<anforande>
<dok_hangar_id>2349340</dok_hangar_id>
<dok_id>GH0974</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:74 Torsdagen den 17 mars</dok_titel>
<dok_rm>1993/94</dok_rm>
<dok_nummer>74</dok_nummer>
<dok_datum>1994-03-17 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Mottagande av asylsökande m.m. </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>C1D11A0A-BB5B-4AF0-8555-1870D945B92F</anforande_id>
<anforande_nummer>19</anforande_nummer>
<talare>Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp)</talare>
<parti>fp</parti>
<anforandetext>Herr talman! Jag menar att vi som politiker och
som människor har rätt att ibland säga just aldrig.
När det gäller grundläggande etiska frågor om
mänskliga rättigheter måste det få finnas gränser
där man kan säga aldrig.

För mig innebär det att vi aldrig kan acceptera en
situation där vi inte ger flyktingar skydd. Vi kan
aldrig säga ja till en situation där människor som
har etablerat sig i vårt land kastas ut. Självfallet
skall de få lämna vårt land frivilligt. Självfallet skall
vi ställa upp och göra det möjligt för dem som vill.
Men det skall inte göras på det sätt som Ny
demokrati föreslår, dvs. att efter tio års väntande
med tillfälliga uppehållstillstånd skall människor
med tvång lastas på transportmedel och skickas i
väg till sina hemländer. Där gäller regeln aldrig.
</anforandetext>
<intressent_id>0841802782704</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>251686</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0974/#anf19</protokoll_url_www>
</anforande>
