2349331 GH0965 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:65 Onsdagen den 23 februari 1993/94 65 1994-02-23 00:00:00 Utrikespolitisk debatt utrikespolitisk debatt 1E1C5297-D048-4137-B45F-C4A0C770B40F 4 Bertil Måbrink (v) v Fru talman! Förhoppningsvis innebär de senaste händelserna i krigets Bosnien-Hercegovina att freden har kommit ett steg närmare. Det står klart att FN:s ultimatum beträffande bombning var en nödvändig åtgärd. FN:s roll är och bör vara i första hand fredsbevarande. När de fredsbevarande åtgärderna är helt verkningslösa och när alternativet för FN är att bara stå och se på hur civila massakreras måste dock fredsframtvingande åtgärder enligt kap. 7 i FN- stadgan kunna tillgripas. Det måste dock betonas att det endast är ett FN- beslut om sådana åtgärder som är legitimt i det internationella samfundet. Den beslutsförvirring som rått och råder i Bosnien-frågan är inte bra. Den visar på de problem som uppstår när en mäktig försvarspakt, i det här fallet NATO, är den som i praktiken skall verkställa FN:s beslut. Det vore givetvis bättre om FN-styrkorna verkligen vore multinationella och ställda under ett militärt stabsutskott, som det föreskrivs i FN-stadgan. Vägen mot verklig fred i Bosnien är trots lugnet i Sarajevo mycket lång. FN:s fredsplan innebär i praktiken, enligt vår uppfattning, en kapitulation inför etnisk rensning och serbisk och kroatisk erövringspolitik. De verkliga förlorarna vid ett sådant fredsavtal är de bosniska muslimerna. Deras situation är katastrofal. I dag finns endast 750 000 muslimer av totalt 2,4 miljoner kvar i Bosnien. 250 000 har dödats och 1,4 miljoner är fördrivna. Den etniska rensningen har varit effektiv. En verklig fred i Bosnien måste innebära att de muslimska flyktingarna, och även de serbiska och kroatiska, kan återvända till sina hem och att ett multi-etniskt Bosnien återigen kan skapas. Den Marshall-liknande planen för de krigshärjade områdena i det f.d. Jugoslavien -- som senare i dag skall diskuteras i kammaren -- ger Vänsterpartiet sitt fulla stöd. Fru talman! Kriget på Balkan sker i ett Europa som trots allt tal om integration fortfarande har en mur mellan öst och väst. Den muren består numera inte av betong och taggtråd utan av stora sociala och ekonomiska skillnader, nämligen rikedom i väst och fattigdom i öst. Dessa skillnader kommer, om ingen utjämning sker, att vara grogrund för ytterligare konflikter och ökad spänning i Europa. I detta känsliga läge fortsätter den del av Västeuropa som ingår i den europeiska unionen att bedriva en politik som går ut på att skapa en försvarspakt, en försvarspakt med det uppenbara syftet att skydda medlemsländerna från bl.a. de militära och icke-militära hot som situationen i östra Europa skapar. Det är inte nya försvarspakter Europa behöver, utan alleuropeiskt samarbete. Det är därför det inte är ett EU Europa behöver för att skapa säkerhet. Ett EU som utvecklas enligt vad som föreskrivs i Maastrichtavtalet leder till ett osäkrare, inte ett säkrare, Europa. Och det är detta EU -- med det uttalade målet att skapa ett gemensamt försvar -- som Sverige söker medlemskap i. Från regeringshåll, men även från den socialdemokratiska ja-sidan, framhålls nu ständigt att detta inte innebär att alliansfriheten upphör. Detta är givetvis nonsens och, som förre Siprichefen Frank Barnaby sade häromveckan, ''ren politisk propaganda''. Det framstår allt tydligare att det bara är de svenska ja-sägarna som fortsätter att tala om alliansfrihet vid EU- medlemskap. Utländska kommentarer låter annorlunda. Senast i raden var det den franske Europaministern som betonade: ''Som EU-medlem måste Sverige på sikt gå med i den västeuropeiska försvarsalliansen WEU. Sverige bör också vara redo att låta sina försvarskrafter tjäna EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.'' Hur