2349334 GH0968 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:68 Onsdagen den 2 mars 1993/94 68 1994-03-02 00:00:00 Vissa ändringar i tobakslagen 299CCA10-EEC0-4D6C-8A78-8F5CD5EC57EF 143 STEN SVENSSON (m) m Herr talman! Information om tobakens skadeverkningar har länge bedrivits i vårt land. Även om andra åtgärder vidtas, är information och utbildning fortfarande grundläggande element i samhällets åtgärder mot tobaksbruket. Genom det tobaksprogram som Folkhälsoinstitutet bedriver har de hälsoupplysande informativa insatserna mot tobaksbruket förstärkts på central nivå. Det är viktigt att informationen om tobakens skadeverkningar intensifieras på lokal nivå, inom skolor, primärvården, frivilliga organisationer etc. Det viktigaste instrumentet är och förblir opinionsbildning och information. Inom många andra områden har information och aktiv upplysning visat sig mycket effektiv. Ett bra exempel på detta är den omfattande antirökkampanj som bedrevs främst i slutet av 1970-talet. Resultatet har blivit en kraftig minskning av rökningen bland de ungdomar som var föremål för denna information. Erfarenheter från denna och liknande kampanjer bör sporra till efterföljelse. Skolans förebyggande insatser måste få hög prioritet och stort utrymme på skolschemat. Särskild vikt måste läggas vid att nå ungdomsgrupperna. Sjuk- och primärvårdens kunskaps- och informationsmaterial om tobakens skadeverkningar måste komma skolor och övriga myndigheter till del. Särskilt angeläget är det att understryka vikten av att gravida kvinnor och småbarnsföräldrar informeras om tobakens skadliga effekter. I detta sammanhang har mödravården och sjukvården liksom Folkhälsoinstitutet en viktig roll. Insatserna för att tillförsäkra människor en rökfri miljö måste fortsätta och intensifieras. Unga människor skall i hemmet och i skolan erinras om vikten av att inte börja röka och av att de, om de trots allt börjar röka, visar hänsyn mot dem som inte röker. Fostran av barn och ungdom i hem och skola är avgörande för grundläggandet av sunda och goda värderingar, liksom all informationsverksamhet och opinionsbildning är. Utvecklingen i Sverige är av dessa skäl mycket positiv. Andelen rökare minskar sedan flera år tillbaka, och detta tyder på att de redan vidtagna åtgärderna haft god effekt. Det är en mycket viktig folkhälsofråga att minskningen fortsätter. Sverige är kanske det land som har de bästa utsikterna att nå WHO-målet 80 % av befolkningen rökfri till år 2000. Så här långt är socialutskottet enigt, och därför ställde sig utskottet bakom regeringens förslag om införandet av den nya tobakslagen, vilket kammaren fattade beslut om den 28 maj 1993. I samband med detta beslut begärde en majoritet av riksdagens ledamöter att den nya lagen skulle kompletteras på en rad punkter. Den proposition som kammaren nu skall behandla innehåller således en effektuering av denna riksdagsbeställning, dvs. de föreslagna lagändringarna har initierats av riksdagen. När vi behandlade dessa tilläggsförslag anförde vi från moderat håll att de nya förbudskraven andades förmyndarmentalitet och övertro på det politiska beslutsfattandets möjligheter att påverka mänskligt beteende. Denna inriktning bekräftas genom de föreslagna skärpningarna av lagen. Våra värderingar därvidlag kvarstår oförändrade. Detta måste sägas, även om vi nu böjer oss för det faktum att besluten har fattats i demokratisk ordning och därmed måste respekteras. Med anledning av motionsyrkandet om förbud mot s.k. förtäckt tobaksreklam föreslår utskottets majoritet ett tillkännagivande om att regeringen skyndsamt skall utreda frågan och därefter återkomma till riksdagen. Utskottets ledamöter från regeringspartierna reserverar sig och avstyrker de aktuella motionerna. Vi konstaterar att frågan om förbud mot förtäckt reklam övervägs inom regeringskansliet. Det är naturligtvis angeläget att de regler om tobaksreklam och marknadsföring som nu gäller eller framgent kan komma att antas i Sverige görs konkurrensneutrala, så att konkurrensen mellan svenska och utländska företag kan bedrivas på lika villkor. Vad gäller själva reklamen finns det inte något sakligt underlag för antagandet att reklamen vilseleder konsumenterna och därigenom på något sätt bidrar till en ökning av den totala tobakskonsumtionen. Däremot är det självklart att reklam för tobak, vari exempelvis anges en tillverkares namn och produktens varumärke, kan bidra till att göra företaget känt och därigenom skapa goodwill även för företagets produktutveckling. Sådana effekter är ofrånkomliga konsekvenser av marknadsekonomins och varumärkenas funktion. Det är viktigt att erinra om att några restriktioner inte kan genomföras beträffande varumärkeshavares rätt att för sina varor använda sitt registrerade varumärke. Sverige är anslutet till den s.k. Pariskonventionen 1983 för industriellt rättsskydd, och enligt artikel 7 i denna får beskaffenheten av den vara på vilken ett fabriks- eller handelsmärke är avsett att anbringas inte i