2349272 GH096 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:6 Onsdagen den 13 oktober 1993/94 6 1993-10-13 00:00:00 Allmänpolitisk debatt allmänpolitisk debatt 085D9F4A-B4AF-4598-9101-6B1423DD3D0B 16 LARS TOBISSON (m) m Fru talman! De senaste veckorna har varit en dålig period för dem som önskar att den borgerliga politiken skall misslyckas. Det har varit tätt med rapporter om allt fler ljusglimtar i ekonomin. Orderingången ökar, inte bara till exportindustrin utan också från hemmamarknaden. Industriproduktionen stiger. De lediga platserna blir fler och konkurserna färre. Utan tvivel ökar aktiviteten i näringslivet. Och kanske viktigast av allt: Hushållens optimism stiger. För första gången sedan 1986 är det nu fler som tror att vi går mot bättre tider än motsatsen. Men självfallet kvarstår betydande problem. Vi moderater sade redan före valet att saneringen av Sveriges ekonomi blir både mödosam och tidskrävande. Trots mer omfattande arbetsmarknadspolitiska åtgärder än någonsin tidigare ligger den öppna arbetslösheten på en mycket hög nivå. Det stora underskottet i statsbudgeten och det ännu större upplåningsbehovet utesluter de traditionella motmedlen att inrätta fler jobb i den offentliga sektorn och att med subventioner påskynda bostadsbyggandet. Dessutom är det angeläget att nu låta den konkurrensutsatta delen av ekonomin expandera. En viktig skillnad mot den förra nedgångsperioden runt 1980 är att underskottet i bytesbalansen då växte parallellt med budgetunderskottet, vilket framtvingade upplåning utomlands. Nu visar våra affärer med utlandet överskott, vilket betyder att det offentliga upplåningsbehovet kan tillgodoses med inhemskt sparande. I längden är det naturligtvis inte tillfredsställande att det privata sparandet placeras i statsskulden -- det bör kanaliseras till nya satsningar i näringslivet. Men jag kan inte förstå dem som ser det som ett problem att det privata sparandet i Sverige, från att länge ha varit negativt, nu når upp till nivåer som är jämförbara med andra länders. Förbättringen av sparandet betyder mycket för att hålla nere prisstegringen. Det är i dag populärt att dödförklara inflationen som politiskt problem. Inget kan vara mera förhastat. Inflationen måste ständigt bekämpas. Det duger inte att lägga ned vapnen tills den åter hunnit växa sig stark. Den försvagade kronkursen ger upphov till utifrån kommande prisimpulser, som kommer att göra sig påminda när den inhemska efterfrågan ökar. Att i dagens läge stimulera den privata konsumtionen med t.ex. en momssänkning framstår därför som ytterst lättsinnigt. Det är ett säkert sätt att beställa en räntehöjning, som skulle bryta den begynnande investeringsuppgången. Skattepolitiken är förvisso strategisk i detta sammanhang. Men lättnaderna bör sättas in på utbudssidan. Regeringens kommande förslag om slopad flyttskatt underlättar för människor att bosätta sig där jobben finns. När nu beskattningen av småföretagen justeras ned till de nivåer som gäller för de stora aktiebolagen, betyder det en stimulans för den del av företagsamheten som skall ge framtidens nya jobb. Och syftet med att slopa dubbelbeskattningen av aktier är naturligtvis inte att göda kapitalägarna. Det är att förbättra den försörjning med riskkapital som den nödvändiga utbyggnaden av näringslivet kräver. Sänkta skatter betyder mycket för möjligheterna till nya, flera och riktiga jobb. Därtill är det viktigt att öka flexibiliteten i arbetslivet. Det skall ske på huvudsakligen två vägar. Först och främst är det angeläget att få till stånd en decentralisering av lönebildningen, vilket medger en bättre avkänning mot marknadens krav. Detta är i allt väsentligt en uppgift för arbetsmarknadens parter. På det politiska systemet vilar den andra huvuduppgiften, nämligen att i grunden reformera arbetsrätten. De förändringar för framför allt småföretagsamhetens del som regeringen aviserat är ett första steg för att förbättra möjligheterna för friställda och nytillträdande på arbetsmarknaden att få meningsfull sysselsättning. På samma sätt verkar det kommande förslaget om en allmän arbetslöshetsförsäkring, där den hårda kopplingen till facket och därmed till en viss bransch