2349273 GH097 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:7 Torsdagen den 14 oktober 1993/94 7 1993-10-14 00:00:00 Allmänpolitisk debatt allmänpolitisk debatt BAA95794-EF4B-4AF6-9749-A993C9B76AB8 1 INGELA THALÉN (s) s Fru talman! För två år sedan sade den borgerliga regeringen i sin regeringsdeklaration: ''Den andra stora uppgiften för regeringen blir att bryta den ekonomiska stagnationen och att lägga grunden för en ny period av tillväxt, företagande och utveckling i Sverige.'' Därefter startade regeringen den enda vägens ekonomiska politik, som bl.a. innebar en kraftig åtstramning på arbetsmarknaden. Denna politik skulle, enligt regeringen, leda till en öppen arbetslöshet 1992 på 3,5 % och 1993 på 3,7 %. I verkligheten blev det 70 000 fler arbetslösa varje månad 1992 och minst 230 000 fler arbetslösa varje månad 1993, än vad regeringen räknade med 1991. ''Jag tänker inte sitta kvar och administrera en arbetslöshet på 6 %'', sade arbetsmarknadsministern i en intervju för Folkbladet Östgöten den 17 mars 1992. Arbetslösheten passerade de 6 procenten redan i december 1992. I finansplanen i januari i år sade regeringen: ''Möjligheterna till en ny period av tillväxt, nyföretagande och tryggad sysselsättning finns inom räckhåll -- - -. Arbetslinjen hävdas.'' Regeringen sade också att dess ekonomiska politik skulle leda till en arbetslöshet i år på 6,2 %. Den blir minst 9 %. Kännetecknande för regeringen är att man i varje proposition skrivit vackra ord om tillväxt, om sysselsättning och om arbetslinje och i handling gjort tvärtom. Genom att strama åt ekonomin så hårt har man bidragit till utslagning av företag och arbetstillfällen och till underminerade statsfinanser. Arbetsmarknadspolitiken har inte haft rimliga möjligheter att fungera effektivt. Detta har lett till snabbt växande långtidsarbetslöshet och att kontantlinjen tagit över. De aktiva åtgärderna har också fått ett sämre innehåll. LO:s ekonomer, som i dag presenterar sin konjunkturrapport, konstaterar att regeringen endast ser på den enda ljuspunkt som finns, nämligen exportindustrin. Däremot är den övriga arbetsmarknaden i en djup nedgång med allt vad det innebär. Detta ser inte regeringen. Sysselsättningen har minskat dramatiskt både för män och för kvinnor, och nu står ca 600 000 människor utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Det är naturligtvis en ofattbar siffra. Men tänk på den i arbetsdagar! Varje dag i Bildts Sverige är 600 000 dagar av sysslolöshet, vanmakt och förtvivlan. 600 000 arbetsdagar som går förlorade -- i produktion, i barnomsorg och vård av våra gamla. Sådan är arbetslösheten, alla arbetslösa dagar i Bildts och Hörnlunds Sverige. I årets regeringsdeklaration har arbetslinjen övergetts helt och hållet också i ord. Den nämns nu inte ens längre. Nu är långtidsarbetslösheten det enda problemet. Kan en regerings misslyckande bli större än så här? Det här är hårda ord, men arbetsmarknadsministern och regeringen förtjänar inga andra. Fru talman! Som arbetsmarknadsminister i en socialdemokratisk regering fick jag lära mig hur viktigt det är att känna ansvar för människor som inte kan få ett arbete. Som medborgare behöver jag bara ta buss eller tåg eller gå och handla för att få veta hur svårt det är att vara arbetslös. Som förälder och vän vet jag hur det känns när familjemedlemmar, vänner och bekanta drabbas av arbetslöshet. I en situation som denna borde man kunna kräva att regeringen lyssnar på dem som är berörda, lyssnar och den oro som finns hos folk, de synpunkter som fackliga organisationer för fram, ja t.o.m. förslag från politiska motståndare. Ett uns av ödmjukhet kunde vara på sin plats. Men inte denna regering. Här gäller det att fortsätta den enda vägen också när den leder käpprätt åt fel håll. Fru talman! Allt sedan regeringsskiftet har Socialdemokraterna varnat för att den politik som nu förs leder till att också Sverige drabbas av massarbetslöshet. Nästa år står vi inför en situation där den totala arbetslösheten i Sverige är minst 14, kanske 15 eller 16 %. Socialdemokraterna anser att det är hög tid att Sverige nu tar på sig en gigantisk uppgift: att som första land i Europa visa att det går att få ned