2349331 GH0965 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:65 Onsdagen den 23 februari 1993/94 65 1994-02-23 00:00:00 Utrikespolitisk debatt utrikespolitisk debatt E4CDA25A-4843-4144-B770-3103D0919B6B 38 JAN JENNEHAG (v) v Herr talman! Jag vill uppehålla mig något kring förhållandet mellan utrikespolitik, säkerhetspolitik och frågan om det militära försvaret. Vi i Vänsterpartiet anser att Sverige kan och bör minska sitt militära försvar. Det Maj Britt Theorin nyss sagt om nedrustning stämmer väl med vad jag och Vänsterpartiet anser. Säkerhetspolitiska bedömningar skall i teorin ge grunden för utformningen av bl.a. det militära försvaret. I praktiken har det sällan skett. Det sker inte heller i dag. Analysen och de säkerhetspolitiska slutsatserna tjänar i stället till att motivera de beslut man har tidigare fattat om det militära försvaret och tjänar också till att motivera den nuvarande organisationen. Det framtida totalförsvarets utformning bestäms av bedömningar om vad som är inrikespolitiskt och ekonomiskt lämpligt att företa sig. I det stycket skiljer sig inte detta politiska område från de flesta andra. Vi bestämmer alltså hur mycket vi har råd med, och sedan får vi se vad det blir. Om vi tittar på svenskt militärt försvar i belysningen av en säkerhetspolitisk analys finner vi att den utveckling som skett efter andra världskriget ger stöd för det jag nyss har sagt. Det gäller exempelvis flygvapnets utformning. Under 50- och 60-talet hade vi ett våldsamt överdimensionerat flygvapen. Det hade i huvudsak växt fram genom svensk industris behov av kvalificerade samhällsbeställningar. När sedan säkerhetspolitiken ändrades -- i vart fall borde vår bedömning ha ändrats vid t.ex. Warszawapaktens upprustning inom flyget -- då rustade Sverige ner. I sak tycker jag att det var riktigt. Men det hade knappast något samband med vad man föreställer sig att en säkerhetspolitisk analys skulle kommit fram till. Likaså får vi nog anse att upprustningen från andra världskriget i stort sett avslutades med 1972 års försvarsbeslut. Den hade alltså inte i någon slags rationell mening något samband med en säkerhetspolitisk analys. Om vi tittar på dagens situation kan vi diskutera de politiska förutsättningarna för ett angrepp riktat mot Sverige. Skramlet från det hotfulla Ryssland har vi historiska erfarenheter av, även om de nu börjar ligga långt tillbaka i tiden. De materiella förutsättningarna för ett aggressivt Ryssland förefaller vara utomordentligt små under ganska lång tid. Retoriken har inget samband med vad man i realiteten har möjlighet att företa sig. Detta gör det möjligt för oss att i den officiella politiken skjuta föreställningen om en möjlig invasion av land och kust framåt i tiden. Vad skall vi då ha för motiv för ett bibehållet eller eventuellt stärkt militärt försvar? Begreppet det strategiska överfallet är ju perfekt. Det är till sin karaktär oåtkomligt för en rationell bedömning. Definitionsmässigt finns ingen politisk förvarning. Definitionsmässigt kan man genomföra detta med begränsade styrkor. Det ligger i själva företagets karaktär. Den säkerhetspolitiska analysen medger alltså något slags samhällsekonomiskt acceptabel utformning av den militära organisationen vid varje tillfälle. Vi får också möjlighet att fortsätta att ge kvalificerade samhällsbeställningar som riktas till det militära försvaret. Sådana samhällsbeställningar behövs även inom andra områden som inriktas på civila behov. För att belysa detta behöver jag bara nämna miljöteknik och kommunikatiossystem. Vänsterpartiet hävdar att den nuvarande konflikten i Europa knappast hotar Sverige som nation. Låt oss titta på Östersjöområdet. Där menar jag att vi har nått en viss historisk stabilitet. Det kommer självfallet alltid att vara maktpolitisk intressant, men jag har svårt att ansluta mig till föreställningen om ett omfördelningskrig i norra Europa. Vi menar att huvudlinjen i svensk säkerhetspolitik fortfarande skall vara alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Den förändring av politiken som vi har sett har ju skett utifrån kravet på ett medlemskap i Europeiska unionen. Där planerar inte regeringen för ett troligt nej i folkomröstningen. Efter ett nej i folkomröstningen kommer en ny och självständig säkerhetspolitisk linje att behöva formuleras. Det finns ingen väg förbi detta. Vi menar att det måste innebära en återgång till den tidigare uppfattningen. Ett sådant arbete och en sådan lösning bygger på samarbete med andra, främst de nordiska länderna, FN och ESK, och inte på samarbete inom den Europeiska unionen. 0509012622802 N 2010-01-01 00:00:00 250934 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0965/#anf38