2349334 GH0968 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:68 Onsdagen den 2 mars 1993/94 68 1994-03-02 00:00:00 Den ekonomiska politiken och budgetregleringen m.m. A757F4D6-A3CD-4A54-B982-4DB80F1EDF34 95 LARS LEIJONBORG (fp) fp Herr talman! Tack! Det som jag hittills har talat om, nämligen att man nämner så många olika faktorer, är i sig en viktig insikt som olika debattörer bör ta till sig. Begrepp som företagsklimat och konkurrenskraft är mycket bredare och rymmer fler komponenter än många tänker på. De är definitivt mycket bredare än begreppet kostnadsläge. När vi lyssnar till socialdemokratiska debattörer är det framför allt två invändningar som de inläggen brukar koka ner till. Det ena är att vi har fört fel konjukturpolitik, och det andra är att vi har gett företagarna för bra villkor. När det gäller den första punkten säger Socialdemokraterna ofta så här: Företagen vill inte ha era strukturförbättringar. De vill ha kunder. Det slående argumentet mot den invändningen är att påminna om situationen i slutet av 80-talet. Då hade ju företagen kunder. Både inom och utom landet ropade man efter de svenska företagens produkter och tjänster. Men vi förmådde ändå inte att öka produktionen då på grund av de olika flaskhalsar som fanns i den svenska ekonomin. Orsaken var att det under huvuddelen av 80-talet -- från 1982 och fram till 1989 -- gjordes mycket litet åt flaskhalsproblemen, eller strukturproblemen med ett finare ord. Socialdemokraterna valde helt enkelt fel dagordning för 80-talet. När de borde ha fullföljt de borgerliga regeringarnas insatser för småföretagen, hållit fast vid och vidareutvecklat den marginalskattereform som vi gjorde tillsammans den s.k. underbara natten, fortsatt att avreglera den offentliga sektorn och reformera socialförsäkringarna sysslade de med annat. De sysslade bl.a. med löntagarfonder och andra fonder, engångsskatter och flergångsskatter, rundhänta löften om mer semester och större bidrag. När den nuvarande regeringen tog över ansvaret för politiken, eller huvudansvaret för politiken bör man säga -- även oppositionen har ett ansvar -- hade ett par årtiondens försummelser i fråga om strukturförändringar blommat ut i en akut kris. Sverige höll på att avindustrialiseras. Produktionen föll och jobben i den privata sektorn försvann i en rasande takt. Den allt överskuggande uppgiften var att vända den utvecklingen genom insatser över ett brett fält. Vi klarar aldrig arbetslösheten om sysselsättningen i den privata sektorn faller. För att tala i riksdagstermer lägger vi en alldeles orimlig börda på arbetsmarknadsutskottet om vi i övrigt i riksdagen inte förmår att föra en sådan politik att antalet jobb i den privata sektorn inte minskar. Då blir arbetsmarknadspolitiken som att ösa en båt som har ett stort hål i botten. Det forsar in mer än man kan ösa ur. Insatserna blir alltid otillräckliga. Därför var det en nödvändig förutsättning att få fart på industrin och den privata tjänstesektorn. Talet om att vårt besked skulle vara att vi skall vänta till 1996 är helt orimligt. Hela vår politik har ju inriktningen att vi nu måste få fram fler jobb. Vi börjar nu se resultat av den politiken. Ett huvudinslag i den politiken har varit att förbättra förutsättningarna för företagandet. Därför tar jag också ganska lätt på den andra huvudkritiken vi möter från Socialdemokraterna, nämligen att företagen har fått det för bra. Det är en helt nödvändig strategi. Skillnaden mellan den nuvarande regeringens första tre år och de år på 80-talet när Socialdemokraterna satt vid makten är att vi verkligen har tagit itu med de stora strukturfrågorna. Alla socialförsäkringar är reformerade eller, när det gäller pensionerna, på väg att reformeras. Den offentliga sektorn har öppnats för konkurrens, skatterna på företagande har gjorts rimligare och besparingar och andra budgetförstärkningar på uppemot 100 miljarder kronor har genomförts i den offentliga sektorn. Vi har nått enighet om institutionella reformer som avsevärt ökar