den öppna arbetslösheten till nivåer som ligger i närheten av det som vi brukar kalla full sysselsättning. Skall vi klara den uppgiften, då behövs det till att börja med en ny regering. Statsminister Carl Bildt intervjuades för en tid sedan i Svenska Dagbladet. Han sade då om arbetslösheten att många kommer att säga sig: ''Det här är visserligen ett elände -- men jag är utanför riskzonen.'' Kom ihåg de sista orden, ''jag är utanför riskzonen'', för det visar att Carl Bildt inte har förstått någonting av vad arbetslöshet innebär. Sanningen är ju den, att med 10-12 % arbetslöshet, som regeringen räknar med under resten av 90- talet, är ingen utanför riskzonen. Med en sådan permanent arbetslöshetsnivå kan ingen ställa sig vid sidan om och känna sig säker på att få leva i frihet och trygghet. Dessutom kommer allas vår välfärd att gröpas ur, eftersom våra produktiva insatser inte kommer att räcka till. Därför vill vi socialdemokrater föra en politik som tar ned arbetslösheten och på lång sikt för oss tillbaka till den fulla sysselsättningen. Att detta kräver enorma krafttag och kommer att ta lång tid innebär inte att vi tvekar. Ju fortare vi kan komma i gång, desto bättre är det. Vi anser att alla resurser och hela det politiska arbetet nu måste inriktas på att lösa denna viktiga uppgift. De flesta i vårt land vill inte ha politisk konfrontation utan kräver samarbete för att lösa landets problem. Den majoriteten vill inte se motsättningarna öka mellan arbetsgivare och anställda utan kräver samverkan för att skapa nya jobb. Mot den här bakgrunden är det obegripligt för mig hur regeringen kan fortsätta med sina högerfasoner. Man bryter krisöverenskommelsen med socialdemokraterna, kör över samtliga fackliga organisationer och försämrar arbetsrätten och arbetslöshetsförsäkringen. Men frågan är om inte regeringens hantering av kommuner och landsting tar alla pris. Först drar regeringen in stora belopp från kommunerna. 75 000 personer mister sina anställningar i kommuner och landsting. Några andra jobb finns inte, varför de flesta, som är kvinnor, går rakt ut i öppen arbetslöshet. Äldreomsorgen försämras, barnomsorgen blir dyrare och barngrupperna större. Fritidsverksamhet skärs ned och skolan försämras. Vad händer sedan? Börje Hörnlund säger att kommunerna nog inte bör göra sig av med folk. Bengt Westerberg säger att han är rädd att man nått gränsen för vad kommunerna tål. Jerzy Einhorn säger att han inte längre kan ställa upp på vad som händer med sjukvården. Men vad gör regering och den borgerliga majoriteten i riksdagen? Genom kompletteringspropositionen beslutar man att kommunerna inom de närmaste fyra åren skall brandskattas på ytterligare 35 miljarder kronor. Det är regeringens viktigaste besparingsförslag. Hur många fler arbetslösa blir detta? 60 000 personer till, säger regeringen. Det räcker inte, säger jag. På några år leder regeringens politik till att minst 130 000 personer blir arbetslösa i kommunerna. Sparar staten pengar på detta, Börje Hörnlund? Var finns beräkningarna? Här måste arbetsmarknadsministern ge svar. Det som helt tycks saknas i denna regering är insikten om vad arbetslösheten kostar i lidande och ekonomi. Vad kostar 1 % arbetslösa? Vad betyder det att 1 % av arbetskraften helt slås ut från arbetsmarknaden? Vilka kostnader får kommunerna för sociala problem och ökad ohälsa? Statens kostnad för kontantstöd är lätt avläsbar. Enligt regeringen blir den 36 miljarder kronor detta budgetår. Det är ännu en av regeringens felprognoser. Allt talar för att kontantstödet närmar sig 45 miljarder kronor detta år. Vilka vägar anvisar då regeringen för att öka sysselsättningen? Den första åtgärden är att försämra anställningsskyddet. Det skall ge fler jobb, säger SAF och arbetsmarknadsministern. I England försämrar den konservativa regeringen undan för undan för löntagarna: inga minimilöner, den näst sämsta arbetsrätten i Europa. Blev det ökad sysselsättning, färre arbetslösa och fler unga i jobb? Tvärtom, England har 10--12 % arbetslöshet, precis som vi. England har nästan halva arbetskraften utanför vad vi menar med vanliga heltidsjobb. England har låg produktivitet, hög ungdomsarbetslöshet, ökande grå och svart