2349273 GH097 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:7 Torsdagen den 14 oktober 1993/94 7 1993-10-14 00:00:00 Allmänpolitisk debatt allmänpolitisk debatt ACC75127-9C58-433C-A9E4-9B1442E89737 9 HANS ANDERSSON (v) v Fru talman! Jag tror att detta är den femte större sysselsättningspolitiska debatt som vi har haft på ett år. Det känns kusligt att konstatera att läget förvärras för varje månad som går. Läget är i dag långt värre än vad det var för ett år sedan. Det är ett misslyckande utan like i den ekonomiska politiken, när det gäller arbete, sysselsättning och arbetslösheten som denna regering står för. Jag vill gärna vittna om den vrede som jag möter ute i landet. Det är en väl motiverad vrede mot den hårdnande situationen, de ökade klyftorna och den stora arbetslösheten. Det finns samtidigt de som faktiskt tjänar på arbetslösheten och utnyttjar situationen till att säga upp folk, att sparka folk, och att utnyttja sin makt. I förhållandet mellan arbete och kapital vinner kapitalet i en situation som denna. Några tjänar på arbetslösheten, men de flesta av oss förlorar, nämligen samhället och löntagarna. Det är en fråga om makt och resurser. Fru talman! Detta är mycket tragiskt. Det är så många faktorer som spelar in i dag. Det handlar om konjunkturpolitik. Vi lever i dag i en rent depressiv situation, som man sade inom LO. Det pågår också stora förändringar när det gäller teknologin, när det gäller strukturen i vårt näringsliv, när det gäller olika branscher och när det gäller internationaliseringen. I dag förlorar vi arbetstillfällen, mycket i kraft av att det svenska storkapitalet har investerat så oerhört mycket utomlands. Den stora utredningen Den långa vägen, från Industrins utredningsinstitut, pekar på de stora skillnaderna i dag jämfört med början på 80-talet. Det är en hemsk situation som vi har, och det är en hemsk period vi har bakom oss. Under tre år har vi förlorat 558 000 jobb. Allting har inte översatts i arbetslöshet, eftersom även arbetskraften har sjunkit kraftigt. Vi har en förvärvsfrekvens som har gått ner från 83 % till 71 %. 270 000 människor har lämnat arbetskraften. Dessutom har vi 600 000 människor som är arbetslösa, och egentligen är det många fler. Detta är vad som i första hand ligger bakom budgetunderskottet och våra ekonomiska obalanser. Det är något gräsligt över att vi har ''old time high'' på börsen samtidigt som vi har ''old time high'' när det gäller budgetunderskottet, vilket i sin tur i första hand beror på ''old time high'' när det gäller arbetslösheten. Att vi dessutom har ''old time high'' när det gäller övertidsuttaget är något som politikerna verkligen bör fundera över. Vi har gång efter annan föreslagit att man drastiskt skall beskära möjligheten till övertidsuttag för att vi åtminstone skall dela på de arbetstillfällen som står till buds. Min kritik av den arbetsmarknadspolitik som regeringen slog in på i våras var mycket stark då, och den är lika stark i dag. Jag menar också att Vänsterpartiet har fått rätt. I budgetäskandet från AMS som kom i augusti ser jag hur man på punkt efter punkt säger att den linje som regeringen slog in på var en felaktig linje. Som Ingela Thalén sade, har vi i dag en utveckling där vi har lämnat arbetslinjen. En allt större del av kostnaderna för arbetslösheten lämnas i kontantstöd och en allt mindre del lämnas i åtgärder över den arbetsmarknadspolitiska budgeten. Allt färre, mindre än hälften, påbörjade en arbetsmarknadsutbildning i augusti jämfört med förra året. På många ställen hoppar man av därför att man inte förmår fortsätta sina studier i samband med att ersättningsnivåerna till arbetsmarknadsutbildningen sänktes. Arbetslivsutveckling, ALU, och ungdomspraktik är i dag de största åtgärderna som AMS sätter in. Det är förstahandsåtgärder. Det skulle enligt riksdagens beslut vara sistahandsåtgärder. Det är åtgärder som ligger längst bort ifrån den ordinarie arbetsmarknaden. Vi skall ju ligga så nära den ordinarie arbetsmarknaden som möjligt. Det var skälet till att vi, och nu också AMS, har ställt kraven på rekryteringsstöd. Vi måste gå nära den ordinarie arbetsmarknaden och förstärka kompetensen hos de arbetssökande som i dag är arbetslösa. Jag säger inte att all arbetslivsutveckling är dålig. Det är inte alltid man träffar på fall där det rekryteras medlemmar och röstare till Moderata samlingspartiet, som moderaterna i Malmö tyckte var en utmärkt lösning. Men jag har sett tillräckligt många fall där insatserna har varit mycket oambitiösa. Det har premierats av regeringen. Varför är det så? Jo, man har velat hålla ner budgetkostnaderna. Detta drabbar ju i själva verket Arbetsmarknadsfonden. Det är en fri lånerätt. Det är ingen som har något budgetansvar. Det är mig en gåta hur Anne Wibble kunde godkänna en sådan lösning. Det är en oambitiös och dålig arbetsmarknadspolitik. Här näst kommer kommuner och landsting. Efter byggkraschen och den oerhörda nergången inom industrin väntar kommuner och landsting, välfärdsapparaten. Vi läser i tidningarna om vad det innebär realt sett när det gäller äldreomsorgen. När det gäller varslen ser vi vad det innebär för sysselsättningen. Det kommer att drabba kvinnorna