<anforande>
<dok_hangar_id>2349328</dok_hangar_id>
<dok_id>GH0962</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:62 Torsdagen den 17 februari</dok_titel>
<dok_rm>1993/94</dok_rm>
<dok_nummer>62</dok_nummer>
<dok_datum>1994-02-17 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 1993/94:81 om ökande segregation i skolorna</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>86C9A3DA-9470-43C7-91AF-0DFE5DF58664</anforande_id>
<anforande_nummer>10</anforande_nummer>
<talare>CHRISTER LINDBLOM (fp)</talare>
<parti>fp</parti>
<anforandetext>Herr talman! Inger Lundberg sade att jag pratade
om någonting som debatten inte handlade om. Jag
är ledsen om jag har uttryckt mig så oklart. Jag
talade om den likvärdiga skolan, kvaliteten i skolan
och om att detta inte enbart har ett samband med
hur mycket pengar man har. Det handlar om
ytterligare en dimension. Om man bara pratar om
att det beror på pengar så skymmer man en
dimension, nämligen kvalitetsdimensionen i stort.
Det är därför som jag är med i den här debatten.

Eva Johansson sade att det kvittar vad jag säger
därför att segregationen finns ändå. Jag är
medveten om att segregationen finns.

Vad jag sade var att framför allt de människor som
bor i områden som kallas för segregerade, och som
också är segregerade, i många avseenden lider av
detta. Man säger: Jag bor här ute, och jag vet att
det finns många invandrare här. Men jag trivs här,
trots att jag inte borde göra det. Politikerna säger
ju att det här är ett segregerat område och att man
därför egentligen inte skall kunna trivas här.

Vi politiker får akta oss när det gäller detta med
semantiken och nomenklaturen.

Självklart finns segregationen i nämnda betydelse.
Den har alltid funnits och kommer förmodligen
alltid att finnas i och med att vi inte överallt exakt
kan styra den totala fördelningen av människor.
Framför allt handlar det, som flera här har varit
inne på, om bostadspolitiken.

Eva Johansson säger att risken finns att vi får ett
tudelat samhälle, något som naturligtvis ingen vill
ha. Jag skulle vilja ansluta mig till det
resonemanget genom att säga att Eva Johansson
talar med ''tudelad'' tunga om friskolorna. Hon
säger: Det är klart att man skall ha valfrihet. Det
var vi som införde valfriheten -- detta sades
häromdagen. Men samtidigt säger hon att man inte
skall få välja hur som helst, därför att då uppstår
effekter som inte kan styras.

Jag menar att antingen får man välja eller också får
man inte välja. Dessutom måste det till regler om
hur mycket man får välja.

En annan sak som jag inte heller riktigt förstår är
det som Eva Johansson sade om ersättningen till
friskolorna. Om man har en ersättning till friskolor,
oavsett hur stor den är -- vi kan diskutera om den
skall vara 50 %, 85 % eller 150 % -- spelar ingen
roll. Den springande punkten är i stället: Hur skall
man kunna ersätta friskolor utan att det så att säga
spiller över på kommunens
resurstilldelningssystem? Finns det i Eva
Johanssons föreställningsvärld någon annan hink
att hämta pengar ur, eller vad menas?

Björn Samuelson sade att vi har motsatt oss hans
eller Vänsterpartiets förslag om att skolan skall
öppnas mot samhället. Jag skulle vilja att det
exemplifieras. Ärligt talat förstår jag inte riktigt
detta.

Vidare tror jag att det är viktigt att konstatera att
detta med segregerade områden, om vi nu skall
använda det begreppet, inte är liktydigt med dåligt
fungerande skolor. Det finns faktiskt
utomordentliga skolor t.ex. i Huddinge, som
annars har en stark snedfördelning vad gäller
invandrare. Det finns t.o.m. alldeles
utomordentliga skolor i Rosengård i Malmö, som i
övrigt är ett utskällt område.
</anforandetext>
<intressent_id>0671453355104</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>250734</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0962/#anf10</protokoll_url_www>
</anforande>
