2349331 GH0965 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:65 Onsdagen den 23 februari 1993/94 65 1994-02-23 00:00:00 Utrikespolitisk debatt utrikespolitisk debatt F7D0B363-859B-4B4D-B81F-560BD01AE747 16 GÖRAN LENNMARKER (m) m Herr talman! Nästan en tredjedel av mänskligheten bor i länder som genomgår ett omfattande systemskifte. Hela den euroasiatiska kontinenten, från Stilla havet i öster till Oder i väster, genomgår den kanske största omvälvningen någonsin i fredstid. Det handlar om en övergång från socialism och planstyrning till kapitalism och marknadsekonomi. Privatisering och avreglering är de centrala förändringsinstrumenten. Förändringen pågår i olika takt. I Kina har systemskiftet pågått i över ett decennium. Framstegen är tydliga. På andra håll är förändringarna små, och på vissa håll kan bakslag noteras. Ofta går demokrati och marknadsekonomi hand i hand. Fria människor kräver en fri ekonomi och vice versa. Men i Kina och Vietnam och på några andra ställen ser vi inte någon sådan utveckling. Inger Koch kommer för Moderaternas räkning att ta upp diskussionen om mänskliga rättigheter och demokrati. Förändringens vind blåser kraftigt över stora delar av u-världen. Tidigast och tydligast har det varit i Stillahavsasien. Där har snabb ekonomisk utveckling och snabb minskning av fattigdom blivit det normala. I Latinamerika pågår i många länder, från Argentina i söder till Mexico i norr, en omfattande avreglering och privatisering. Också i Sydasien börjar nu förändringar märkas. Indien, som så länge stagnerade i sin egenartade blandning av feodalism och socialism, börjar nu röra på sig. Frigörelseprocessen har påbörjats. Tillväxten ökar. Det ger hopp för framtiden i det område där fortfarande den största absoluta fattigdomen finns koncentrerad. Klyftan mellan industrivärlden och u-länderna blir mindre intressant. Det uppstår nu i stället en ny klyfta mellan de u-länder som slår in på en snabb tillväxt och effektiv fattigdomsbekämpning och de u-länder som kvarblir i fattigdom och misär. Ungefär var femte människa på jorden, betydligt över 1 000 miljoner, beräknas leva under absolut fattigdom. Den hårda brutala vardagen innebär att man inte har mat för dagen för sig själv och sina närmaste. Det är för deras skull som det är så viktigt med kraftig tillväxt och snabba systemskiften. De kan inte vänta på långsamma och tröga förändringar. Också vi i Sverige kan bidra. När vi privatiserar och avreglerar skickar vi en viktig signal till u-länderna. I utvecklade industriländer skapar monopol ineffektivitet och minskat välstånd. I fattiga u- länder är det ofta skillnaden mellan svält och överlevnad. GATT-överenskommelsen kommer att få en enormt stor betydelse för u-ländernas möjlighet till kraftig tillväxt och snabb minskning av fattigdomen. Möjligheten till handelsutbyte både med varandra och med de utvecklade industriländerna är helt avgörande. Vi känner inget exempel på något land som förmått häva sig ur fattigdomen genom isoleringen. Inte ens väldiga länder som Kina och Indien klarade av att isolera sig från omvärlden. Att delta i den internationella frihandeln är en absolut nödvändighet för alla. Därför är det också nödvändigt för oss i Sverige att öppna våra gränser. Vårt medlemskap i den europeiska unionen skulle härvidlag innebära ett framsteg. Sverige har ju hittills inte precis varit ett land som har varit särskilt öppet för handelsutbyte med de fattigaste länderna. Herr talman! I vårt närområde öster och söder om Östersjön sker också dramatiska förändringar. Proletariatets diktatur har avvecklats och ersatts med demokrati, om än bräcklig i många fall. Det ekonomiska och sociala systemet befinner sig under stark omvandling. När folken fick bestämma själva ville de inte behålla socialismen utan de föredrog marknadsekonomi. Att införa demokrati kan gå fort. Det handlar om en process som i Central- och Östeuropa har räknats snarare i månader än i år. Att byta ekonomiskt och socialt system tar betydligt längre tid, 5--10 år eller t.o.m. längre är nog mer realistiskt. Det handlar inte bara om att bryta upp kommandoekonomins orderlinjer, om att bryta ner och omorganisera resursförstörande verksamheter i stor omfattning. Det handlar i lika stor utsträckning om en mentalitetsförändring. Det personliga ansvaret och initiativet skall återupprättas, där ansvar och initiativ inte bara undertryckts utan t.o.m. bokstavligt talat tidigare kunnat vara förenat med livsfara. Skall förändringar gå fort eller långsamt? Är det chockterapi eller snigelfart som gäller? Vi börjar nu se erfarenheterna från olika systemskiften. I Polen, som var först i spåret, har det nu pågått ett systemskifte i fyra år. I Ryssland har det pågått ett i två år, och i vissa länder har det knappast påbörjats något systemskifte alls. Ett tydligt mönster börjar att växa fram. De länder som har valt en snabb reformväg har också sett snabbare framsteg. Påfrestningen för befolkningen, inte minst för alla