2349331 GH0965 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:65 Onsdagen den 23 februari 1993/94 65 1994-02-23 00:00:00 Utrikespolitisk debatt utrikespolitisk debatt E21704D9-8F3F-474A-88A2-83C0E6850C6D 43 LEIF BERGDAHL (nyd) nyd Herr talman! Det var väldigt bra att Karl-Erik Svartberg tog upp den kvinnliga nobelpristagarinnan som sitter i husarrest i Burma. Jag måste instämma i att det är en märklig form av straff, då husarrest kan förlängas år efter år utan egentligen någon rättegång. Jag kan meddela att hennes belägenhet möjligen håller på att förbättras. För ett par dagar sedan kom det nämligen en rapport om att en amerikansk kongressman med åtföljande TV-reporter hade fått besöka henne. Jag hoppas alltså att det kommer att bli litet bättre och att kanske också utrikesministern skulle kunna göra något för den här stackars kvinnan. Jag vill också kort nämna apartheidsystemets fall i Sydafrika. Jag var med på den tiden då kampen mot apartheidregimen började. Jag var förstås inte nydemokrat då, men jag var SSU-ordförande i Haparanda. Jag läste i en gammal skolkatalog, där vi hade skrivit en årsberättelse, och jag tänkte: Oj då, man har blivit gammal! Med vilken entusiasm man kämpade för Sydafrika på den tiden, i slutet på 50-talet. Det är därför med stor glädje jag noterar att det här systemet nu äntligen faller. Nu kommer jag in på svensk utrikespolitik. Den utmärks på 1900-talet av feghet, undfallenhet och dumhet. Jag vill inte gå in på andra världskriget och vår förmåga att stå utanför kriget -- det finns även en hel del gott att säga om vårt agerande då -- men jag skall ta upp ett par saker som inte har tagits upp tidigare. På 30-talet fanns planer på att inrätta ett nordiskt försvarsförbund. Marskalk Mannerheim var en av dem som förespråkade ett sådant försvarsförbund. Också svenska socialdemokrater var positiva, men vad gjorde de innan de gick med på att studera saken närmare? Jo, de frågade ryssarna: Vad tycker ni om det här? Skall vi inrätta ett försvarsförbund? Detta var åren 1937, 1938 och 1939, och vad ryssarna planerade då vet ju alla som känner till historien. Det här är ett exempel på dumhet. Naturligtvis sade ryssarna nej. Jag tror att t.ex. vinterkriget hade kunnat undvikas om vi hade haft ett nordiskt försvarsförbund. Även tiden efter andra världskriget utmärks av feghet och eftergivenhet i våra relationer med Sovjetunionen. Denna feghet och undfallenhet blev särskilt uttalad under Olof Palmes tid som statsminister. Man säger att Palme var modig i sin kritik av USA, men det håller jag inte med om. Det var enligt min mening i huvudsak fråga om demagogi. Ni vet ju alla att undersökningar har visat att det har förekommit spel under ytan, med försvarssamarbete, osv. Jag tar upp detta därför att samma feghet i dag utmärker vår Kinapolitik. Vi törs t.ex. inte sälja viss materiel som klassas som krigsmateriel till Taiwan, en demokrati sedan 1992. Vi tar hänsyn till diktaturen Kina, som är mycket större, och vi är rädda om våra affärsförbindelser, främst Ericssons insatser i Kina. Nu vill jag övergå till Tibet. Frågan om Tibet tas alltid upp av Clintonregeringen, och den togs upp även av de tidigare amerikanska regeringerna, i diskussioner om statusen som ''mest gynnad nation'' och handelsförbindelser med Kina. Tibet är enligt alla kriterier ett fritt land, ett eget, fritt land, som har varit fritt sedan år 127 f.Kr., då staten Tibet uppstod. Åren 1949--1950 ockuperades Tibet av Röda armén, och man räknar med att ca 87 000 tibetaner blev dödade av Röda armén. FN har i tre resolutioner åren 1959, 1961 och 1965 fördömt ockupationen, men dessa fördömanden har egentligen inte lett till någonting. Man beräknar att ca 1,2 miljoner tibetaner under åren därefter har dödats på grund av ockupationen. Det har varit ett fruktansvärt förtryck. Man undrar vad Sverige har gjort. Tyvärr har Sverige egentligen inte gjort någonting. Vi har under de 20 år som jag har följt SIDA:s budget skänkt ca 3 miljoner kronor. Detta kan jämföras med vad vi har gett Vietnam, ungefär 10 miljarder kronor. Vi har alltså gett 3 000 gånger mer till en kommunistdiktatur än till ett fredligt land som ockuperats av en kommunistdiktatur. Jag tycker att detta är något man bör tänka över och skämmas inför. Jag tog upp frågan om Tibet i mitt första tal här i kammaren 1991. Alf Svensson är väl insatt i problemet. Vad har han gjort? Jag frågade