2349334 GH0968 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:68 Onsdagen den 2 mars 1993/94 68 1994-03-02 00:00:00 Ansökningsförfarandet enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall B71149B6-3521-42A9-884C-C70C15F84C8D 196 BERITH ERIKSSON (v) v Herr talman! När jag övertog detta ärende från Eva Zetterberg och satte mig in i frågan var det rättssäkerhetsaspekten som för mig var det tyngst vägande skälet mot att genomföra den föreslagna förändringen. Jag anser att det i det här fallet inte är fel att göra en jämförelse med åklagarväsendet, domstolarna och kriminalvården. Att flytta över utredningar om ingripande tvångsvård från länsstyrelsen till socialtjänsten kan från rättssäkerhetssynpunkt jämföras med att kriminalvården skulle göra utredningar före domstolsprövningen inom det systemet. Förutsättningarna för vård enligt lagen om vård av missbrukare är för det första att det skall finnas ett vårdbehov orsakat av ett fortgående missbruk. För det andra skall vårdbehovet kunna styrkas. För det tredje skall vårdbehovet inte kunna tillgodoses på annat sätt. Anmälan om behov av vård enligt LVM görs till länsstyrelsen, som ansvarar för att det görs en utredning. Länsstyrelsen ansöker sedan hos länsrätten om vård av person enligt LVM. Länsrätten avslår eller bifaller ansökan. Domen om LVM-vård kan överklagas till kammarrätten. Regeringsrätten kan i principiella mål bevilja prövningstillstånd och utgöra högsta instans. Anmälningsskyldighet -- och det handlar verkligen om en skyldighet -- har de myndigheter som i sin verksamhet regelmässigt kommer i kontakt med missbrukare, alltså socialtjänst, läkare, polismyndighet och kriminalvård. Rätt att göra anmälan till länsstyrelsen har också privatpersoner, såsom t.ex. föräldrar till missbrukare. Även efter en sådan anmälan kan länsstyrelsen inleda en förundersökning. I förundersökningen skall länsstyrelsen alltid inhämta yttrande från socialtjänsten. Även ett läkarutlåtande bör finnas med. Länsstyrelsen gör sedan en självständig bedömning, där man kan gå emot socialtjänsten åt båda hållen. Därefter övergår ansvaret för vården till socialtjänsten. Det är också socialtjänsten som efter vårdtidens slut har ansvaret för en eftervård på behandlingshem, inom öppenvård eller i eget boende. Som Anita Persson sade är den modell som nu har varit rådande i tio år ett rättssäkert förfarande. Att tvångsomhänderta människor är ju en mycket ingripande åtgärd. Förutom rättssäkerhetsaspekten är det viktigt från vårdsynpunkt att den som skall verkställa länsrättens dom står fri gentemot den som är i behov av vård. Det är också viktigt att det finns förutsättningar för ett gott och förtroendefullt behandlingsklimat. Såvitt jag förstår leder detta förslag dessutom inte till några besparingar. Det leder i stället till en utgift för kommunerna för att bygga upp en kompetens och för att tillsätta personal som kan hantera dessa ärenden. I propositionen sägs att de personalresurser som frigörs hos länsstyrelsen skall användas för en intensifiering av länsstyrelsens tillsynsroll. Jag kan inte se någon vettig orsak till en överflyttning från länsstyrelsen till socialtjänsten. Det är litet märkligt att man inte tar lika allvarligt på just rättssäkerhetsaspekterna när det gäller vissa grupper av människor i samhället. Vänsterpartiet väckte en motion i anslutning till den här propositionen, men vi har inte fogat någon meningsyttring till betänkandet. Det beror på att vår motion nästan helt sammanfaller med socialdemokraternas motion. Jag yrkar därför bifall till socialdemokraternas reservation. 0401511670506 N 2010-01-01 00:00:00 251319 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0968/#anf196