2349334 GH0968 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:68 Onsdagen den 2 mars 1993/94 68 1994-03-02 00:00:00 Den ekonomiska politiken och budgetregleringen m.m. A8CD5206-18BD-4425-9431-9C51C13D8DC7 104 STEFAN ATTEFALL (kds) kds Herr talman! Vi kunde i Göran Perssons anförande höra att han har utvecklat en konspirationsteori. Det var tydligen så att kds låg bakom Moderaternas högerpolitik, och detta ledde i sin tur -- om jag förstod konspirationsteorin rätt -- till att Wibble förstörde statsfinanserna och höjde skatterna. De skattehöjningar för vanligt folk som åsyftades var tydligen sänkningen av grundavdraget och höjningen av bensinskatten, och det var ju socialdemokratiska krav i krisförhandlingarna för ett tag sedan, liksom kravet på en sänkning av sjukersättningen till 70 %. Man brukar beskylla oss i kds för att lägga oss platt och vara alltför tysta i debatten, men här ligger vi tydligen bakom t.o.m. socialdemokratiska ekonomisk-politiska förslag. Det är intressant att höra att vi har fått en sådan ruskigt stor betydelse i regerings- och riksdagsarbetet. Jag är litet förvånad över detta, men det var en ganska avancerad konspirationsteori, som var litet väl märklig. Annars har vi hört många frierier här. Lars Bäckström har friat förgäves. Han har formligen krupit på knäna fram till Socialdemokraterna. Vi vet att Ingvar Carlsson brukar fria till Folkpartiet, och Göran Persson försöker nu skälla ut Folkpartiet för att få kontakt i debatten. Lars Leijonborg har tagit avstånd från Socialdemokraterna, och Anne Wibble kommer troligen också att göra det snart. Ingvar Carlsson säger sig vara purken över att han inte får något gensvar på sina frierier och vill inte tjata längre. Göran Persson försöker i sina anföranden sträcka ut handen, samtidigt som han smäller till i samma gest. Allt det här tyder på att Socialdemokraterna har vissa relationsproblem, vissa svårigheter att umgås med sina partner. När det gäller enskilda personer brukar det bero på att man inte är trygg i sig själv, inte är i harmoni med sig själv. Det här kanske är ett uttryck för det förhållandet inom socialdemokratin. Fru talman! Vid många tillfällen har vi kristdemokrater i denna kammare talat om etikens betydelse. Detta gäller inte minst för den ekonomiska utvecklingen. Vi menar att den ekonomiska debatten inte får begränsas till att enbart handla om procentsatser i skatteskalor eller ekonomiska stimulanser. I finansplanen betonas vikten av samhällets förankring i en god etik för en väl fungerande ekonomi. Förra årets nobelpristagare i ekonomi Douglass C. North har i sin forskning tydligt visat just institutionernas betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Med institutioner menas de vanor, normer och regler som utgör spelreglerna i ekonomin. Effektiva normer och regler skapar säkerhet i affärer och sänker kostnaderna för ekonomiska transaktioner. Rika länder skapas av ekonomier som baseras på specialisering, arbetsdelning och därmed en omfattande handel och byte av varor och tjänster. Utvecklingen av produktionsförmågan blir då alltmer likartad mellan länderna och allt mindre begränsande. Samtidigt blir transaktionskostnaderna allt viktigare. Alltför höga kostnader för att genomföra en affär förhindrar att välstånd kommer till stånd. Om vi inte kan lita på varandra, på offerter och kontrakt, på rättssystemet, på muntlig och skriftlig information, då tar varje affär mer tid, kräver mer pappersarbete, mer advokatkostnader, fler rättegångar. Följden blir mindre risktagande och att ekonomins utvecklingskraft avtar. I grunden skapas alltså inte ekonomisk tillväxt av investeringar i realkapital, humankapital eller teknisk utveckling. Detta är i själva verket endast tillväxtens förlopp. Tillväxtens motor är hur samspelet mellan människor, företag och myndigheter fungerar, vilket avgörs av institutionerna, som Douglass C. North