som hittills haft lägre arbetslöshetstal. Vi har ställt kravet att man skall tillföra medel till den kommunala sektorn för att upprätthålla sysselsättningen och undvika den oresonliga rundgång det innebär att plocka bort människor som utför ett kvalificerat vårdarbete och i stället över staten finansera en arbetslivsutveckling inom kommunal regi. AMS redovisar nu precis samma åsikter. Men då måste också pengar till. Det är en fråga också för Ingela Thalén. Jag har inte hört något om, och jag har inte sett några klara besked om, finansierade bidrag till den kommunala sektorn. Det skulle kunna medföra att man bibehöll sysselsättning och välfärd inom kommunerna. På samma sätt är det när det gäller övertiden. Jag har hört Börje Hörnlund beklaga övertidsuttaget, men jag väntar på konkreta förslag för att begränsa övertidsuttaget. Det är krav som vi har ställt och kommer att ställa i fortsättningen. Jag väntar på samma besked från Ingela Thalén och socialdemokraterna. Nivåerna i arbetslöshetsförsäkringen sänktes och socialbidragen har ökat. Vi har kunnat se effekterna. Vi bråkade om vad detta skulle innebära. Jag sade i mina reservationer och meningsyttringar att det kommer att innebära att människor som tar kortare jobb och påhugg kommer att få karensdagar och förlora på att arbeta. Vi malde det i utskotten, men det var omöjligt att komma till skott. Den hafsiga arbetsmarknadspolitik som bär Börje Hörnlunds signatur leder till att vi gång efter gång får göra korrigeringar i efterhand för att undvika de värsta misslyckandena. Tydligen är man på väg att göra det även här. Jag kan inte se att införandet av karensdagar är någonting som på allvar gynnar statsbudgeten, däremot missgynnar det dem som nyss har missgynnats genom att förlora sina arbeten. När nu regeringen i regeringsförklaringen har övergivit arbetslinjen, som Ingela Thalén också har uppmärksammat, och säger att det är dags för en helt ny arbetsmarknadspolitik, kan man undra vad det är för signaler vi möter. Jo, i vårt fall möter vi i första hand en ytterligare avreglering på arbetsmarknaden. Anställningsskyddet skall tas bort, vi skall få ytterligare visstidsanställningar och provanställningar. Låt mig ta några exempel på detta. England och Danmark, som har legat långt över Sverige när det gäller arbetslöshet under mycket lång tid och har permanentat en långtidsarbetslöshet, har obegränsad visstidsanställning. Spanien, som i dag har 23 % öppen arbetslöshet, har tre år. Det finns inga exempel på att detta skulle vara något som gynnar sysselsättningen, men självfallet gynnar det kapitalmakten. Det gynnar dem som står som arbetsgivare och kan spela med människor som söker arbete och behöver sin försörjning. Det är på samma sätt när det gäller frikretsen. Juridiskt är detta att öppna för diskriminering, ingenting annat. Det har inte fått stöd från något annat håll än arbetsgivarintresset. Det är intressant att se att där kräver man ytterligare avregleringar och en fullständigt ny arbetsmarknadspolitik som inte hindrar de fria marknadskrafterna med regleringar. Det är inte bara Lars Calmfors, Carl Bildts rådgivare, som har framfört detta. Det finns mycket starkt framfört i Den långa vägen, Industrins utredningsinstituts just publicerade utredning. Arbetsmarknaden skall avregleras. Arbetsmarknadspolitiken skall monteras ned. Det skall vara lätt och rationellt att avskeda folk. Den som beslutar är kapitalägaren. Det är dessa krafter som tillmötesgås. Sedan undrar man varför löntagarorganisationerna och arbetarrörelsens partier tar ställning mot detta. Det är ett oerhört systemskifte som införs steg för steg. Det införs samtidigt som man har en passiv näringspolitik och skattemässigt gynnar kapitalägare och höginkomsttagare. Man försöker genomföra ett libralt systemskifte med alla medel. Det skall vi bekämpa. Jag hoppas att vi åtminstone vid nästa val skall ha en helt annan politisk majoritet i landet. Vänsterpartiets politik är faktiskt motsatsen till vad regeringen har föreslagit. Jag har under våren försvarat den politiken. Den innebär en kraftig ekonomisk omfördelning för att höja efterfrågan. Den innebär räntesänkning, momssänkning, produktiva stimulanser inom ROT-sektorn och infrastruktur samt miljöinvesteringar. Låt mig upprepa ordet miljöinvesteringar. Vi har i en rapport föreslagit våldsamt stora satsningar jämfört med dagens, eftersom passiviteten är total, för att på områdena energi och miljö höja den svenska produktiva nivån. Det är framtidsbranscherna. Men för detta krävs initiativ från samhällets sida och en verklig näringspolitik. Slutligen: Det kommer inte att räcka med bara dessa åtgärder. Det krävs strukturförändringar. Vi måste stoppa det oerhört stora övertidsuttaget, som i dag teoretiskt motsvarar ungefär 50 000, men reellt kanske 10 000--20 000 arbetstillfällen. Vi måste ta första steget till en arbetstidsförkortning, innebärande att vi delar jobben. Det är en nödvändighet för framtiden, men det är tekniskt inte en alldeles lätt väg att gå. Jag efterlyser initiativ från både regeringen och socialdemokratin i den frågan. 0500463008008 N 2010-01-01 00:00:00 245048 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH097/#anf9