<anforande>
<dok_hangar_id>2349328</dok_hangar_id>
<dok_id>GH0962</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:62 Torsdagen den 17 februari</dok_titel>
<dok_rm>1993/94</dok_rm>
<dok_nummer>62</dok_nummer>
<dok_datum>1994-02-17 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 1993/94:81 om ökande segregation i skolorna</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>EC0713E4-B5AC-4AD7-90E7-8E3F7368507F</anforande_id>
<anforande_nummer>7</anforande_nummer>
<talare>INGER LUNDBERG (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>Fru talman! Christer Lindblom förde ett intressant
resonemang om ledarskapet i skolan, vilket är
viktigt. Men det är inte det som den här debatten
handlar om. Den handlar om de systematiska
förändringar som sker och om en fortgående
segregation i skolan.

Christer Lindblom sade också att vi inte har
segregation i Sverige. Det är riktigt, Christer
Lindblom, att vi inte har slum eller getton. I ett
internationellt perspektiv har den svenska
samhällsplaneringen varit utomordentligt
framgångsrik. Men det finns segregation och stora
skillnader mellan bostadsområden. För att en
nation skall kunna undvika segregation krävs
mycket medvetna politiska insatser.

Den borgerliga regeringen har avhänt oss
bostadsförmedling, samhällsplaneringsinstrument,
bostadsfinansieringsinstrument och andra
instrument som kan motverka segregationen.
Risken är uppenbar att vi får en ytterligare kraftig
förstärkning av segregationen i vårt land.

Ett av de allra viktigaste instrumenten för att
motverka segregation är den likvärdiga skolan.
Den är viktig därför att den gör att medborgare från
alla samhällsgrupper kan välja att bo i olika
bostadsområden. Skolan är ju så viktig för föräldrar
och barn. Dessutom är den utomordentligt viktig
för att barn med olika behov skall få en chans i livet
till likvärdiga villkor. Därför spelar just en likvärdig
skola en avgörande roll i kampen mot
segregationen.

Vill vi ge alla barn samma chans i samhället måste
skolan vara kompensatorisk. Därför måste de
skolor som har de största behoven också få de
största resurserna. Detta är avgörande för att alla
ungdomar på lång sikt skall få en chans i arbetslivet.
Det är också av ett mycket stort demokratiskt värde
att vi har skolor där barn från olika miljöer och barn
med olika erfarenheter möts. För att motverka
segregationen i skolan måste vi som föräldrar veta
att närmaste skola är bra, och samhället måste
medvetet kompensera de skolor som har större
problem än andra. Nu sker en utarmning, speciellt
av skolor i miljonprogramsområdet. Det beror dels
på generella nedskärningar, dels på kommunala
prioriteringar som innebär nedskärningar vilka
drabbar de mest utsatta områdena hårdast. Detta
är så allvarligt att det borde föranleda
uppmärksamhet från skolministerns sida.

Vi börjar att få konkreta exempel, även om
Skolverkets utvärderingar inte är klara. Från
Göteborg kommer ett stort antal exempel. Även
från Järfälla har exempel redovisats. Sollentuna har
infört ett skolpengssystem, där 95 % av resurserna
skall fördelas generellt. Från Malmö kommer
rapporter om att andelen invandrarbarn i vissa
skolor har fördubblats. Detta borde vara så
alarmerande att det leder till tydliga och kraftfulla
markeringar från skolministerns sida. Det går inte
att sitta stilla och säga: Vi avvaktar Skolverkets
utvärderingar.

Det är bråttom, för när en segregationsspiral tar
fart finns risken att den befästs. Jag måste allvarligt
fråga: Ser inte skolministern några problem här?
Är inte skolministern redan nu beredd att göra
markeringar? Ser inte skolministern också att
regeringen har ett delansvar i detta genom den
signal som skolpengen till friskolorna har gett --
även om den inte är den avgörande faktorn -- om
att 85 % skall ges generellt och utan prövning och
som ändå har påverkat åtminstone borgerliga
politiker i kommunerna och lett till att synen på
behovsfördelningen inte är densamma som
tidigare?

Det andra är den mycket tydliga markering av
kundperspektivet som görs från regeringens sida.
Kundperspektivet vid val av skola överordnas
kraven på likvärdighet. Skolministern säger i olika
sammanhang att man, om en skola blir för dålig, får
välja bort den. I stället borde hon säga: Vad skall
vi göra för att alla skolor skall vara bra och för att
föräldrarna tryggt skall kunna veta att barnet, om
det går i närmaste skola, får en bra utbildning? Om
vi inte kan garantera detta kommer det att innebära
att de föräldrar som har en reell valfrihet väljer bort
den närmaste skolan, även om de skulle vilja ha
sina barn där. De väljer kanske bort skolan, och om
de har resurser kanske de också väljer bort
bostadsområdet. Därmed förstärks segregationen,
och vi får ett tudelat samhälle.
</anforandetext>
<intressent_id>0512424416400</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>250731</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0962/#anf7</protokoll_url_www>
</anforande>