förutsättningarna för en långsiktig ekonomisk politik. Vi har ett EES-avtal, vi har ett GATT-avtal och om folket vill har vi också ett EU- medlemskap. Jämfört med det här batteriet av strukturella åtgärder hände mycket litet under de socialdemokratiska åren på 80-talet. Jag gör undantag för de åtgärder som de tvingades till av en liberal opposition, t.ex. den stora skattereformen. Vi har utnyttjat våra första tre år till att lösa strukturfrågor som gör att uppgången, när den kommer och det tycks den göra nu, blir kraftigare än den blev på 80-talet. Jag har hittills egentligen argumenterat för två teser. För det första tror jag att vi har anledning att vara optimistiska om svensk ekonomi. För det andra är det viktigt att komma ihåg att begreppet konkurrenskraft rymmer oerhört mycket mer än kostnadsläge. Detta för mig också i polemik mot dem som kritiserar regeringen från höger. Där är en återkommande tes att Sverige nu är så illa ute att vi måste kasta välfärden över bord ungefär som när ett fartyg i sjönöd kastar barlasten över bord. Jag tror att dessa kritiker har fel i de två avseenden som jag har nämnt. Det senaste exemplet på dessa kritiker är väl de ekonomer som skrivit den senaste SNS-rapporten. De underskattar för det första styrkan i svensk ekonomi när vi nu successivt har löst ett antal av de grundläggande strukturfelen. För det andra underskattar de välfärdens betydelse för konkurrenskraften. För vissa av dessa ekonomer förefaller välfärden bara vara ett problem som gör att svenskarna hellre lever på bidrag än att arbeta och som tvingar oss att belasta produktionen med höga skatter. Lösningen på Sveriges problem är enligt dessa debattörer avskaffad eller avrustad välfärd och vidgade klyftor. Till SNS-ekonomernas heder skall sägas att de är utomordentligt pregnanta i sitt budskap. I den mån den här skildringen syftar på dem kan man inte påstå att den är överdriven på något sätt. De talar mycket tydligt om den reträtt ut ur välfärdssamhället som är nödvändig. Vi i Folkpartiet gör en annan analys och kommer till andra slutsatser. Det gäller också regeringen så länge vi sitter i den. Vi tror att välfärden är produktiv. Det är bra för produktionen att t.ex. också kvinnor står till arbetsmarknadens förfogande, att sjukvården är effektiv, att barnomsorgen fungerar och att skolan präglas av kvalitet. Det är också bra att samhället inte präglas av stora sociala spänningar. Den kraftigt ökade ojämlikhet som skulle bli resultatet av en del av de åtgärder som nu diskuteras skulle skapa nya klassklyftor av ett slag som få svenskar önskar och som -- vilket är det viktigaste i just den ekonomiska debatten -- inte heller skulle öka Sveriges konkurrenskraft och attraktivitet som investeringsland. Jag var år 1988 med och skrev en bok som hette Möjligheternas tid. Tesen i den boken var att vi då fortfarande hade chansen att undvika en djup kris i svensk ekonomi om vi vidtog rätt åtgärder, inte minst att effektivisera den offentliga sektorn. I efterhand kan konstateras att boken var för optimistisk. Åtgärderna kom för sent. Frågan är om vi inte nu på nytt lever i möjligheternas tid. Genom konstnadsanpassningen och strukturreformerna har vi nu en unik möjlighet att långsiktigt stärka svensk ekonomi. I ekonomiska termer kan det uttryckas på följande vis. Nu har bytesbalansen kommit på plus. Sverige är ett land som betalar för sig. Nu skall ett huvudmål för den ekonomiska politiken vara att vi inte på nytt hamnar på minussidan. Det orimliga förhållandet att ett av världens tio rikaste länder nästan varje år har tvingats låna av andra har ersatts av det mer naturliga att Sverige nettoexporterar kapital. Med andra ord har Sverige nu börjat betala av sina utlandslån. Det lägger den bästa grunden för att även kommande generationer i vårt land skall få leva i ett välfärdssamhälle. Men en sådan utveckling förutsätter naturligtvis att den nuvarande inriktningen av politiken ligger fast: bra villkor för arbete, företagande och investeringar, och att