dem som lever under en oerhörd fattigdom mätt med västliga mått, har blivit mindre. Tydligast ser vi detta i Polen. Där myntades begreppet chockterapi när dåvarande finansministern Balserovitz inledde sitt radikala systemskifte på nyåret 1990. Förra året, dvs. efter tre år, var Polen Europas mest snabbväxande land med en officiell tillväxt på 5 % -- i praktiken säkert mycket mer. Om politiken inte ändras kan Polen komma in i en utveckling av snabb -- ja, t.o.m. mycket snabb -- tillväxt, kanske på ostasiatiska nivåer. Systemskiftet har också gått särskilt snabbt i Tjeckien och i Estland. Även i dessa båda länder börjar nu tillväxten ta fart. I andra änden på spektrum finns de länder som har haft mycket blygsamma förändringar. Ukraina och Rumänien är exempel på detta. Följden har också blivit att befolkningen kvarstannar i fattigdom. I den socialdemokratiska partimotionen om Östeuropa förs ett mycket grumligt resonemang om reformtakten. Man får intrycket att socialdemokraterna inte är särskilt angelägna om att folken i Central- och Östeuropa snabbt skall komma ur sina förödande ekonomiska och sociala system. Man frågar sig: Är det Ukrainas modell som socialdemokraterna förespråkar? Vad har man emot den polska erfarenheten? Inser man inte att människor måste se ett slut på bevärligheterna och börja hoppas för framtiden? Ibland görs det gällande att det behövs större sociala satsningar i Central- och Östeuropa. Felet är att det görs stora sociala satsningar, och att de görs på ett alldeles fel sätt. I ett socialistiskt system sker satsningar på människors trygghet genom stora stöd eller krediter till ineffektiva arbetsplatser. De kan inte läggas ner därför att människors hela försörjning och trygghet är knutna till dessa. Därför fortsätter många miljöförstörande och slösaktiga verksamheter med stora statliga stöd. I ett kapitalistiskt samhälle ges det sociala stödet direkt till individen. Socialförsäkringar är det huvudsakliga sätt varpå vi hjälper människor som har det svårt. Ineffektiva verksamheter läggs ner medan människor skyddas. Omläggningen av de sociala skyddsnäten är en viktig del i systemförändringen. Det gamla systemet med sin låga standard och ofta helt undermåliga sociala nivå måste bytas ut mot vårt västliga tänkande. Begreppet social marknadsekonomi lanserades när västra Tyskland 1948 genomförde sin chockterapi och det tyska undret skapades. Det skedde då mot ett mycket starkt motstånd från den tyska socialdemokratin. Även då var penningstabiliteten en nödvändig förutsättning för framgången. Inledningsvis blev det stora protester. Många befarade väldiga sociala konsekvenser. Men framgångarna blev enorma. De tyska socialdemokraterna fick också 1959 ge sig i sitt Bad Godesberg-program. Arvet från Bismarck, ofta kallat social marknadsekonomi, var en del i dåtidens chockterapi. Privatiseringar och avregleringar behöver kombineras med ett någorlunda fast och stabilt penningvärde. Det är på den här punkten som utvecklingen i Ryssland under 1992 och 1993 har brustit. Den centralbank som lydde under Högsta sovjet vägrade att föra en rimlig penningpolitik. I stället lät den sedelpressarna gå för att på den vägen subventionera värdelös verksamhet. Verkligheten visar vem som har rätt. De snabba reformernas väg har hittills varit väsentligt humanare än ett långsamt och utdraget systemskifte. Herr talman! Låt mig avslutningsvis säga något om vår säkerhetsordning. En viktig uppgift för vår generation är att bygga en europeisk freds- och säkerhetsordning till de små folkens skydd och till hela kontinentens frihet och stabilitet. Vad vi nu absolut inte vill se är att mellankrigstidens ordning återuppstår, då små länder lätt blev beroende av mäktiga grannar och föreställningen om inflytelsezoner växte fram. Västeuropa utgör en stabil och trygg enhet, inte minst genom den europeiska unionen och den inre marknaden. Problemen finns öster därom. ånga av de nya demokratierna i Central- och Östeuropa känner sig osäkra. De har ännu ingen fast anknytning till Västeuropa. Samtidigt är det viktigt att sträva efter att bygga den euorpeiska säkerheten med och inte mot Ryssland. Ett demokratiskt och välmående Ryssland som lever i fred med sina grannar är naturligtvis ett mål för denna strävan. Att både skänka säkerhet och trygghet till de säkerhetspolitiskt hemlösa länderna i Central- och Östeuropa och samtidigt bygga denna säkerhet med och inte mot Ryssland är uppgiften, och denna ekvation är inte alldeles lätt. NATO:s förslag till ''partnership for peace'' är ett försök att lösa den uppgiften. Vi bör också välkomna detta NATO:s erbjudande till oss. Att involvera Ryssland i ett förtroendefullt gemensamt säkerhetsarbete kan kanske verka konstigt i en tid när mörka krafter dyker upp på den ryska politiska scenen. Men det är just då som det är särskilt viktigt att utveckla kontakterna. 0739152363302 N 2010-01-01 00:00:00 250912 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0965/#anf16