detta skall förenas med alliansfrihet är för oss alla som säger nej till EU obegripligt. Nej, alla ni ja-sägare i denna kammare: Sluta tala om bibehållen alliansfrihet vid EU-medlemskap! Tala klarspråk för era väljare och säg till dem att vad Sverige söker medlemskap i är en blivande militärpolitisk stormakt, vars försvar kommer att baseras på Frankrikes och Storbritanniens kärnvapenarsenaler! I Leiflands och Åströms utredning om säkerhetspolitiska konsekvenser av ett EU- medlemskap målas Ryssland upp som det huvudsakliga hotet mot den svenska säkerheten. Det är en relevant beskrivning av hotbilden som ges. De mer eller mindre möjliga scenarierna är många. Om utredningens beskrivning av de olika scenarierna är rimlig, är slutsatsen att EU- medlemskap är bästa sättet att bemöta hoten däremot helt orimlig. Återigen vill jag betona att det sämsta sättet att försöka skapa en europeisk säkerhetsordning är att bygga upp en försvarspakt vars huvudsyfte bl.a. är att skydda mot vad som uppfattas som det ryska hotet. Detta gör ju bara Ryssland osäkrare. För Sveriges del är det bästa sättet att skapa säkerhet att bibehålla alliansfrihet och neutralitet och använda denna resurs i skapandet av relationer med Ryssland som bygger på förtroende och samarbete. Vad Sverige bör göra för att minska hotet från Ryssland är således inte att gå med i EU, utan i stället som självständig och neutral stat bistå med medel för att bygga upp ett fungerande socialt, ekonomiskt, ekologiskt och rättsligt system i Ryssland. Fru talman! Sveriges ansträngningar för att bidra till en fredligare värld får inte begränsas enbart till Europa. Det finns ett otal konflikter utanför Europa där Sverige kan använda sin goodwill som alliansfri och neutral stat för att utöva inflytande och påtryckningar. El Salvador står inför ett historiskt val. I valet deltar gerillarörelsen FMLN, som nu avväpnats och ombildats till ett politiskt parti. Ett deltagande av FMLN utgör hörnstenen i fredsplanen och byggandet av demokrati i landet. Under senaste tiden har dock de högerextremistiska dödsskvadronerna återigen trappat upp sin verksamhet och närmast systematiskt börjat mörda FMLN-ledare, givetvis i syfte att sabotera valen i nästa månad. Regeringen i El Salvador gör inget för att stoppa detta mördande. Här kan Sverige göra en insats genom att pressa den salvadoranska regeringen att ingripa mot dödsskvadronerna. Även i Västsahara finns en fredsplan, som om den genomförs med stor sannolikhet skulle innebära självständighet för det sahariska folket efter snart 20 års kamp mot den marockanska ockupationsmakten. Ockupationen fortsätter, och genomförandet av den folkomröstning som ingår i FN:s fredsplan saboteras oavbrutet av Marocko. Ett stopp av svenskt bistånd till Marocko vore givetvis ett utmärkt sätt att markera Sveriges hållning i denna fråga. Klyftorna mellan de fattiga och rika länderna fortsätter att öka. 1981 var de rika ländernas BNP per capita 20 gånger större än de fattiga ländernas. Nu är den 22 gånger större. Per capita-inkomsten i Afrika sjönk under 1980-talet med 0,9 %, i Latinamerika med 0,8 % och i Västasien med hela 3,7 %. I stora delar av Afrika och i nästan hela Latinamerika var per capita-inkomsten lägre i början av 1990-talet än i början av 1970-talet. I denna katastrofala situation för många länder i tredje världen är de grundläggande mänskliga behoven skriande: behov av matförsörjning, elementär hälsovård och utbildning, rent vatten, hygien och familjeplanering. Biståndet från de rika länderna skulle kunna vara ett viktigt medel för att tillfredsställa åtminstone en liten del av dessa behov. I årets budgetproposition oroar sig regeringen mera för att svenska företag inte upphandlar tillräckligt inom de multilaterala biståndsprojekten än för att Angolas folk