2349343 GH0978 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:78 Onsdagen den 23 mars 1993/94 78 1994-03-23 00:00:00 Arbetsmarknadspolitik 74D7D793-50AE-4425-B74A-5DF332BEF774 22 HANS ANDERSSON (v) v Herr talman! Sönderslagna bilar, krossade skyltfönster, kravallpoliser med tårgas, 250 000 demonstranter på gatorna. Har Frankrike återvänt till 1968? Nej, säger bedömare i Paris, det är värre. Vi upplever ett nytt 1788. Det är inte mindre än en revolution som står för dörren. Det började med ett oförsiktigt regeringsförslag i slutet av februari. För att avhjälpa den svåra ungdomsarbetslösheten föreslår regeringen att arbetslösa ungdomar skall ges chansen att glida in i arbetslivet på en låg lön. Den skall ligga på 80 % av minimilönen 4 500 kr i månaden. Omvärldens regeringar har skäl att betrakta den franska ungdomslönerevolten med oro, också för sin egen skull. Det är på ledarsidan i Expressen i går som vi kan läsa detta. Det är mycket viktigt att läsa det som står där för att förstå hur det är. I Spanien tvingas socialistregeringen, hårt pressad av kapitalflykt och massarbetslöshet, att driva igenom en arbetsmarknadens flexibilitet trots fackets generalstrejk. Arbetsgivarna kan köpa in unga arbetare till en lön som ligger 50 % under gällande minimilön, vilket innebär rena svältlöner. När den unge tas in på korttidskontraktet sparkas den äldre arbetaren -- i Spanien. Så ser verkligheten ut i Europa. Det är länderna inom Europeiska unionen. Ingela Thalén skall nog inte hoppas för mycket på ert tal om ökad satsning på arbetslinjen där. Så mycket starkare är talet om flexibilitet och arbetsgivarmakt på arbetsmarknaden. I Sverige är det delvis samma sak. I senaste numret av AMS tidning konstaterar Marcus Storch, en av ledande svenska industriledarna, att Sverige behöver svensk industri men svensk industri behöver inte längre Sverige. Det noteras litet lakoniskt. För mig är det en katastrof, för mig är det verkligen att ha övergivit demokratins principer. Marcus Storch förklarar också att den svenska arbetskraften är dåligt utbildad. Jag kan hålla med om det. Svenska industriarbetares utbildning hör till de lägsta i Europa. Men några initiativ från regeringens sida har vi inte sett trots att vi har krävt det år efter år. Marcus Storch kräver lönedifferentiering, och han tycker att arbetslöshetsersättningen -- som ett sätt att förbättra arbetsmarknaden -- skall hållas på en så låg nivå att man överlever, men inte mer. Det här är den borgerliga synen på arbetsmarknaden. Detta ligger bakom det systemskifte som vi har upplevt och som Ingela Thalén delvis har beskrivit. Massarbetslösheten är här, och regeringen har givit upp. Jag vill anklaga, och anklagar mycket hårt, regeringen från denna talarstol. Vi har haft många debatter, hårda och sakliga, ideologiska och tekniska, vad gäller lagförslag. Nu går vi mot en valrörelse och mot en situation där det svenska folket skall bestämma framtiden. Jag menar att det finns fog för anklagelserna. Ideologiskt sett utnyttjar regeringen arbetslösheten till att överföra makt och resurser till kapitalägare och till dem som redan är resursrika, till att försvaga fackföreningsrörelsen, riva sönder välfärden och sänka lönenivåerna. Man talar om riktiga jobb -- det är jobben inom den privata sektorn -- som om inte jobb inom omsorg och vård vore riktiga. Man försämrar arbetsrätten, man försämrar a-kassan, man sänker skatterna. Då blir det ett samhälle som skall överleva på låglönetjänster och pigjobb. Men det innebär ingen framtid för det svenska folket. Ideologiskt anklagar jag sannerligen regeringen för dess politik som är mycket tydligt uttryckt i finansplanen. Jag anklagar också Börje Hörnlund för att gång på gång göra missbedömningar i arbetsmarknadspolitiken och att ha en felaktig strategi. Incitamentsstrukturen är försämrad, utbildningsbidragen är försämrade, kvaliteten på arbetsmarknadspolitiken har blivit sämre, kompetensutveckling förekommer i mycket liten utsträckning osv. Jag anklagar regeringen för passivitet. Så var fallet när det gällde ROT-programmet och kommunerna som hann avskeda tiotusentals människor innan man, i alla på några håll, gick in för en linje att försöka hindra uppsägningar och i stället utbilda människor. Man väntar på marknadskrafterna, man väntar på en exportuppgång. Finansplanen är fylld av cynismer och hycklande formuleringar om solidaritet mellan de arbetande och de arbetslösa, om att incitamenten genom sänkta försäkringar skall bli större för att ta jobb. Det finns ju inga jobb! Jag anklagar verkligen regeringen för att underhålla och utnyttja ett orättvist ekonomiskt system till