2349329 GH0963 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:63 Fredagen den 18 februari 1993/94 63 1994-02-18 00:00:00 Svar på interpellation 1993/94:68 om rätten till genmäle i massmedier interpellationsdebatt 5B474741-598B-426F-B855-3BD83F62C8B2 32 LENNART FRIDÉN (m) m Herr talman! Först ber jag att få tacka för ett mycket omfattande svar från statsrådet. Vi är överens om mycket, men det finns ändå ett antal punkter som jag anser måste kommenteras och där jag vill tillföra ett antal synpunkter. Jag är medveten om att svenska medier relativt sett, jämfört med sina kolleger i andra länder, håller en hög etisk standard. Vi kan vara tacksam att vi ännu inte har medier av den typ som bl.a. förekommer i Tyskland och England. Men -- och det är det viktiga -- det hjälper inte den individ som har fått utstå påhopp som är ägnade att framkalla missaktning hos andra. I synnerhet som de dessutom ofta medför påfrestande konsekvenser för t.ex. make och barn. I ett sådant läge hjälper det inte att det finns regler och avtal. Då upplevs intrånget i den privata sfären mycket starkt. Det finns journalister som i samtal med mig, då jag pekat på PK:s publiceringsregler, skrattat och sagt att man inte kan arbeta efter dem, men att de är bra att åberopa i vissa lägen. Medvetet luckrar man upp gränserna och arbetar i en suddig gråzon där man, utan att i och för sig ha onda avsikter, i ambitionslystnad och omedvetenhet går så långt man kan även i den zonen. Det är då människor skadas. Visst finns PO och Radionämnden. Där har jag själv haft framgångar. Men det har inte rört sig om något personligt för mig. Vi skulle ju ursprungligen ha haft den här debatten i december. Då hade jag tänkt säga att jag själv inte hade råkat ut för något övertramp av betydelse. Jag kan dess värre inte ställa mig bakom den formuleringen längre. Vi kan inte här diskutera enskilda fall, men jag skulle önska att jag inte hade behövt uppleva den senaste veckan. Många orkar inte ta itu med att göra en anmälan. Man är rädd för att saken förvärras och tar ny fart vid en eventuell rättelse. När rättelsen kommer har det ofta gått så lång tid att det känns hopplöst. Det finns många som skulle vilja få rätt och inte bara ha rätt, men som tiger. Ett av skälen är den egendomliga situationen att det är motståndaren som bestämmer reglerna för meningsutbytet. Det känner alla till som då och då debatterat med folk inom medierna. På den gemensamma arenan, det ifrågavarande mediet, avgör motståndaren både tid och plats för genmälet, om ett sådant ens medges. En insänd begäran om rättelse kan göras om till både insändare och en del i en ny artikel. Ett debattinlägg kan förses med en kommentar som gör ont värre. För att hävda att man minsann har en öppen debatt smyger man in det i stympad form någonstans mellan sportsidorna och de orubicerade annonserna. Det finns många sätt att gå tillväga när man vill slippa korrigera. Man vill inte korrigera förrän den journalist som har skrivit artikeln är tillbaka efter en ledighet eller en resa. När man stöter på får man svaret att detta saknar aktualitet nu. Just detta att ena parten bestämmer arenans regler är den största svagheten i systemet. Det skulle inte accepteras inom statsrådets förutvarande verksamhetsområde och inte heller på t.ex. en sportarena. Den som intresserar sig för rättshistoria kan läsa ett antal gamla tänkeböcker från våra medeltida domstolar. Där finner man att mål om missfirmelse var mycket ofta förekommande. Den personliga äran och integriteten var kanske det värdefullaste man hade. I dag är det illa ställt med respekten för både ting och människor. På samma sätt som vårt kulturarvs oersättliga skatter blir sprejmålade blir också människor mentalt nerklottrade -- ingetdera är acceptabelt. Det är viktigt att vi i bl.a. debattens form, som här, motarbetar alla former av smädelse. Därför är det viktigt att man i de medier där debatten skall föras följer de goda etiska regler som finns. Det finns dess värre en del störande tendenser. En viktig fråga som bör hanteras vidare är den om övertaget för den part som i dag kan avgöra reglerna för debattarenan. Jag skall ta ett exempel på hur man kan resonera. I en av våra stora tidningar hittade jag en artikel av en journalist som försvarade sig efter ett påpekande om att han kränkt andra människor. Han säger: Jag kränker aldrig privatpersoner. Jag kränker bara offentliga personer, i synnerhet sådana som utövar någon sorts makt. Jag kränkte en snäll polis en gång. Men det var å kårens vägnar, för poliser är offentliga personer. Har man den inställningen som journalist skall man kanske ägna sig åt något annat och framför allt fundera över hur man skadar sina medmänniskor. Vi kan dess värre se att antalet anmälningar till PO och Radionämnden på senare år har ökat. Det pekar på en negativ tendens. Jag saknade en sak i statsrådets svar. Det är det dokument som Europarådet antog i höstas. Det handlar om förslag som skall leda fram till en gemensam etik för alla europeiska massmedier. Rekommendationen kräver bl.a. att medlemsländerna antar lagar som skall garantera objektivitet, mångfald och rätt till genmäle. Det genmälet skall inte ha formen av ett litet klipp. Jag har ett sådant framför mig nu. I en tidning har man påstått att en person bl.a. gjort sig skyldig till grovt svindleri i samband med företagskonkurser. Efter ett par dagar skriver man sedan att det inte var så. Den artikeln har ungefär samma storlek som etiketten på en tändsticksask. Den frågan kommer säkert att debatteras ytterligare i kammaren längre fram i år. En av folkpartikollegerna har tagit upp den. Genom att titta på rubrikerna i hans motion kan man konstatera att detta inte är bra. Vem granskar granskaren, står det bl.a. Han citerar också Lennart Groll som var PO under 70-talet när det gäller den aggressiva personjournalistiken. En sak som jag tycker är mycket väsentlig i det här sammanhanget är att PO har ändrat sina egna regler. Det gör det ganska svårt för juridiska personer, småföretagare och andra, att få rätt till genmäle enligt de nya stadgarna. Jag tycker inte att vi skall acceptera det. 0361652802700 N 2010-01-01 00:00:00 250826 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0963/#anf32