saneringen av statsfinanserna och kampen mot inflationen fullföljs. Om Sverige på nytt som under de socialdemokratiska åren skulle prioritera konsumtion och fördelning framför produktion och tillväxt kan vi snart återigen tillhöra låntagarnationerna. Skulle det hända är risken dessutom överhängande att lånevillkoren blir sådana att välfärden inte kan upprätthållas på 2000- talet. Det har i denna debatt av inlägg från både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet framgått att en huvudpunkt för att få ner budgetunderskottet är att arbetslösheten minskar. Det är ett riktigt påstående. Men det som både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet hela tiden glider över är att den tesen bara gäller så länge vi talar om arbetslösheten i den privata sektorn. Det är sysselsättningen i den privata sektorn som måste öka för att budgetbalansen skall återvinnas. Där har oppositionen väldigt litet att komma med. Om det gällde kreativa idéer om hur den offentliga sysselsättningen skulle öka kunde ni säkert tävla med oss i trovärdighet. Men alla som analyserar detta inser att det inte är det som problemet nu gäller. När det gäller tillväxt och jobb i den privata sektorn verkar ni socialdemokrater sitta stenhårt fast i era ideologiska låsningar och er valtaktik. Det framgår t.ex. av en intervju med Mona Sahlin i Dagens Nyheter för någon vecka sedan att ett av era viktigaste budskap kommer att bli att företagarna har fått för goda skattevillkor och att ni tänker riva upp en del av vad vi har gjort, t.ex. avskaffandet av dubbelbeskattningen. Jag vill här också påpeka att regeringen faktiskt bör ha en eloge även när det gäller offentlig sysselsättning i den meningen att kreativiteten i arbetsmarknadspolitiken har varit mycket hög. Vi har lyckats öka volymen i arbetsmarknadspolitiken på ett sätt som få trodde vara möjligt genom nya grepp som ungdomspraktik och invandrarpraktik. Det generella anställningsstödet, GAS, kan också räknas in i arbetsmarknadspolitiken. Jag vill instämma i vad som här har sagts om riktiga jobb. Den benämningen kan naturligtvis inte reserveras för jobb i den privata sektorn. Det är en total missuppfattning. De som läste en artikel som finansminister Wibble och jag skrev om behovet av 4 % tillväxt kan finna att vi i början av artikeln gör just den centrala distinktionen att riktiga jobb självfallet är jobb i den privata sektorn och långsiktigt finansierade jobb i den offentliga sektorn. Jag vill på denna punkt tillägga att jag däremot reagerar ganska kraftigt mot det slappa tal som Socialdemokraterna numera har när man talar om arbetmarknadspolitiken. Ni räknar genomgående dem som t.ex. är i arbetsmarknadsutbildning och i beredskapsarbete som arbetslösa. Det är gammal högerretorik som ni själva var oerhört irriterade på när den förekom under den socialdemokratiska tiden. När man säger att vi har 14 % arbetslöshet underkänner man de insatser som görs av t.ex. beredskapsarbetare. När jag jobbade tillsammans med Per Ahlmark när han var arbetsmarknadsminister brukade han säga: Om jag åker på en väg märker jag inte någon skillnad om den är byggd av vanliga vägarbetare eller av beredskapsarbetare. Så är det ju. Därför är det just slappt tal att alltid bunta ihop de arbetslösa med t.ex. de som har beredskapsjobb. Till sist kan jag hålla med om det som här har sagts om att skiljelinjerna inför valet i höst är mycket tydliga. Jag kan ge samma eloge till Mona Sahlin som jag gjorde till SNS-ekonomerna. Även hon är mycket pregnant i intervjun. Dubbelbeskattningen på aktier skall återinföras. Orimligheterna i arbetsrätten skall återinföras. Grundbulten i skattereformen -- där har ni 50 % marginalskatt -- skall brytas upp. Offentliga sektorn skall återregleras. Allt detta är traditionell socialdemokratisk politik som kommer att fördjupa Sveriges problem. Den politiken kommer vi att tala emot under hela valrörelsen. 0980725315516 N 2010-01-01 00:00:00 251218 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0968/#anf95