2349335 GH0969 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:69 Torsdagen den 3 mars 1993/94 69 1994-03-03 00:00:00 Svar på interpellation 1993/94:89 om Sydafrika interpellationsdebatt 274DBD63-3E5D-410A-ACDB-AE2D57F40922 3 MARGARETA VIKLUND (kds) kds Herr talman! Jag får också tacka för interpellationssvaret. Det jag främst kopplar ihop med Sydafrika just nu är det oerhörda hatet mellan olika grupper, det brutala våldet och framför allt polisens brutalitet och snabbhet att ta till vapen, den stora fattigdomen för den största delen av befolkningen, att apartheid -- trots att den enligt lag är förbjuden -- är så tydlig och oerhört diskriminerande, ofriheten och rädslan, men också en okuvlig orädsla och vilja att göra något åt våldet och för demokrati och rättvisa. Ett exempel skulle jag vilja berätta om. På vår gemensamma resa där nere färdades vi på väg till Tokoza med Piece Action, en fredsorganisation. Just när vi passerar Phola Park ser vi en trafikpolisbil stå med blinkande blåljus på höjden av en vägbro. Poliser står där med dragna vapen, och vi förstår att något har hänt. Vi stannar, och på gräsfältet mellan vägbron och slumstaden Phola Park springer ett par poliser med en polishund. En polis står stilla i gräset. Phola Park är ett starkt ANC-fäste som ofta hamnar i sammandrabbningar med polisen, fick vi reda på. Jag sköt honom i benen med två skott på 200 meters avstånd, skryter den vite trafikpolisen, medan han laddar om sin revolver. Han byter minst fyra patroner. Han var beväpnad med ett gevär och tänkte stjäla en bil på motorvägen nedanför, fortsätter polisen, som stolt låter sig fotograferas medan han laddar om sin pistol. Vi blir vittne till hur polisen sedan lyfter upp en svart man som legat skjuten i gräset nedanför vägrenen. Han tycks först vara död, eftersom de släpar honom över gräset och stenrösen, precis som om han vore ett villebråd. När han släpas över vägräcket, ser vi att han lever. Ungefär samtidigt som mannen dras upp på vägen kommer en i ordets alla bemärkelser stor kvinna, en svart kvinna, helt plötsligt in i sammanhanget. Hon forcerar alla hinder och ställer sig mitt i samlingen av poliser och oss vittnen. Hon skäller ut poliserna med en dynamisk kraft som jag nästan aldrig har varit med om. Kvinnan frågade, som vi hade gjort tidigare, var den skjutnes vapen var, var bilen som blivit överfallen fanns och varför man inte kontaktat ortens polis eller någon representant för den svarte mannen. Plötsligt blev alla de skjutglada vita männen mindre än små barn, tyckte jag. De svarade inget utan stod där bara generade med fåniga flin över ansiktena. Det visade sig att kvinnan var en av ANC-ledarna i trakten. Hon fick oss alla med till polisstationen som vittnen. Där satt vi någon timme tills vi fick klart för oss att polisen tog sig an fallet. Jag trodde ett tag att vi genom vår närvaro hade räddat den skjutne mannen från döden, men jag fick reda på i går att han var så allvarligt skadad, träffad i ryggen, att han dog på sjukhuset. Herr talman! Den politik som tidigare har förts i Sydafrika har också inneburit att familjer har splittrats. Det sydafrikanska systemet har inneburit att den svarta manliga arbetskraften har behövts i bl.a. gruvorna. Därför har man tagit hand om den och låtit männen bo i Hotels, ungkarlshotell. Landets ekonomiska system har inte fungerat om inte familjerna splittrats. Kvinnorna har fått stå för familjens sammanhållning i hemlandet och männen tjänat landet inom industrin. Det har slagit hårt mot kvinnan, som ofta har blivit ensamförsörjare. Enligt WHO har de splittrade familjerna också blivit en viktig faktor för spridandet av HIV/aids. När nu Sydafrika står inför en stor omdaningsprocess, är det viktigt att kvinnan får en betydande roll i det ekonomiska och samhälleliga systemet. Är utrikesministern beredd att medverka till att de sydafrikanska familjerna inte splittras och att kvinnans resurser, kraft och möjligheter, som vi fick ett synligt exempel på genom det jag tidigare berättat, tas till vara vid uppbyggnaden av ett, som vi hoppas, nytt och demokratiskt Sydafrika? Herr talman! Jag vill också lyfta fram polisens standard i Sydafrika, som också påverkar dess sätt att reagera och handla. Det finns många olika grupper av poliser, och vi såg många som stod vid vägkanten, som jag nyss har berättat. Det finns en allmänt utbredd ovilja hos polisen att undersöka politiska brott mot framför allt ANC-sympatisörer. Bristen på samordning mellan olika polisenheter gör också att sådant arbete försvåras. I vissa områden, där svarta bor, är antalet poliser i förhållande till folkmängden dessutom alldeles för litet. Befolkningen har inte det skydd som den skulle behöva ha. Polisyrket har för den vite mannen ofta varit ett yrke han tagit när han inte kunnat få något annat. Dessa inte alltid helt lyckade poliser hotas i dag mer eller mindre av en intelligentare svart befolkning, som är beredd att ta över. Är utrikesminstern beredd att verka för en medmänskligare, mer demokratisk och rättvis polis i Sydafrika och att de olika polisenheterna samordnas? Jag vet att det här handlar om ett lands inre angelägenheter, men det handlar också om mänskliga rättigheter, korruption och apartheid. 0812087943307 N 2010-01-01 00:00:00 251345 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0969/#anf3