pratar om. Den viktigaste långsiktiga uppgiften för ekonomisk politik måste därför vara att skapa just goda vanor, normer och regler. Vi kristdemokrater tror att den etik som finns i svensk tradition, den kristna etiken, är den bästa grunden för att bygga ett sådant samhälle och en sådan ekonomisk politik. I utskottet har vi uppnått enighet kring skrivningar i den här riktningen, och det är bra. Jag upplever också att det finns en växande insikt i de här frågorna, både bland regeringspartierna och i oppositionen, och det välkomnar jag. Här tror jag att vi har mycket kvar att göra, och det krävs både en långsiktig politik i den riktningen och en helhetssyn på dessa frågor. Jag tror att det är en av de viktiga frågor som vi har att jobba med i ekonomin framöver. Fru talman! Vår enorma statsskuld och de stora underskotten i de offentliga finanserna kräver en mycket stram finanspolitik. Detta är också i hög grad en etisk och moralisk fråga. Vi har ett ansvar att reda ut obalanserna i ekonomin och inte vältra över en gigantisk statsskuld till våra barn och barnbarn. Redan i dag uppgår statsskulden till smått fantastiska 120 000 kr/person, pensionärer och spädbarn inräknade. I utskottets betänkande beskrivs konsekvenserna av detta tydligt. Om räntenivån är oförändrad innebär ett underskott i nuvarande omfattning att staten måste spara 15 miljarder kronor varje år bara för att undvika att budgetunderskottet ökar. Det här är en sak som också Ian Wachtmeister har talat mycket om. Han höll ett engagerat anförande om detta. Men vi ser ju -- Lars Tobisson var inne på detta -- hur Ny demokrati går ihop med Socialdemokraterna i olika utskott, bl.a. kulturutskottet och skatteutskottet, om utgiftsökningar men inte om besparingar för att finansiera dem. Man frågar sig var helheten i Ny demokratis politik finns. Eller har Ian Wachtmeister svårt att hålla ordning på sina partikamrater? Det är med stigande förvåning man tar del av de socialdemokratiska reservationerna till detta betänkande. Samma parti som under 70-talet tillämpade överbryggningspolitiken, med väl känt resultat, och under 80-talet bedrev en överhettningspolitik, med de katastrofala följder vi nu måste hantera, följer nu på 90-talet upp detta med något som närmast kan beskrivas som en överbudspolitik. Finansplanen och den ekonomiska politiken, som av Socialdemokraterna brukar betecknas som passiva, innehåller faktiskt flera viktiga saker: -- 50 miljarder i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder, -- större satsningar i infrastruktur och utbildning än någonsin tidigare och -- fattade beslut om budgetförstärkningar på sammanlagt 90 miljarder kronor, när de får fullt genomslag, under denna mandatperiod som ger förutsättningar för lägre räntor, vilket i sin tur underlättar nya investeringar och nya jobb. Bara under 1993 har denna politik lett till 3--4 procentenheter lägre räntor på bostadslån, för att ta ett exempel. Fru talman! Jag anser att det socialdemokratiska budgetalternativet ger ett hokus-pokus-intryck. Med skattesänkningar och utgiftshöjningar kommer budgetunderskottet att minska med 5,2 miljarder, skriver socialdemokraterna i sin reservation. Frågan som inställer sig är: Varför nöja sig med endast 5,2 miljarder i minskat underskott, om man nu med ytterligare utgiftsökningar och skattesänkningar kan åstadkomma ännu större förbättringar i statsbudgeten? I en av reservationerna till finansutskottets betänkande skriver socialdemokraterna att ''de få utgiftsnedskärningar som föreslagits har redan intecknats av ökade kostnader för bl.a. vårdnadsbidraget''. Detta debatterade Göran Persson och Lars Leijonborg tidigare. Sanningen är att vårdnadsbidraget finansieras med besparingar utöver saneringsprogrammet. Dessutom har det lagts fram ytterligare en besparing sedan dess, nämligen sänkningen av föräldraförsäkringen. Det är intressant att notera att