honom häromdagen här i kammaren. Egentligen hade han inte gjort så mycket, och det var ju väntat. Han hade endast tagit upp frågan med någon kinesisk minister -- till vad nytta detta hava må, sade han. Han trodde inte att det var någon nytta med det samtalet, och det tror inte jag heller. Han sade att det var svårt att hjälpa Tibet och tibetanerna, att man får lov att infiltrera in bistånd i landet, osv. Men det är inte svårt alls. Det finns gott om tibetaner utanför Tibet som man kan börja med att hjälpa. Det finns kanske närmare 100 000 tibetaner i Indien, i Bhutan och i Nepal. Tibetanerna är ju faktiskt utrotningshotade. Vi kan ta hand om utrotningshotade växter och djur, men vi kan inte ta hand om och hjälpa utrotningshotade människor. Exempelvis Individuell människohjälp, en svensk organisation, bedriver verksamhet med skolor för tibetanska flyktingbarn i norra Indien. Jag hoppas att få besöka dem i samband med ett parlamentariskt möte som har organiserats i New Delhi, och som efter vad jag hittills vet skall besökas av två av riksdagens ledamöter. Men dessa personer från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, som i regel brukar besöka alla möjliga länder och yttra sig kring dessa, är tysta när det gäller Tibet. Det är en ganska märklig inställning. Man kan tala om alla möjliga andra länder och engagera sig, men när det gäller Tibet är Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tysta. Vad är det som pågår i Tibet? Jo, enligt Solzjenitsyn är den kommunistiska regimen i Tibet den grymmaste historien känner, och jag tror att Solzjenitsyn är fackman på det här området. Man fängslar t.ex. munkar och nunnor. Jag känner väl till tibetanska munkar, och några fredligare människor kan inte jag tänka mig. Jag var häromdagen i kontakt med Tibetan Office i London och fick veta att det här fortfarande pågår. Nyligen har man förlängt fängelsestraffet för en mängd nunnor, som egenligen inte har gjort någonting. Ungefär som i fallet med nobelpristagarinnan förlängdes dessa straff utan rättegång eller andra åtgärder. Dessa nunnor sitter inne redan nu. Vad händer mer? Det händer otäcka saker. Tvångssteriliseringar och tvångsaborter pågår som tidigare. Det varierar litet grand i de olika distrikten i Tibet, men det förekommer och har inte minskat. Vidare förekommer en enorm förstörelse av den tibetanska kulturen. År 1959 fanns 6 259 kloster i Tibet, och 1976 fanns åtta kvar. Det är alltså ett fruktansvärt kulturmord och religiös förföljelse som pågår. Det pågår en mycket omfattande förstöring av naturen i Tibet. 70 % av Tibets yta består av grässlätter, där nomaderna har sina hjordar. Man har kört iväg nomaderna, och kineserna har flyttat in. De har brukat jorden väldigt hårt, så grässlätterna har förstörts, och erosion har blivit följden. Det finns nästan inga djur kvar i Tibet, utan de är uppätna och utplånade. Vidare använder man Tibet som en avstjälpningsplats för toxiskt avfall, bl.a. kärnavfall. I området kring sjön Lop-nor, ''den vandrande sjön'', som en del av er kanske kommer ihåg från Sven Hedins böcker, håller man nu på med kärnexperiment. Området är helt avstängt för omvärlden, men man vet vad som pågår där. Vad kan man göra? Dalai Lama inbjöds 1987 att tala för den amerikanska kongressen. Han framlade sin fredsplan. Den innebar bl.a. att man skulle inrätta en fredlig zon i Tibet dit inte bara tibetaner utan alla människor i världen skulle få komma och finna inre frid och ro och komma ifrån världens stress. Det tycker jag verkar mycket sympatiskt. Jag tror att vi alla skulle behöva litet av det. Rent praktiskt kan man öppna ett Tibetan Office här i Stockholm. Jag tror att det vore till stor hjälp. Det närmaste finns i London. Man kan hjälpa de olika organisationerna, t.ex. Médécins sans frontières och Schweiziska röda korset, som arbetar i Lhasa. Det finns mängder med möjligheter att hjälpa dem om man bara vill, vilket jag betvivlar. Jag tror att det i framtiden kommer att finnas en möjlighet för Tibet att nå stor autonomi. Jag har talat med en hel del personer som känner till saken ganska väl. Man talar om någon form av finlandiserat Tibet då landet skulle tillhöra Kina men ha omfattande autonomi. Dit skulle Dalai Lama och flyktingar tillåtas att återvända. Det finns en viss ljusning. 0931691314703 N 2010-01-01 00:00:00 250939 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0965/#anf43