arbetsmarknad och ingen kompetensutveckling för hälften av hela arbetskraften. Varför säger inte arbetsmarknadsministern som det är? Det sade ju Arbetsrättsutredningens ordförande Åke Bouvin, klart och tydligt, nämligen att regeringen av ideologiska skäl vill minska de anställdas trygghet. Försämringen av arbetsrätten handlar inte om att skapa fler jobb. Det andra sättet är att sänka skatterna för aktieägarna och för dem som äger företagen. Hur detta skall ge fler jobb går inte heller att förstå. En första förutsättning för att anställa fler människor måste väl ändå vara att företagen kan sälja sina produkter. Men när efterfrågan från konsumenterna rasar, försvinner också jobb. Det är det som är huvudproblemet för svensk hemmamarknad. Det är nu hög tid för en omprövning av den ekonomiska politiken och av arbetsmarknadspolitiken. Det behövs en kraftfull stimulans av investeringar, produktion och sysselsättning samt en omläggning av finanspolitiken från passiva utgifter till aktiva insatser för arbete, utbildning och tillväxt. Det behövs en ny arbetsmarknadspolitik med en omläggning -- från kontantstöd till aktiva åtgärder, -- från åtgärder med låg kvalitet till åtgärder med hög kvalitet, -- från arbetsmarknadspolitiska åtgärder till arbete på den öppna arbetsmarknaden. I vårt program för full sysselsättning vill vi socialdemokrater också -- förhindra att fler blir arbetslösa i kommunerna nu, -- skapa en näringslivspolitik värd namnet som stöder företagens utveckling, -- fortsätta bygga ut infrastrukturen, -- förbättra förutsättningar för en rättvis regional utveckling, -- öka utbildningsinsatserna och kompetensutvecklingen ute på arbetsplatserna, -- forma en modernare arbetsrätt och stimulera till nya, utvecklande kollektivavtal, förbättra jämställdheten i arbetslivet, -- bekämpa dåliga arbetsmiljöer och skapa det goda arbetet, -- ge de anställda ett ökat inflytande över den egna arbetstidens förläggning. Fru talman! 600 000 människor skulle i dag vilja gå till jobbet. Men de kan inte. De får inte plats på regeringen Bildts arbetsmarknad. Sverige har blivit ett land med massarbetslöshet igen. Länge var vi ett föredöme i Europa. Nu har vi blivit ett varnande exempel. Sedan Börje Hörnlund efterträdde Mona Sahlin som arbetsmarknadsminister har 400 000 löntagare förlorat jobbet. Hur kunde det gå så här illa? Det finns två möjliga förklaringar. Antingen vill regeringen så gärna genomföra det moderata systemskiftet att den struntar i att politiken leder till massarbetslöshet. Då bör den avgå av det skälet. Eller också vill regeringen inte ha denna arbetslöshet, och då är den inkompetent. Då bör den avgå för det. Vad vill vi socialdemokrater göra för att få folk i arbete igen? För det första är det orimligt att i vår djupaste lågkonjunktur i modern tid förvärra nedgången ytterligare genom en åtstramnings- och utslagningspolitik. I detta läge måste vi få hjulen att rulla genom att stimulera ekonomin och satsa på nationella investeringar. Den enda vägens politik leder in i en återvändsgränd och måste ändras. För det andra är det slöseri att människor som är arbetslösa också är sysslolösa. När arbetslösheten är så hög och pessimismen så stor som nu, är det viktigare än någonsin att aktivera i stället för att passivisera de arbetslösa. Det är rena dårskapen att låta skolbyggnader och människor förfalla samtidigt. Arbetsmarknadspolitiken måste återföras till arbetslinjen, så att det blir slut på att vi betalar människor för att gå sysslolösa. För det tredje är det inte klokt att dela ut miljardbelopp till företagens ägare samtidigt som företagen har det svårt med både riskkapital och krediter. För att få i gång satsningar i företagen -- på nya produkter, ny teknik och nya idéer, dvs. det som ger jobb -- behövs en ny näringspolitik. Längs dessa huvudlinjer -- dra i gång hjulen, bryt de arbetslösas sysslolöshet och hjälp företagen att satsa -- kan vi bryta nedgången och öka sysselsättningen. Detta vill eller kan inte Carl Bildt, Anne Wibble, Per Westerberg och Börje Hörnlund. Därför behöver Sverige en ny regering. (Applåder) 0181942435301 N 2010-01-01 00:00:00 245040 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH097/#anf1