fördel för de mäktiga och välbeställda och till nackdel för dem som inte har resurserna, inte minst ungdomar och invandrare. Vänsterpartiet har sin sysselsättningspolitik under rubriken Arbete åt alla. Vi har ännu inte givit upp. Det innebär att arbetsmarknadspolitiken inte kan ta hela bördan av att klara arbetslösheten. Det krävs en ekonomisk omfördelning som verkligen driver fram en effektiv efterfrågan. Det krävs näringspolitiska initiativ, investeringar i infrastruktur, ROT-program, miljöförbättringar, energiomställning osv. Passiviteten är total från regeringens sida. Det krävs en stark utbildningsdrive och kompetensutveckling i arbetslivet. Regeringen har ännu inte lagt fram något förslag annat än att tillsatt en mängd olika utredningar från Utbildningsdepartementets sida. Vi har lagt fram förslag om att ta till vara delar av de stora vinster som uppkom i näringslivet genom devalveringen genom att avsätta dem till en framtidsfond för att gynna arbetsmiljön, arbetsorganisationer och kompetensutveckling. Vi vill driva fram frågan om arbetstidsförskortning. Vi vill ha en försöksverksamhet och avsätta 1 miljard kronor för att kunna titta på effekterna i olika branscher. Inte minst vill vi ha en aktiv arbetsmarknadspolitik. Det kommer utredningar från EFA, Institutet för social forskning, det kommer rapporter från AMS och SKTF där man säger det vi har sagt hela tiden. Arbetsmarknadspolitiken med den låga kvaliteten, med allt större volymer i ungdomspraktik och ALU, fungerar inte. Det leder till undanträngningseffekter, det leder inte till utbildning utan till försämrad kvalitet. När jag läser AMS äskanden till kompletteringspropositionen konstaterar jag att det nästan är som att läsa våra motioner från i höstas och från januari. Det gäller AMS krav på personalförstärkningar, AMS syn på ungdomspraktik, finansieringsbidrag, syn på ALU- delegationen och ALU:s volymer, arbetsmarknadsutbildning, rekryteringsstöd, ungdomsintroduktion, företagsutbildning med höjning av nivån till 90 kr i timmen för att få mer volym, utbildningsvikariat och begränsningar av utbildningskostnaderna, tidigareläggning av ROT- åtgärder och flera andra saker. Jag tror inte att det beror på att AMS uppfattning precis överensstämmer med Vänsterpartiets i alla frågor. Men jag tror att det beror på att AMS har ett ansvar för sitt sakområde och är tvungen att ha en ansvarsfull politik, som inte går stick i stäv med den utveckling som vi har på arbetsmarknaden. Det är ett allvarligt memento för regeringen. På samma sätt har Riksdagens revisorer kritiserat vad man kallar för lekpengarna till regeringen, som i dag går upp till 110 miljoner. Varför lägger man inte dessa under en hatt, Arbetsmarknadsverket? Arbetsmarknadsverket skall prioritera mellan olika orter och olika åtgärder. Varför skall regeringen ha dessa pengar? Riksdagens revisorer tar också upp frågan om incitamentsstrukturen och vikten av att satsa mot ordinarie arbetsmarknad med arbetsmarknadsutbildning. Arbetslinjen måste försvaras. Regeringen har givit upp den. Herr talman! Jag vill passa på att yrka bifall till reservationerna 4, 6, 8, 10, 14, 17, 18, 20 och 21. Det är socialdemokratiska reservationer som överensstämmer med Vänsterpartiets ståndpunkter och förslag i motionen, så det är lämpligt att yrka bifall till dem. Jag vill vidare yrka bifall till den borgerliga reservationen 25, där regeringspartierna reserverat sig mot utskottets beslut att inte stödja förslaget om invandrarpraktik. Jag yrkar bifall till meningsyttringen från Vänsterpartiets sida under mom. 1, 9, 15, 23, 27, 43 och 51. Det innebär att det är många goda förslag som jag inte yrkar bifall till, men det är helt enkelt för att spara kammarens tid. Jag står naturligtvis bakom min meningsyttring. Några korta kommentarer kring dessa yrkanden. Under det budgetår som vi är inne i har vi krävt -- och vi står fast vid det kravet -- att pengarna måste utnyttjas i ROT-program och i utbildningsprogram i kommunerna. Jag förutsätter att dessa pengar inte kommer att dras in när vi har 600 000 människor arbetslösa. Jag noterar att man gång på gång hänvisar till den arbetsmarknadspolitiska utredningen, som skall lösa problemen. Men frågan är akut, och utredningen har ännu inte börjat arbeta! Jag noterar att socialdemokratin yrkar avslag på vårt krav på att återställa reglerna om uthyrning av arbetskraft till vad de var tidigare. Det är för oss en mycket viktig fråga. Jag kan inte riktigt begripa vad socialdemokraterna menar med att yrka avslag på det mycket modesta yrkandet från vår sida. Kanske är det ytterligare en återställare som föll. Jag tycker att det är