2349339 GH0973 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:73 Onsdagen den 16 mars 1993/94 73 1994-03-16 00:00:00 Åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet 782AF4A8-B552-4183-A9F8-6B5586FD4E24 205 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m) m Herr talman! I arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 9 tillstyrker utskottet regeringens förslag att med verkan fr.o.m. den 1 juli 1994 införa regler och förbud mot etnisk diskriminering i arbetslivet. De nya reglerna skall tillsammans med de nuvarande utgöra en ny lag mot etnisk diskriminering. Det råder enighet om den grundläggande synen i detta betänkande, nämligen att diskriminering är av ondo. Samtidigt får lagstiftaren inte låta sig förblindas i sin iver att uppnå viktiga mål, så att i stället rättssäkerheten träds för när. Saklighet, opartiskhet och meritvärdering bör principiellt ligga till grund för anställning. Även om en jämförelse av meriter är nödvändig även vid etnisk diskriminering, liksom vid brott t.ex. mot jämställdhetslagen, kan även många andra faktorer tillkomma. Den som haft diskriminerande avsikter straffas. Anklagelser mot en en arbetsgivare om etnisk diskriminering har en moraliskt nedsättande innebörd, varför lagstiftningen kan komma att bidra till att arbetsgivaren blir mer medveten om sitt förhållningssätt och därmed beter sig så att han inte riskerar att drabbas av lagen. Det råder delade meningar om det ur rättslig synpunkt nödvändiga i att införa nationell lagstiftning på området. Oavsett synpunkterna i detta avseende föreslår regeringen och nu utskottet att nationell lagstiftning införs. Vår lag mot etnisk diskriminering från 1986 omfattar hela samhällslivet och fördömer totalt etnisk diskriminering, dock utan att innehålla förbud. Lagligt skydd mot diskriminering finns även i LAS. Överträdelser kan leda till skadestånd. Den fria arbetsledningsrätten får inte tillämpas otillbörligt eller godtyckligt. Den lag som nu föreslås gäller hela arbetsmarknaden. Den gäller både arbetssökande och arbetstagare. Överträdelse sker om någon verkligen handlar diskriminerande, dvs. på grund av någons etniska ursprung avstår från att anställa. Själva beslutet att diskriminera utgör grunden för överträdelsen. Att mer allmänt lagstifta mot diskriminerande beteende skulle kunna leda till orimliga situationer och riskera rättssäkerheten. Om beteendet lett till att något annat än saklig grund bidragit till särbehandling av en arbetssökande, kan detta läggas arbetsgivaren till last. Skadestånd kan då utdömas. Längre kan man knappast gå i en rättsstat. Vad beträffar arbetssökande gäller ideellt skadestånd, eftersom det här är förenat med ofta omöjliga bedömningar att fastställa när en tänkt anställning skulle ha börjat eller slutat respektive vilka löne- och anställningsvillkor som skulle ha gällt om en förhandling eventuellt hade kommit till stånd. Det kan ifrågasättas om det över huvud taget vore möjligt att konstruera en reglering som kan tillämpas på det otal olika möjligheter som kan uppkomma i en sådan situation. Om man nu även har målet att bevara rättssäkerheten i lagstiftningen, vilket utskottsmajoriteten har, får man hålla godtycket stången. Att formulera generella föreskrifter som kan användas i specifika anställningssituationer förefaller vara en vansklig uppgift. Förbudslagstiftningen måste också gå att tillämpa, och det är lättare om lagen är tydlig än om den är allmän och då ofta oklar. Dessa synpunkter delas av regeringen och utskottet med undantag för vänsterrepresentanten. Om arbetsgivaren tillämpar neutrala regler men med diskriminerande avsikt, blir detta i praktiken direkt diskriminering, dvs. gränsdragningen mellan direkt och indirekt diskriminering är något oklar. Avsiktliga fall av indirekt diskriminering omfattas av lagen. Vänsterns önskemål om fördelning av rättegångskostnaderna är redan tillgodosett med den undantagsregel som finns i arbetstvistlagen. Om en princip behöver prövas står det AD redan fritt att ändra kostnadsfördelningen. Finns principen redan prövad blir ju ytterligare domstolsbehandling onödig. Den socialdemokratiska reservationen berör ett mycket viktigt område, de funktionshindrades situation på arbetsmarknaden. Detta är en betydelsefull fråga för regeringen, och därför avsätts 1,5 miljarder kronor för yrkesrehabilitering, 6,4 miljarder kronor för lönebidrag, arbetshjälpmedel, näringshjälp och arbetsbiträde samt 4,9 miljarder kronor för Samhall, inalles 12,8 miljarder kronor. En ny lagstiftning om arbetslivets tillgänglighet för personer med funktionshinder är aktuell. Den skall ersätta delar i främjandelagen, som ligger för översyn i Arbetsrättskommittén, vilken beräknas vara klar våren 1994. Det finns därför skäl att avvakta ARK:s överväganden, så att en samlad bedömning kan göras när det gäller de funktionshindrade. Detsamma gäller beträffande de homosexuella, som ju berörs av Partnerskapskommitténs resultat, vilket nu bereds i regeringskansliet. Även om Vänstern inte är helt nöjd med längden i steget, kan man konstatera att alla partier tycker att arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 9 är ett steg i rätt riktning och att det finns stor enighet i betänkandets huvudsakliga delar. Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan i arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 9 samt avslag på den socialdemokratiska reservationen och Vänsterns meningsyttring. 0153923606405 N 2010-01-01 00:00:00 251640 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0973/#anf205