<anforande>
<dok_hangar_id>2349338</dok_hangar_id>
<dok_id>GH0972</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:72 Tisdagen den 15 mars</dok_titel>
<dok_rm>1993/94</dok_rm>
<dok_nummer>72</dok_nummer>
<dok_datum>1994-03-15 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på fråga 1993/94:385 om rätten till umgänge med barn</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>FCA73A8B-E19E-482B-A70B-5062A1B93A0C</anforande_id>
<anforande_nummer>9</anforande_nummer>
<talare>Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-)</talare>
<parti>-</parti>
<anforandetext>Fru talman! FN:s kommitté för barnens rättigheter
granskade i januari 1993 en svensk rapport om hur
Sverige har efterlevt barnkonventionen, och vid
den granskningen fann kommittén inte anledning
till anmärkning mot svensk lagstiftning i de
hänseenden som vi nu talar om. Svaret på Ulf
Erikssons fråga är alltså att ingen ändring av
lagstiftningen har föranletts efter januari 1993.

Den svenska lagstiftningen har liksom
barnkonventionen satt barnets bästa i centrum, och
det är det som genomsyrar all lagstiftning
beträffande barnens rättigheter i Sverige. Jag kan
förstå Ulf Erikssons engagemang i denna fråga. Det
bottnar förmodligen i negativa erfarenheter som
vissa umgängesföräldrar har gjort. Separationer är
smärtsamma, kanske mest för barnen, och det är
också därför som lagstiftaren ansett att det är just
barnens rätt som skall sättas i främsta rummet.

Som framkom vid vår tidigare genomgång skall i
första hand föräldrarna gemensamt ha vårdnaden,
men om så inte kan ske, är det vårdnadshavaren
som har rättigheterna beträffande barnet.
</anforandetext>
<intressent_id>0815907568902</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>251403</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0972/#anf9</protokoll_url_www>
</anforande>