egendomligt att socialdemokraterna står bakom utskottets syn, att ALU-delegationen skall vara kvar och att kringkostnaderna skall ha en nivå som baseras på en ytterligare ökad omfattning av ALU-jobb. Det stämmer inte med vår uppfattning. Antalet ALU- jobb måste trappas ner till förmån för andra och aktivare insatser. Detta är också ett sätt att komma runt problemet med undanträngningseffekterna. Jag vill starkt markera behovet av en del otraditionella insatser. Vi har föreslagit att det skall anslås 250 miljoner kronor till ungdomsprojekt. Ungdomsprojekten skall arbetas fram tillsammans med kommunerna i syfte att åstadkomma miljöinriktade projekt i samband med de lokala Agendaprogrammen ute i kommunerna. Jag vill betona Vänsterpartiets förslag om den s.k. Framtidsfonden för att man skall få till stånd kompetensutveckling och om fonden för att få till stånd utveckling när det gäller arbetstidsförkortning. Vi har också påtagligt högre volymer än vad regeringen har angående arbetsmarknadspolitiska insatser, framför allt i fråga om arbetsmarknadsutbildning och beredskapsarbeten. Herr talman! Slutligen vill jag säga några ord om reservation 25 under mom. 42. Den handlar om invandrarpraktik. Regeringen har kommit med ett förslag som ursprungligen härrör från AMS om särskild insats för invandrare. Det rör sig om invandrarpraktik som klart skall åtskiljas från ordinarie arbete -- detta är mycket tydligt utsagt. Det är en fortsättning på andra säråtgärder som har satts in, varav den senaste kom till stånd i somras, nämligen praktik som anordnades i högst sex månader i samband med kompletterande utbildning av akademikertyp för invandrare. Enligt AMS har denna åtgärd fallit mycket väl ut. Många förmedlingar efterlyser ett särskilt riktat program till invandrare för kompletterande praktik. I dag tänjer man på gränserna i många andra regelsystem för att få till stånd särskilt riktade program. Den relativa generella arbetslösheten hos invandrare är i dag 27 %. Arbetskraftsdeltagandet är nära 40 %, inte högre. För många nationaliteter -- afrikaner, iranier osv. -- är situationen fullständigt katastrofal. Det här förslaget bygger på samma principer som invandrarpolitiken, jämlikhetsprincipen, och den kräver särlösningar och säråtgärder för att människor av utländsk härkomst skall ha samma möjlighet som svenskar att ta sig in på arbetsmarknaden. I dag förekommer det en påtaglig diskriminering. Jag hörde Laila Strid- Jansson tala om att det skulle vara en diskriminering åt andra hållet. Det är verkligen cyniskt, men det är å andra sidan vad man kan förvänta sig från det hållet. Arbetsförmedlingarna, AMS och invandrarföreningarna vill ha denna invandrarpraktik. Det är tydligt utsagt att det inte skall vara fråga om ordinarie arbete. Det framgår också tydligt av reservationen och av diskussionen mellan mig och regeringspartierna att det skall göras en särskild uppföljning, så att invandrarpraktiken inte blir ett otillbörligt utnyttjande av arbetskraft. Socialdemokratins och nydemokratins motivering är att detta kan provocera motsättningar mellan svenskar och invandrare. Det tycker jag är skandalöst. Dessa motsättningar uppstår möjligtvis av socialdemokratins sätt att driva denna fråga. Jag läste min förbundskamrat Blombergs uttalanden i Aftonbladet häromdagen. Han sade att det rörde sig om gratis arbetskraft, tvärtemot propositionenes syfte. Vidare sade han att motsättningarna mellan olika typer av arbetslösa skulle öka. Det tycker jag är utomordentligt obehagligt. Socialdemoraterna brukar fria till Folkpartiet i regeringsfrågan. Den socialdemokratiska basen, inte minst de fackliga organsiationerna, brukar ofta tycka att det vore bättre om ni friade till oss, men det finns ingen som begär att ni skall fria till nydemokraterna. Detta är ett stort program, 470 miljoner kronor. En del tycker kanske att det är konstigt att jag hävdar detta, eftersom jag nog är den främste motståndaren till artificiell arbetsmarknad och otydliga praktikjobb när det gäller ungdomar och ALU. Ni accepterar förhöjda nivåer beträffande ALU. Det gör inte vi. I det här fallet göder ni fördomar, och ni misslyckas med att ge ett separat riktad stöd till invandrarna, som är den i särklass värst drabbade gruppen på den svenska arbetsmarknaden. Man kan alltid ändra sig när man skall votera, och jag hoppas att ni rättar till tankefelet. Jag hoppas att det är ett tankefel, eller möjligtvis slarv, och att det inte är en djupt grundad uppfattning, för i så fall blir jag faktiskt rädd, kära Ingela Thalén. 0500463008008 N 2010-01-01 00:00:00 251800 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0978/#anf22