2349272 GH096 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:6 Onsdagen den 13 oktober 1993/94 6 1993-10-13 00:00:00 Allmänpolitisk debatt allmänpolitisk debatt 039D2E7D-13B4-41F7-82C3-805E3E63DB69 7 JOHAN LÖNNROTH (v) v Fru talman! Göran Persson talade med rätta om hur viktigt det är att vi lyfter ner den ekonomiska debatten i vardagen. Ulla-Karin jobbade deltid som kanslist på ett kommunalt bibliotek 1989 och 1990 och fick då ut ungefär 6 500 kr i månaden efter skatt. Hon utbildade sig till bibliotikarie, men när hon var klar hade den kommunala krisen slagit till. Hon fick inget jobb och lever nu på a-kassan. Hon förlorar 600 kr i månaden på de försämringar riksdagen beslutade om i våras. Nu får hon ut knappt 4 000 kr efter skatt. Hon har tre barn, och hennes sambo riskerar också att förlora sitt jobb. Hon säger att hon aldrig har känt sig så osäker inför framtiden och sparar in på allt hon kan. Jag har jämfört Ulla-Karins ekonomi med min egen. Jag tjänar betydligt mer och har fått skatten kraftigt sänkt sedan 1989. Jag sparar ganska mycket dels för att jag inte hinner konsumera, dels för att jag liksom Ulla-Karin är osäker om framtiden -- och då tänker jag på pensionssystemet snarare än på riksdagsplatsen. Ulla-Karins och mitt beteende förklarar den svenska krisen i ett nötskal: Hon som behöver konsumera mer och kommunen som skulle behöva hennes arbetskraft har inte råd. Vi som har fått sänkt skatt har råd att konsumera mer men gör det inte, eftersom de väldiga budgetunderskott som arbetslöshetsunderstödet för sådana som Ulla- Karin och skattesänkningarna för sådana som mig har åstadkommit att vi har blivit osäkra om framtiden. Man kan också utgå ifrån Ulla-Karin och mig för att ta reda på vad som behöver göras. Höj skatten för mig och andra höginkomsttagare och använd pengarna till att ge tillbaks pengarna som staten tagit från kommunerna. Använd de pengar som jag betalar mer i skatt för att betala mellanskillnaden mellan Ulla-Karins a-kassa och hennes kommunala lön. Arbetslösheten skulle då minska utan att budgetunderskottet skulle öka och fördelningen skulle bli mer rättvis. Krisen är akut. Det måste hända något nu. Det tar litet tid att ändra i skattesystem och statliga utbetalningar till kommunerna. Men nu handlar det om psykologi mer än om reda pengar. Det skulle räcka om mina borgerliga meddebattörer Lars Tobisson, Per-Ola Eriksson, Lars Leijonborg och Stefan Attefall -- någon skulle kanske rent av lyssna på Ian Wachtmeister -- gick upp här och sade att det faktiskt ligger något i vad alla våra kommunalpolitiker säger. Det är vetttigt att stärka kommunernas ekonomi i dag. Då skulle det omedelbart påverka både personal- och budgetplaner i kommunerna, vilket det just nu pågår arbete med. Effekten på arbetslösheten skulle bli omedelbar. Men det räcker inte med akuta åtgärder mot dagens arbetslöshet. Det krävs också ett långsiktigt hållbart program för att sanera rikets finanser, ett program som övertygar Ulla-Karin och mig om att det inte är våra barn och barnbarn som ensamma skall betala både den stora statsskulden och den miljöskuld som våra generationer har dragit på oss. Också det programmet handlar mycket om psykologi och moral. Människor måste helt enkelt få en ny tro på framtiden. Avgörande för att ett sådant långsiktigt program skall hålla är också att den stora majoriteten av medel- och arbetarklass som har rimligt stabila jobb och hyggliga inkomster upplever bördorna som rättvist fördelade. För detta krävs dels att de stora skattehöjningarna och besparingarna drabbar hårdast högst upp i samhällspyramiden, dels att det kan visas att de pengar man avstår ifrån blir effektivt använda. Det finns i dag ett sug efter enkla budskap, att det bara är att återvända till det gamla, att talet om underskott bara är bluff, att det räcker med att avslöja skurkarna som slarvat bort våra pengar och att det räcker att byta regering. Vänsterpartiet klämmer mycket gärna åt banksvindlarna, och vi vill mycket gärna bli av med regeringen Bildt omedelbart. Vi vet att högern inte klarar att sanera rikets finanser, eftersom den inte kan ge sig på sina egna stödtrupper bland höginkomsttagarna. Men det räcker inte att säga det. Vi måste också forma ett tydligt alternativ som skall bära upp en ny majoritet. Det alternativet kommer att betyda uppoffringar också för den stora majoriteten i Sverige. Skall vi kunna ha en bra skola och en bra sjukvård för alla måste en större del av våra pengar gå till gemensamma ändamål och en mindre del av dem till privat förbrukning. Den svenska vänsterns och arbetarrörelsens stora och svåra uppgift i dag är att förklara varför också medelklassen måste finna sig i uppoffringar. Vi som har det materiellt bra i dag och som