som sedan kommer tillbaka till jobbet utan att vara anställda där och då får göra samma jobb till dålig ersättning. Nog måste väl Marianne Andersson erkänna att detta är en sänkning av kvaliteten inom arbetsmarknadspolitiken och att det är ett formidabelt problem inför framtiden att det är de stora, omfattande åtgärderna som ser ut på det här sättet. 0500463008008 N 2010-01-01 00:00:00 251818 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0978/#anf40