regeringen anklagas för att rasera hela vår välfärd och i samma dokument beskylls för att spara för litet. Det är också intressant att höra hur vänsteroppositionen klagar på att vi inte har råd med reformer som vårdnadsbidraget i dagens statsfinansiella läge. Samtidigt för man inte liknande resonemang om andra reformer som vi genomför, t.ex. på handikappområdet eller när det gäller höjningen av u-landsbiståndet. Om varje reform anses vara ofinansierad, måste också handikappreformen och u-landsbiståndet m.m. vara ofinansierade. I själva verket finns det en långsiktig strategi i regeringens budgetarbete där dessa reformer ryms. Därför är de alltså finansierade. Om man anser att allting är ofinansierat när vi har ett budgetunderskott, måste det vara mycket mer än de här sakerna som är ofinansierat, och då är vi inne på att ifrågasätta mycket mer i så fall. Det måste bli en konsekvens i attackerna och angreppen på vårdnadsbidraget. Fru talman! Den i särklass viktigaste ekonomisk- politiska uppgiften är att få fler människor i arbete, av sociala, ekonomiska och etiska skäl. Den i år enskilt största frågan för att klara denna uppgift är att svenska folket säger ja till medlemskap i den europeiska gemenskapen och unionen. Men det räcker inte. Enligt oss kristdemokrater måste politiken under flera år följa efter tre viktiga linjer: För det första, vilket jag redan har talat om, måste fokus riktas på etikens betydelse för en långsiktigt positiv ekonomisk utveckling. För det andra, som jag också berört tidigare, måste arbetet med att sanera de offentliga finanserna fortsätta med oförminskad styrka. Ett minskat budgetunderskott är en förutsättning för lägre räntor och en låg inflation, och därmed också en sund tillväxt i ekonomin. För det tredje måste fler människor ges chansen till meningsfull sysselsättning. De offentliga finanserna tillåter inte att antalet skattefinansierade arbetstillfällen ökar i den offentliga sektorn. De nya jobben måste i stället skapas i den privata sektorn. Det är ofta i de små och medelstora företagen som framtidens nya jobb skall skapas. Riksdagen har redan tagit en rad beslut för att skapa gynnsamma förutsättningar för ett ökat företagande. Det gäller att få maximal sysselsättningseffekt av den tillväxt vi nu börjar uppleva. Men då krävs en politik som på bred front skapar utrymme för alla former av tjänsteproduktion. Det innebär en politik som samtidigt främjar kompetens och kunskapsintensiva företag, minskar beskattningen av arbete och öppnar arbetsmarknaden för nya typer av arbeten. Exempel på en sådan politik är en skatteväxling, från arbete till miljöbelastande utsläpp, ändliga naturresurser och energi. I avvaktan på större sänkningar av arbetsgivaravgifter eller sänkt tjänstemoms bör en särskild u-skattesedel införas för arbetslösa ungdomar under 25 år. Den skulle innebära slopad moms och sänkta arbetsgivaravgifter för ungdomar som vill arbeta direkt mot hushållssektorn. Arbetsuppgifterna skulle kunna vara snöskottning, barnpassning, städning, gräsklippning, bilvård, etc. Då dessa tjänster är mycket priskänsliga tror vi att det är nödvändigt att skattesystemet anpassas så att hushållen har råd att köpa dem. Ett införande av en u-skattesedel, alltså en speciell ungdomsskattesedel, riktar statens skattelindring till redan arbetslösa, som därmed skapar sig arbeten som i dag inte existerar eller endast utförs svart. De som ser en fara i att människor skulle fastna i den här typen av arbeten borde kunna ansluta sig till kds-modellen, eftersom den innebär en övre gräns på 25 år. Därmed kan vi också avföra en hel del av övertonerna i den s.k. pigdebatten. Fru talman! Med dessa ord vill jag yrka bifall till hemställan i finansutskottets betänkande FiU10 och avslag på samtliga reservationer. 0745549193810 N 2010-01-01 00:00:00 251227 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0968/#anf104