kanske rent av tjänar pengar på att låna till staten mot hög ränta, blir också i längden förlorare om kursen inte ändras. Vi måste kunna visa att även om det kan vara behagligt ett tag att sköta sig själv och skita i andra bakom låsta dörrar, så får man så småningom sitta rädd bakom tredubbla lås och med glassplitter på villamuren. Sista delen av mitt inlägg är riktat till Göran Persson. Han är välkommen till våra debatter. Efter att ha hört honom i dag förstår jag alla de omdömen om honom som jag hört där det sägs att han är en lysande pedagog. Jag kan instämma i hela hans analys av den borgerliga politiken och dess misslyckanden. Däremot tycker jag fortfarande att hans budskap är ganska otydligt. Vad är det för förslag som Göran Persson kommer att lägga fram som eventuell framtida finansminister? Göran Persson sade att budskapet från Socialdemokraternas kongress var tydligt. Kongressen ställde sig bakom en motion från Kalmar som bl.a. sade att ''Socialdemokratisk politik har reducerats till att justera en förtorkad borgerlig åtstramningspolitik.'' Detta måste väl ändå vara rent sakligt fel. Snarare var det väl borgarna som fullföljde den åtstramning som inleddes redan i och med valutakrisen och den socialdemokratiska regeringens krispaket på hösten 1990. Rätta mig gärna om jag har fel, Göran Persson. Ni socialdemokrater har ju också här i riksdagen anklagat oss vänsterpartister för att inte stödja åtstramningar under överhettningen i slutet av 80- talet, och vi har delvis krupit till korset. Skall man uppfatta kongressbeslutet om Kalmarmotionen så att ni tar tillbaka den kritiken nu? I Kalmarmotionen hette det också att ''Något klart och tydligt socialdemokratiskt alternativ saknas.'' Detta stämmer bättre med min och Vänsterpartiets uppfattning. Ni avslog i våras våra förslag att höja skatten för höginkomsttagare och finansierade bara en liten del av era egna förslag. Ni skällde på borgerliga indragningar av kommunala pengar, men ställde inte upp när vi tog votering på mer pengar till kommunerna. Ni ville inte heller tala om -- Göran Persson talar inte heller om det i dag -- var de långsiktiga besparingarna skall göras när konjunkturen vänder uppåt. I övrigt är det som Göran Persson säger om behovet av långsiktiga besparingar och budgetunderskottets allvar helt i överensstämmelse med vad vi säger i våra ekonomiska motioner och har sagt under mycket lång tid. Ändå finns det de som tolkat det ekonomiska programmet på kongressen så att ni avvisar ett samarbete med Vänsterpartiet. Claes- Göran Kjellander skrev i en krönika i Dagens Nyheter att ett yrkande på kongressen som kunde tolkas så att LO och Vänsterpartiet skulle ersätta Folkpartiet som samarbetspartner i det ekonomiska programmet avslogs med stor majoritet av kongressen. Göran Persson efterlyser klara besked om socialförsäkringarna. Ingvar Carlsson har antytt att han kan tänka sig generella sänkningar av ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna för alla. Vi har sagt att vi föredrar att man i stället sänker ersättningsnivåerna för höginkomsstagarna. För detta har vi fått våldsamma angrepp på oss från ledande socialdemokrater och i A-pressen som påstår att våra förslag, som är fördelningspolitiskt mera rättvisa, skulle stå till höger om den socialdemokratiska politiken -- den socialdemokratiska politik som jag inte riktigt kan se vad den innebär. Jag har också hört referat från möten där ledande socialdemokrater påstått att man inte kan lita på oss i Vänsterpartiet därför att vi inte kan klara av att stå för impopulära beslut. Jag är en av dem som efter stor tvekan blev en anhängare av att vi skulle kompromissa med Göran Persson vid beslutet om kommunaliseringen av lärartjänsterna. Jag blev utskälld efter noter på en rad möten med lärare i Göteborg. Jag fick uppleva att gamla vänner lämnade partiet på grund av att Vänsterpartiet hade ställt upp för Göran Persson. Vi fick däremot -- såvitt jag kunde märka -- av massmedia inte del av äran för reformen. Den äran tog Göran Persson på sig ensam. Mot denna bakgrund vill jag ställa tre raka frågor till Göran Persson. Ställer socialdemokratin upp på att långsiktigt höja skatten för höginkomsttagare? Jag talar om långsiktighet. Jag kan inte ta en tillfällig höjning av skatten mitt i en lågkonjunktur på allvar. Det är ett så knäppt förslag att jag inte tror att Göran Persson själv tar det på allvar. Ställer socialdemokratin upp på att ge mer pengar till kommunerna? Litar socialdemokratin mer på Folkpartiet än på Vänsterpartiet? Har ni för avsikt att i valrörelsen satsa på Folkpartiet som samarbetspartner? Avvisar ni samarbete med oss? 0586690122908 N 2010-01-01 00:00:00 244770 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH096/#anf7