håller på att förintas. Nyligen rapporterades att en halv miljon angolaner, av en befolkning på 10 miljoner, dödats sedan inbördeskriget flammade upp igen för ett och ett halvt år sedan och att 80 000 barn blivit föräldralösa. Mot bakgrund av sådana siffror vill Sveriges regering mer än halvera biståndet till Angola. Till världens fattigaste världsdel i dess helhet, Afrika, vill regeringen ge drygt 120 miljoner kronor mindre än under innevarande budgetår. Det här är en biståndspolitik som börjar närma sig cynism. Och får den nuvarande regeringen sitta kvar efter valet har vi förmodligen inte sett slutet på denna cynism. Uttalanden från ledande personer inom regeringens ledande parti, Moderaterna, tyder på att biståndet kommer att skäras ned ytterligare. Fru talman! Ett av de mest vidriga av alla samhällssystem som har existerat under detta århundrade, apartheidsystemet i Sydafrika, håller på att upplösas. Målet är inte nått ännu och kommer inte heller att vara det efter valet i slutet av april. Det är den rika västvärldens skyldighet att med alla tillgängliga medel stödja den svarta befolkningen i Sydafrika, så att valet kan genomföras på fredlig, demokratisk väg, och även fortsätta att stödja landet efter valet så att apartheidsystemet slutligen kan kastas på sophögen. Återigen visar dock den svenska regeringen dåligt omdöme, och i stället för en uppbyggnad av biståndet till Sydafrika föreslår man en sänkning med 20 miljoner kronor. Den, trots det fortsatta politiska våldet, positiva utvecklingen i Sydafrika visar att solidaritetsrörelsernas stöd till ANC och omvärldens sanktioner mot apartheidregimen varit framgångsrika. Södet till ANC har i Sverige varit ovanligt brett och samlat såväl socialistiska som borgerliga partier och rörelser. Ett parti har dock envist ställt sig utanför denna breda solidaritetsrörelse, nämligen Moderata samlingspartiet. I förra veckan fick vi bevittna hur fru utrikesministern fick motta Nelson Mandelas tack till det svenska folket för vad han menade var ett unikt stöd till Sydafrikas svarta befolkning. Jag hoppas att utrikesministern kände åtminstone en viss skamsenhet när hon tog emot denna diplomatiska gest. Apartheidsystemet är det värsta tänkbara exemplet på hur de grundläggande mänskliga rättigheterna kränks i dagens värld. Men grova kränkningar behöver som alla vet inte systematiseras på detta utstuderade sätt. I många länder, som Colombia, Peru och Indien, döljs brotten mot de mänskliga rättigheterna bakom en mer eller mindre tjock fasad av formell demokrati. I andra länder försöker regimerna inte ens dölja sina antidemokratiska system, t.ex. i Kina och i Indonesien. De två sistnämnda länderna är speciellt intressanta för svenskt vidkommande då båda erhåller svenskt bistånd i form av u-krediter. Indonesien är dessutom godkänt av regeringen som mottagare av svensk krigsmateriel. Som alla vet är det ett villkor för såväl svenskt bistånd som vapenexport att mottagaren respekterar mänskliga rättigheter. Ja, regeringen har t.o.m. försökt göra mänskliga rättigheter till en kärnfråga i utrikespolitiken. Ihåligheten och dubbelheten i den politiken är tydlig när de här två länderna kommer på tal. Båda tillhör de länder som människorättsorganisationer betraktar som de värsta vad avser grova MR- kränkningar. Indonesien ockuperar dessutom fullständigt olagligt Östtimor och Kina Tibet. Jag kan i det sammanhanget nämna ett tredje land som erhåller svenska u-krediter, nämligen Marocko, som fortfarande ockuperar Västsahara. När, fru utrikesminister, skall ni upphöra med er dubbelmoral när det gäller dessa länder? Och när, fru utrikesminister, skall ni sluta sitta på två stolar när det gäller mänskliga rättigheter? 0519019074802 N 2010-01-01 00:00:00 250900 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0965/#anf4