<anforande>
<dok_hangar_id>2349329</dok_hangar_id>
<dok_id>GH0963</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:63 Fredagen den 18 februari</dok_titel>
<dok_rm>1993/94</dok_rm>
<dok_nummer>63</dok_nummer>
<dok_datum>1994-02-18 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 1993/94:84 om Europaunionen</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>1E49A500-8CD5-44A6-98A7-608E46C45F07</anforande_id>
<anforande_nummer>22</anforande_nummer>
<talare>HANS GÖRAN FRANCK (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>Fru talman! Det låter bra när Ulf Dinkelspiel talar
om att vi skall tillgodose svenska intressen. Men det
är inte det som är poängen i denna diskussion.

Är det så att vi skall få bindande undantag för att
tillgodose svenska intressen? Däri ligger poängen.
På den punkten kan Ulf Dinkelspiel inte ge oss
belägg för att vi får de bindande undantag som kan
gälla inför Europadomstolen. Jag tycker att Ulf
Dinkelspiel, som ju har talat om
Europadomstolens betydelse i det här fallet, borde
kunna klara ut att det i detta avseende finns ett
problem och en svaghet. Det går inte att bara säga
att vi inte skulle ha intressen liknande Danmarks.
Vi har i högsta grad intresse av att få igenom
undantag när det gäller försvarsfrågan,
valutaunionen, EU-medlemskapet och
offentlighetsprincipen.

Dessutom finns det naturligtvis också mycket
specifika svenska intressen. På den punkten
förefaller Sverige komma till korta när det gäller de
viktiga Norrlandsintressena.

Vad är då alternativet här? Ja, alternativet är helt
enkelt att hela Maastrichtavtalet har gått alldeles
för långt. Det borde omförhandlas. Ju större
opinionen mot Maastrichtavtalet är, desto större
förutsättningar finns det i sammanhanget. Då
skulle man komma in på en mycket mera fruktbar
linje. Det handlar då om att få ett europeiskt
samarbete i nivå med behoven -- ett samarbete som
skulle kunna bli ett allomfattande europeiskt
samarbete.

När det gäller det som Ulf Dinkelspiel har sagt om
remissbehandlingen vill jag bara säga att jag
mycket väl vet att det finns en rad möjligheter att
ge sin åsikt till känna. Det skall vi också göra -- och
många kommer göra det. Ändå tycker jag att det är
en svaghet att det inte blev en ordinarie, sedvanlig
och allsidig remissomgång här. Jag vidhåller alltså
mitt krav på denna punkt och menar att regeringen
bör ompröva detta.

När det gäller frågan om finansieringen är Ulf
Dinkelspiel oss svaret skyldig. Han talar om ett
visst återflöde. Men en del av detta återflöde går ju
inte till statskassan, utan det går till företagen.
Erkänn, Ulf Dinkelspiel, att det är ett ekonomiskt
problem! Hur skall då detta lösas? Den frågan kan
Ulf Dinkelspiel kanske inte svara på i dag, men jag
tycker att vi borde kunna få en annan typ av svar.
</anforandetext>
<intressent_id>0913695315308</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>250816</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0963/#anf22</protokoll_url_www>
</anforande>
