2349273 GH097 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:7 Torsdagen den 14 oktober 1993/94 7 1993-10-14 00:00:00 Allmänpolitisk debatt allmänpolitisk debatt 124DDEC9-1088-4F83-AF3B-3F4D2C393C28 2 LAILA STRID-JANSSON (nyd) nyd Fru talman! Problemet med ungdomsarbetslösheten överskuggar nu allt. Ny demokrati har under en lång tid uppmanat alla politiska partier att slänga prestigetänkandet, ta bort de politiska skygglapparna, bortse från politiska bindningar och sätta in resurserna på Sveriges egen resurstillgång, nämligen ungdomarna. 173 000 ungdomar är i dag utan arbete. Av dessa är 131 000 öppet arbetslösa. Det motsvarar 16,2 % av befolkningen mellan 18 och 24 år och 23 % av arbetskraften mellan 16 och 24 år. Kostnaden för den totala arbetslösheten överskrider i dag 100 miljarder. Arbetsmarknadsfonden, som betalar ut a-kassa, KAS och utbildningsbidrag, hade i juni ett underskott på 16 miljarder. I dag är det 30 miljarder, och det fortsätter att galoppera. Nästa sommar beräknas underskottet till 45 miljarder, om ens det räcker. Hur länge tänker regeringen låta detta fortgå? Det faktum att en ung människa måste göra sin entré i arbetslivet som arbetslös är fruktansvärt. Att vara praktikant är inte heller bra för självkänslan. Ungdomarna har rätt att kräva att regering och riksdag agerar med kraft och skapar riktiga förutsättningar att ge våra ungdomar en riktig start i sitt verksamma liv. Varför är det alldeles omöjligt att ge ungdomarna en chans att komma in på arbetsmarknaden och att skaffa sig en gedigen yrkesutbildning? Varför är det så omöjligt att låta ungdomar få åtnjuta lärlingsplatser direkt ute på företagen? Där finns ju redan den maskinella utrustningen, erfarna handledare och meningsfull och produktionsinriktad utbildning. Det fanns tidigare industriskolor i företagen. Det fungerade utmärkt. Varför är det så omöjligt att låta ungdomarna samköra en sådan utbildning med teoretisk utbildning? Varför är det så omöjligt för regeringen att anamma Ny demokratis förslag om en helt ny lärlingsutbildning av den typ som nu finns i Tyskland, anpassad till svenska förhållanden? Vid en utfrågning av ett antal ungdomar i våras svarade över 80 % att de såg positivt på förslaget. I Tyskland är ungdomsarbetslösheten i dag ett par procent. Det skall jämföras med de svenska siffrorna. Hur många miljoner eller miljarder skattekronor skall betalas ut innan regeringen tar Ny demokratis förslag och stöper om det till sitt eget? I våras föreslog vi att arbetsgivarna skulle få betala förslagsvis 2 500 per månad för utnyttjande av ungdomspraktikanter. Detta skulle villkoras med löfte om en förlängd provanställning. Givetvis skulle lönen höjas upp till normal nivå av staten. På detta sätt skulle arbetsgivare och ungdomar kunna samarbeta under normala förhållanden. Ungdomarna skulle få chansen att känna ett egenvärde. Arbetsmarknadsministern framförde personligen att det var ett orealistiskt förslag. Nu, efter X miljoner eller miljarder kronor, kommer enligt uppgift ett förslag som bygger på Ny demokratis förslag. Är det bra? Nej, det är skrämmande. Ungdomspraktiken och ALU var tänkta att vara sistahandsåtgärder. I stället har de blivit förstahandsåtgärder och genom sin utformning bidragit till konkurrenssnedvridning och förlust av riktiga jobb. ALU är ju inkörsporten till evinnerlig a-kassa. När skall regeringen reagera? Hur många miljoner eller miljarder skall det kosta innan någonting händer? Vi inom Ny demokrati har länge krävt åtgärder som skapar riktiga jobb. Lyssna på de vanliga människorna som har direktkontakt med problematiken ute i verkligheten istället för att dra en utredning i långbänk! Inom Ny demokrati engagerar vi oss speciellt för ungdomar samt för småföretagen. Vi har upplevt en utveckling där regeringen i stället för att sätta in kraftresurser för dessa målgrupper gör fruktlösa