något fall utgöra hinder för registrering av märket. Härav följer att hinder inte heller kan uppställas i Sverige för ett företag att på sina varor använda sina i vederbörlig ordning registrerade varumärken. Förslag med denna innebörd är alltså ogenomförbara, därför att de strider mot svensk rätt och Sveriges internationella konventionsförpliktelser. Det finns inga undersökningar som visar att ett förbud mot tobaksreklam orsakar en minskning av konsumtionen. Vid en jämförelse mellan Sverige och Norge, som fick förbud 1975, Finland, som fick förbud 1977, och Island, som fick förbud 1971, visar det sig att någon positiv effekt av reklamförbudet inte kan iakttas. Jämfört med dessa nämnda länder har konsumtionen i stället efter reklamförbudens införande minskat mest i Sverige. Att ett förbud mot användande av tobaksvarumärken för andra produkter än tobak skulle ha någon effekt på totalkonsumtionen förefaller med hänsyn härtill högst osannolikt. Ett förbud mot att för tobaksvaror använda sådana varumärken eller andra kännetecken som används i någon annan bransch, av helt andra näringsidkare eller vice versa, skulle innebära ett otillåtet ingrepp i varumärkesrätten. Eftersom det är legitimt för såväl utländska som svenska näringsidkare att registrera samma varumärke vare sig det rör sig om ordmärken, figurmärken eller utstyrslar, både för tobaksvaror och andra typer av varor, måste det normalt också vara tillåtet att använda dessa varumärken för de olika typerna av produkter. I den mån samma märke används för såväl tobaksvara som andra varor behöver det inte vara så att användningen för tobaksvaran är den ursprungliga. Skulle dessa märken komma att drabbas av att de används för tobaksvaror och därmed vara förbjudna? Många märken som används för tobak används också självständigt för helt andra produkter eller tjänster, vilka av konsumenter inte på något sätt förknippas med tobak, t.ex. Hotel Prince. Skall följden bli att ett hotell tvingas byta namn? Välkända varumärken representerar ett mycket stort ekonomiskt värde. Ett förbud mot att använda ett varumärke för tobaksvaror även för andra produkter och vice versa innebär ett stort ingrepp i ett företags rätt att utnyttja sina varumärken genom t.ex. licensiering. Detta måste anses strida mot grundläggande principer i varumärkesrätten. Varumärkesrätten omfattas av äganderättsskyddet enligt det första tilläggsprotokollet till Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Ett förbud mot att använda ett varumärke, vare sig det gäller tobaksvaror eller andra varor, skulle närmast vara att uppfatta som konfiskation av varumärket, eftersom det längre inte får användas. Detta skulle i sin tur kunna leda till ersättningsskyldighet för staten. Marknadsdomstolen har i en dom från 1989 slagit fast att ett förbud mot att marknadsföra andra produkter än tobaksvaror under ett tobaksvarumärke skulle stå i motsats till grundläggande principer i varumärkesrätten. Ett förbud mot förtäckt reklam skulle innebära att en näringsidkare som över huvud taget ej marknadsför tobaksvaror skulle vara förbjuden att använda ett sådant varumärke för sina produkter. Detta strider mot tryckfrihetsförordningen, eftersom undantaget i förordningen endast möjliggör förbud mot kommersiell annons vid marknadsföring av bl.a. tobaksvara. Marknadsdomstolen menar i den nyssnämnda domen att det är tveksamt om ett förbud mot att marknadsföra andra produkter än tobaksvaror under ett tobaksvarumärke skulle vara förenligt med grundlagarna, yttrandefriheten och tryckfriheten. Nya handelshinder skulle skapas, eftersom företag som har samma varumärke för tobaksvaror och andra varor skulle bli förhindrade att sälja de senare i Sverige under originalvarumärket. Detta skapar importhinder, som inte torde vara godtagbara enligt EES-avtalet. Detta har också fastslagits av professor Ulf Bernitz i ett utlåtande med anledning av den finska regeringens förslag till ändring av lagen om åtgärder för inskränkande av tobaksrökning. Herr talman! Ett ingripande genom lagstiftningsåtgärder mot den indirekta reklamen är således, som jag nu har påvisat, förenat med avsevärda svårigheter och komplikationer av såväl varumärkesrättslig som tryckfrihets-, yttrandefrihets- och näringsfrihetsrättslig natur. Noggranna överväganden måste därför, som regeringen anför i propositionen, föregå varje ansats att utvidga det annonsförbud som regeringen i enlighet med den dåvarande riksdagsmajoritetens begäran har lagt fram. Mot denna bakgrund är regeringens och statsrådet Könbergs bedömning välmotiverad, och vi reservanter tillstyrker därför regeringens förslag till ställningstagande. Det är därför naturligt att denna fråga inte har kunnat behandlas i den nu framlagda propositionen, utan måste bli föremål för fortsatta överväganden. Jag ber därför att få yrka bifall till den reservation som fogats till socialutskottets betänkande. 0247000811207 N 2010-01-01 00:00:00 251266 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0968/#anf143