upphävs. Även i övrigt är det angeläget att införa mera av försäkringsmässigt tänkande i socialförsäkringssystemet, t.ex. på pensionsområdet. Strävan skall vara att låta individen bygga upp egna tillgångar till skydd mot inkomstbortfall, som kan medföras vid skiften i yrkeskarriären. Inte minst en ökande frekvens av arbetsbyten över gränserna gör nationella enhetslösningar otillräckliga. Detta för över till den största utmaningen i svensk politik under 1990-talet: att lotsa vårt land in i det europeiska integrationsarbetet. Den kvardröjande ovissheten beträffande svenskt medlemskap i EG verkar starkt avhållande på tillkomsten av nya jobb. Det är en viktig uppgift för oss riksdagsmän, som ju ändå till nästan hundra procent är positiva till ett svenskt medlemskap i EG, att klart och tydligt också säga detta och att arbeta för att skingra de tvivel som ännu råder bland medborgarna. Mindre möjlighet har vi kanske att påverka tillkomsten av ett nytt GATT-avtal, men ett sådant skulle få stor betydelse för jobben och välfärden i vårt land. Fru talman! Jag vill också hälsa Göran Persson välkommen i gänget. Själv har jag varit mitt partis försteman i finansutskottet sedan 1979 och ekonomisk talesman åtminstone sedan 1981. Jag har sett mina motsvarigheter på den andra sidan komma och gå. Först var det Kjell-Olof Feldt, sedan Mats Hellström och Arne Gadd, som ofta tog hjälp av Bo Södersten. Därpå följde Anna-Greta Leijon och nu senast Hans Gustafsson och Allan Larsson. Nu undrar jag hur länge Göran Persson blir kvar. Jag är ledsen att behöva säga det, men egentligen är uppgiften hopplös. Den som kan något om ekonomi inser att med socialdemokratisk politik går det inte att sanera Sveriges finanser. Det började med att Kjell-Olof Feldt gav upp. För att avlösa honom som finansminister fick man ordna till en hel regeringskris. Förre vice statsministern Odd Engström har sedan lämnat politiken, liksom Erik Åsbrink, Klas Eklund och många andra med erfarenhet från finansdepartementet. Motivet för Allan Larssons avgång bekräftar att rollen är omöjlig. Hans nuvarande uppgift sägs ju vara att uppfinna den nya teori som skall göra det möjligt att i dagens läge motivera fortsatt offentlig utgiftsexpansion och högskattepolitik. Socialdemokraterna tycktes sedan inse dessa svårigheter. Man inledde mot slutet av sin regeringsperiod en frigörelse från gamla dogmer genom bl.a. valutaregleringens avskaffande, skatteomläggningen och ansökan om medlemskap i EG. Förra årets krisuppgörelser innebar att de gick med på vissa utgiftsneddragningar, även om de samtidigt försökte bromsa fondavvecklingen och privatiseringsarbetet. Men under våren skedde en klar omsvängning tillbaka till traditionell socialdemokratisk ekonomisk politik. Trots utfästelserna att liksom regeringen redovisa besparingar på 12 miljarder kronor orkade man aldrig ta fram ett färdigt förslag. När Ingvar Carlsson avvisade Internationella valutafondens förord för fortsatta utgiftsnedskärningar i augusti, försvagades kronan och räntan steg. Samma sak inträffade när partikongressen krävde återgång till keynesianism av gammalt märke. Ovissheten om den framtida kursen får arbetsgivarna att möta efterfrågeökningen med maximalt uttag av övertid i stället för att inrätta nya jobb. Nyfikenheten på Göran Persson är nu stor. Vilken väg skall han välja? Eller rättare sagt: Skall han färdas framåt eller bakåt på den enda vägen? Om Socialdemokraterna återkommer till regeringsmakten, skall han då återinföra flyttskatten? Skall han skärpa skatten för småföretagen? Skall han återställa dubbelbeskattningen? Tänker han återgå till dagens arbetsrättsliga regelverk? Vill han upphäva den allmänna arbetslöshetsförsäkringen? Avser Göran Persson att engagera sig i opinionsarbetet för svenskt medlemskap i EG? Jag fäste mig vid att det inte fanns ett ord om detta i det anförande han debuterade med här i rollen som ekonomisk talesman. Det är många som väntar på svar på dessa frågor, inte minst de som skulle gå miste om de riktiga jobb som den borgerliga ekonomiska politiken hjälper dem till. (Applåder) 0245320188502 N 2010-01-01 00:00:00 244779 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH096/#anf16