försök att gå Socialdemokraternas planekonomi till mötes och spikar ihop s.k. krispaket. Krispaket är, som vi alla nu vet, överenskommelser som man överger efter ett tag. Resurserna ägnas sedan åt att försöka få fram vems fel det var att överenskommelsen inte höll. Det är tydligen viktigare för regeringen att samarbeta med Socialdemokraterna och tillgodose dem än att aktivt arbeta mot arbetslösheten. Officiellt säger sig regeringen föra en kamp mot arbetslösheten. Hur kan man säga det, när det bevisligen bara blivit halvmesyrer? I arbetsmarknadsutskottet liksom i de flesta utskott sorteras motionerna i högar. Det finns en hög för regeringspartiernas motioner och en för oppositionens motioner. Av motionerna i den första högen kan man eventuellt åstadkomma positiva skrivningar, och motionerna i den andra högen -- oppositionens -- är redan på förhand avslagna. Då vi inom Ny demokrati för två år sedan kom in i riksdagen direkt från verkligheten och ännu inte hade fått de obligatoriska skygglapparna, förvånade det mig varför inte regeringen och utskotten plockar russinen ur kakan och tar vara på guldkornen i motionerna. Nej, det är nu bara så att regeringens proposition i ärenden skall gälla, oavsett innehåll och innebörd. Detta förhållande föranledde oss inom Ny demokrati att föreslå att alla motioner skall skrivas utan partibeteckningar och namnunderskrift, nu när Sverige verkligen är i kris. Då kanske inte regeringen skulle behöva skämmas för att anta en motion eller delar av en motion som kommer från oppositionen. Detta förslag om nytänkande var naturligtvis alldeles för bra. Dessutom kom det från Ny demokrati, varför det avslogs. Vi är nästan säkra på att det inom en viss tid kommer att dyka upp igen i ny skepnad -- som proposition från regeringen. Detta sker med många av våra förslag. I och för sig får man vara glad över att sunda idéer till slut genomförs, men varför måste samhället -- skattebetalarna -- på grund av prestige innan dess ha förlorat miljontals eller miljarder skattekronor? Vi försökte bryta slentriantrenden och föreslå att arbetsmarknadsråden skulle tillsättas efter kompetens och inte efter politisk och organisatorisk tillhörighet. Det blev naturligtvis blankt avslag på våra motioner. Efter X miljoner kronor presenterades innebörden av vår motion i form av en proposition från regeringen. Anhöriga till småföretagare som tvingats göra konkurs och som själva tvingats sluta sina jobb har sedan 20 år tillbaka inte haft möjlighet att erhålla a-kassa på grund av släktskap med företagaren. Ny demokrati uppmärksammade och påtalade problemet och engagerade sig i frågan. Orsaken visade sig vara att AMS i sin regelbok för a- kassorna inte återgivit innehållet i proposition 56 från 1973 i dess helhet. Ny demokrati fick utskottet att uppmana regeringen att återkomma med lagförslag i ärendet. Nyheten om den seger Ny demokrati vunnit för småföretagarna kom att publiceras på en helsida i tidningen Expressen. Regeringen, representerad av arbetsmarknadsministern, sade sig ha genomdrivit rätten för anhöriga till företagare att liksom alla andra löntagare få arbetslöshetsersättning. Efter X antal tragedier och X antal miljoner eller miljarder har Ny demokratis sunda förnuft vunnit. LAN köper som bekant upp utbildningsplatser från AMU. Arbetsförmedlingarna fyller upp dessa platser i den utsträckning utbildningsbidragen räcker. Det har saknats koordination. Det har inneburit bl.a. att många kurser som betalats med skattebetalarnas medel varit tomma, eftersom utbildningsbidragen har tagit slut. Återigen var det Ny demokrati som påtalade förhållandet, vilket nu efter X antal miljoner i bortkastade skattepengar börjat åtgärdas. Det finns tyvärr ytterligare exempel. Alla, från höger till vänster, talar i dag om att det är i de små och medelstora företagen som framtidens jobb finns. Jag skulle vilja påstå