2349334 GH0968 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:68 Onsdagen den 2 mars 1993/94 68 1994-03-02 00:00:00 Ansökningsförfarandet enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall A0584BC4-7501-4FEE-A4A3-267208D3310A 195 ANITA PERSSON (s) s Herr talman! Det ärende som vi nu skall behandla, om ansökningsförfarandet vid LVM-vård, har varit ett tvisteämne mellan oss och de borgerliga partierna ända sedan lagen om tvångsvård av missbrukare tillkom. Det är därför inte förvånande att regeringen nu har lagt fram det här förslaget, nu när vi är i slutet av mandatperioden. För oss socialdemokrater är det en rättssäkerhetsfråga att någon annan än socialnämnden ansöker hos länsrätten om tvångsvård. Även att socialtjänsten befrias från sin roll som motpart i LVM-målen anser vi vara väldigt viktigt. Erfarenheterna har visat att länsstyrelsen har klarat den här uppgiften mycket bra. Genom att länsstyrelsen gör ansökan får vi en likvärdig bedömning av ansökningarna mellan kommunerna i länen. Att tvångsomhänderta någon för tvångsvård är ett allvarligt ingripande i den enskildes liv, även om vården som sådan kan vara nödvändig. Vi socialdemokrater är inte emot tvångsvården, utan vi vet att den behöver tillgripas, då den kan behövas för att rädda en missbrukares liv och få honom eller henne att bryta ett destruktivt beteende. Länsstyrelserna har kommit att spela en viktig roll genom sin initiativrätt i LVM-ärendena. Det har gällt att få till stånd en enhetlig rättstillämpning, vilket är nödvändigt när det gäller sådana åtgärder som en längre tids frihetsberövande. Att praxis skiftar från kommun till kommun -- det kan t.o.m. skifta från en kommundel till en annan -- kan inte vara acceptabelt. Visserligen är det länsrätten som tar det slutliga avgörandet, men om en kommun inte ansöker om LVM-vård kommer inte detta till länsrättens kännedom. Vi vet nu att kommunerna har ekonomiska bekymmer. Då ökar riskerna för att kommunerna inte ansöker om tvångsvård, då vården är mycket kostsam. All statistik kan nu bevisa att kommunerna drar in mer och mer på den här typen av vård. Kommunerna kommer inte heller att få någon ersättning från staten när de nu övertar ansökningsförfarandet. Framför allt små kommuner är nu mycket mycket oroliga för den här nyordningen, då de inte har någon erfarenhet av att driva den här typen av mål. Flera remissinstanser har också avstyrkt förslaget. Det är t.ex. Kammarrätten i Stockholm, Stockholms stad, SKTF, LO, Föreningen Sveriges socialchefer och de olika klientorganisationerna. Det man framför allt är orolig för är att vi inte längre skall få en enhetlig rättstillämpning och att missbrukarna inte skall få en erforderlig vård. En av fördelarna med vårt nuvarande system är att en från socialtjänsten utomstående myndighet gör bedömningen om LVM är tillämplig eller ej. Länsstyrelserna bedömer också om den frivilliga vården har prövats i tillräcklig omfattning. Hänsyn behöver då inte tas till kommunernas ekonomi eller politiska direktiv om att inte göra dyra placeringar, utan det måste kommunerna göra när länsrätten på länsstyrelsens anmaning har beslutat det. Erfarenheterna visar också att tudelningen mellan länsstyrelsen och socialtjänsten har gett goda effekter vid LVM-anmälningar, eftersom klienterna då har insett allvaret och underkastat sig frivillig vård. Den sociala enheten är i dag också en trygghet för många anhöriga och en garanti för att något blir gjort för missbrukaren. Anmälningarna från kommunerna har kraftigt minskat i antal. Som jag sade tidigare sker det i vissa kommuner inga anmälningar alls, utan de flesta anmälningarna kommer i dag från polisen eller sjukvården. Rättssäkerhet är viktigt för alla människor i vårt samhälle, även för dem som är mest utsatta. Därför är det olyckligt att regeringen nu vill tumma på denna genom att lägga över ansvaret för ansökningsförfarandet helt på socialtjänsten, som har att tillvarata dels kommunens intresse av besparingar, dels missbrukarens intresse av att få erforderlig vård. Herr talman! Med det anförda yrkar jag avslag på propositionens förslag och på hemställan i utskottets betänkande samt bifall till reservationen. 0532121969806 N 2010-01-01 00:00:00 251318 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0968/#anf195