<anforande>
<dok_hangar_id>2349328</dok_hangar_id>
<dok_id>GH0962</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:62 Torsdagen den 17 februari</dok_titel>
<dok_rm>1993/94</dok_rm>
<dok_nummer>62</dok_nummer>
<dok_datum>1994-02-17 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 1993/94:81 om ökande segregation i skolorna</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>627BB761-B168-47D8-B3DC-C4EB7181C98F</anforande_id>
<anforande_nummer>18</anforande_nummer>
<talare>CHRISTER LINDBLOM (fp)</talare>
<parti>fp</parti>
<anforandetext>Herr talman! Jag är medveten om att Inger
Lundberg och Eva Johansson inte har några
repliker kvar. Av den anledningen vill jag inte vara
särskilt polemisk.

Det vi nu diskuterar handlar väldigt mycket om
likvärdighet. Man skall ha samma villkor i olika
stadsdelar och i olika delar av landet. Det är vad jag
försöker att tala om. Kvalitet och ekonomiska
resurser är inte samma sak. Man kan mycket väl ha
goda ekonomiska resurser utan att skolan är
särskilt bra. Motsatsen kan också gälla.

Sedan har vi diskussionen om vem som skall betala
och om kommunen själv skall avgöra vilka
resursbehov en privatskola har osv. Om man nu
bedömer att de skall ha 85 % drabbas ju den
ekonomiska budgeten i alla fall på samma vis. Jag
har svårt att hänga med i det resonemanget. När det
gäller friskolor talar vi om 2 % av Sveriges elever
och 0,88 % av de totala skolresurserna. Detta med
att det har hänt i alltför många kommuner och
överallt är naturligtvis ett generaliserat
resonemang.

Björn Samuelson tog upp en del förslag som har
lagts fram om att öppna skolan mot samhället.
Många av de förslagen är ju sådant som skolan själv
faktiskt kan ägna sig åt även om riksdagen har
avslagit dem. Det är ingenting som riksdagen
behöver bestämma om.

När det gäller den lokala styrningen av skolan över
huvud taget har det hittills varit nej. Men Björn
Samuelson vet mycket väl att detta är på gång.
Regeringen har en beställning om just detta. Det
handlar om skolans inre arbete,
kompetensutveckling, måldiskussioner, förnyelse
osv. Vi vet genom rapporter utifrån att vi har för
litet av det i den svenska skolan.

Johan Lönnroth tar upp det här konkreta exemplet.
Jag vet mycket väl att den här interpellationen är
mer kommunalpolitisk än rikspolitisk i sin
skrivning även om det är generella problem som tas
upp. Det sade jag också i början. Jag är medveten
om att det finns lokala problem. Jag bestrider inte
dem på något sätt. Jag kan naturligtvis inte svara på
vad som händer med den enskilda skolan. Jag vet
inte om Johan Lönnroth kan göra det själv heller.
Det är viktigt att man skiljer på vilka uttalanden
man skall göra i Sveriges riksdag och i
kommunfullmäktige i Göteborg.

Jag för inte heller några abstrakta resonemang,
Johan Lönnroth. Jag talar mycket konkret om
kvalitetsutveckling. Det är ett konkret krav för att
garantera en likvärdig skola. Om vi bara låser oss
till att tala om pengar och undviker att tala om
kvalitetsutvecklingen kommer vi att hamna väldigt
illa.

Skolan måste naturligtvis, liksom andra
verksamheter, kompensera för minskade
ekonomiska resurser. Den kan aldrig vara
garanterad att gå fri ifrån detta. Jag är väl medveten
om att det också finns en gräns för vad man kan
kompensera för. Jag vill inte på något sätt bestrida
det. Det gäller att hålla båda dessa saker i luften,
dels de ekonomiska resurserna, dels ett behov av
kvalitetsutveckling.
</anforandetext>
<intressent_id>0671453355104</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>250742</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0962/#anf18</protokoll_url_www>
</anforande>