att det enbart är en läpparnas bekännelse, för att använda Mona Sahlins favorituttryck. Socialdemokraterna har aldrig underlättat för företagare, gör det inte nu och kommer tydligen aldrig att göra det. Om partiet kommer tillbaka till makten skall skatterna höjas igen, arbetsrättsliga regler återställas till vad de alltid har varit och företagare återigen jagas, eftersom de profiterar på löntagarna. Det har man alltid hört. Socialdemokraterna har mig veterligen inte ett enda förslag till hur man skapar riktiga jobb i de små och medelstora företagen. I går speglades det i TV hur Socialdemokraternas bundsförvanter, Elektrikerfacket, går till strid mot Sverige och skattebetalarna. Ett litet företag i Sverige har kanske bara råd att ha en elektriker anställd på halvtid. Elektrikern själv vill och måste jobba samt tycker dessutom att det är jättebra för honom. Facket insisterar på att han skall säga upp sig, eftersom de tycker att småföretagen gott kan anställa honom på heltid. Detta protesterar elektrikern emot. Han har mage att sätta sig upp mot facket. Han har nu uppmanats att säga upp sig, börja stämpla och hålla tyst. Om han inte gör det skall man se till att han blir avstängd från a-kassan. Facket gör nu allt som står i dess makt för att sätta krokben för företagaren. Om facket lyckas blir det konkurs, vilket inte bara drabbar elektrikern med eventuell familj utan även småföretagaren med eventuell familj, leverantörer m.m. En kedjereaktion uppstår. Vem får betala? Jo, det får de svenska skattebetalarna, oavsett om de har arbete eller inte. Sensmoral: fackets makt måste brytas. Vad gör då regeringen? Som jag tidigare anfört har den mest ägnat sig åt halvmesyrer. Nu är det en ny halvmesyr på gång, nämligen ändringar i arbetsrätten. Eftersom arbetsmarknadsministern redan vet att Socialdemokraterna enligt egen utsago kommer att riva upp alla förändringar i arbetsrätten vid ett eventuellt systemskifte, vore det väl på plats att göra något rejält för småföretagen. Vad har man att förlora? Ny demokrati anser att företag som har under 25 anställda inte borde omfattas av några som helst turordningsregler. Många småföretag skulle komma ur den förlamande tvångströja som arbetsrättslagstiftningen satt dem i. I dag drar företagen ned på verksamheten, eller satsar på övertid istället för att satsa på nyanställningar. I dag sysselsätter man folk i stället för att ge folk arbete. Om man har a-kassa, beredskapsarbete eller går på ett ALU-projekt får man inte arbeta med något som kan konkurrera med den ordinarie arbetsmarknaden, som det heter. Det blir i stället en evig rundgång av tillfällig sysselsättning. Tänk om man i tid hade förstått att företag med goda affärsidéer, som sköts på ett normalt sätt, i princip inte behöver några bidrag. Däremot behöver företag en god jordmån att kunna växa och verka i. Man måste bl.a. kunna låna pengar till förmånliga villkor. I dag nekar bankerna företag med lovande affärsidéer och goda utvecklingsmöjligheter krediter, vilket ofta leder till onödiga konkurser. Bankerna dödar alltså sina egna kunder, vilket osökt leder oss in på att det primära i dag fortfarande är att få ned räntan. Vi har gett en mängd olika förslag. En viktig förutsättning är alltså att investeringsräntorna sänks så att alla som vill ha ett investeringslån bereds tillfälle till detta. Även varje kommun skulle med en mycket låg ränta få låna till att renovera skolor, avloppssystem m.m. som kan vara till glädje för kommunens invånare. Dagens arbetslöshet hade inte haft den omfattning som den har i dag om man satsat på småföretagen, vilket man inte gjorde. Om man gjort som vi sagt, dvs. att redan 1991 sänka arbetsgivaravgifterna till 16 %, hade man hjälpt upp det hela. Jag är snart klar, fru talman. 0474619812103 N 2010-01-01 00:00:00 245041 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH097/#anf2