2349325 GH0959 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:59 Fredagen den 11 februari 1993/94 59 1994-02-11 00:00:00 Allmänpolitisk debatt allmänpolitisk debatt 56B9BCBB-241D-4B07-BA14-DBD338030E34 41 MARGARETA VIKLUND (kds) kds Fru talman! När man har kommit så här långt i talarlistan finns det risk för att en hel del av det som redan har sagts kommer att upprepas, men jag antar den utmaningen. Det är positivt med den nytändning av jämställdhetsfrågorna som vi nu har fått här i vårt land. Vi kan kanske till stor del tacka den massmediala diskussionen och hotet om bildandet av ett kvinnoparti för detta. De olika politiska partierna har mer eller mindre tvingats anstränga sig för att ta jämställdhetsfrågorna och kravet på halva makten och lika lön på allvar. Kvinnornas ökade intåg på arbetsmarknaden är en av de mest genomgripande förändringar som svenskt arbetsliv har genomgått under de senaste decennierna. Det har givit kvinnorna större rörelsefrihet och gjort att vi är mer ekonomiskt oberoende och mer delaktiga i samhället än vi har varit tidigare. I lagar, förordningar och avtal står det att kvinnor och män skall ha samma rättigheter. Den svenska arbetsmarknaden skall således vara jämlik mellan könen. Statistiska data visar dock att det inte är så. Detta har belysts tidigare i debatten. Löneskillnaderna tycks inte heller minska mellan kvinnor och män. De ökar i stället. Löneutvecklingen varierar också mellan olika sektorer på arbetsmarknaden. Generellt gäller att det kvinnor utför är mindre värt än det män utför. En bidragande orsak till den stora skillnaden mellan kvinnors och mäns löner är just könssegregeringen på arbetsmarknaden. Vi har en kvinnlig och en manlig arbetsmarknad. Kvinnors arbeten värderas lägre därför att de ofta är en direkt förlängning av hemarbetet i den offentliga sektorn. Arbetsmarknaden har inte heller fullt ut tagit hänsyn till att kvinnor och män har olika fysisk konstruktion. Arbetsredskap och annat har varit och är fortfarande utformade efter männens konstitution och villkor. Bl.a. den medicinska forskningen har utgått och utgår fortfarande från mannen som norm. Med det synsättet är kvinnan således en onormal avvikelse. Löneskillnaden mellan könen och situationen inom arbetslivet påverkar effektivt hur mycket framför allt kvinnor och män med små barn förvärvsarbetar och hur arbetstiden fördelas mellan arbetsliv och hem. När ett barn blir sjukt ligger det nära till hands att den av föräldrarna som gör den minsta ekonomiska förlusten stannar hemma med barnet. Beslutet att den som tjänar minst också är den som väljer deltidsarbete baseras i hög grad på familjeekonomiska överväganden. Detta har också påverkat kvinnors möjligheter att få chefstjänster, att avancera och att göra karriär. Det är också en viktig bidragande orsak till att kvinnor och män, trots att de har samma utbildning och yrke, finns på olika lönenivåer och inte har lika kvalificerade arbetsuppgifter. Det obetalda och nedvärderade hemarbetet präglar framför allt kvinnornas möjligheter på arbetsmarknaden. För att komma till rätta med den orättvisa lönesättningen och de ökade löneskillnaderna mellan kvinnor och män krävs kraftfulla åtgärder. I den pågående översynen av jämställdhetslagen måste ingå att jämställdhetsombudsmannen ges sådana befogenheter att den osakliga löneskillnaden kan försvinna från arbetsmarknaden, dvs. i de fall då kvinnor som individer eller grupp betalas mindre än män av orsaker som egentligen inte har någonting att göra med deras arbete. Kvinnor måste också få större möjligheter att få ledande positioner inom näringsliv, offentlig sektor och samhället i övrigt, vilket har sagts här tidigare i dag. Arbetsmarknaden måste bli mycket mera flexibel än vad den är i dag. Det finns många positiva förslag om hur man skulle kunna öka flexibiliteten genom att bl.a. individualisera arbetstiden mera för både kvinnor och män. Det som i dag finns inbakat i regeringens familjepolitik kan just bidra till ett mer flexibelt samhälle. Genom förslaget till vårdnadsbidrag uppvärderas och synliggörs hemarbetet. Det anser jag är en jämställdhetsfråga. Varför skall arbetet i den s.k. osynliga sfären inte ha något värde? Jag kan inte förstå socialdemokraternas ängslan för vårdnadsbidraget. Anser inte socialdemokraterna att arbete, även om det utförs i hemmet, har ett värde? Jag fattar inte hur man från centralt socialdemokratiskt håll så kan gå emot den egna väljarkåren, vilken vid flera olika mätningar uppenbarligen har ansett att hemarbetet och vården av barn måste uppvärderas. Vad är man rädd för? Är man rädd för att familjen skall få bestämma över sin egen situation och att kollektivet inte skall få bestämma hur familjerna skall ordna sin barnomsorg? Eller är man rädd för att valfriheten skall öka? Att säga att vårdnadsbidraget skulle vara negativt för kvinnan är att nedvärdera familjers förmåga att planera. Jag vill också påstå att den negativa synen på vårdnadsbidraget är ett uttryck för en negativ gradering av olika arbetsuppgifters värde. I stället för att motarbeta positiva förslag borde kinnoorganisationer och politiska partier samfällt påverka arbetsmarknadens parter till en förändrad syn på arbetstagarnas, kvinnornas och männens totala situation, dvs. helheten. De flesta av oss lever i ett socialt sammanhang tillsammans med människor som på olika sätt är beroende av oss. Hitintills har debatten om jämställdhet i stort enbart gällt kvinnans situation på arbetsmarknaden i förhållande till mannens. Barnen och deras behov berörs sällan i den debatten. Den situation som har rått och råder på arbetsmarknaden när man värderar kvinnors och mäns arbetsinsatser så olika, medför att jag kan ställa upp på bl.a. regeringens förslag om en pappamånad. Det är ett bra förslag, och det kan påskynda att männen tar sitt ansvar för hem och familj. 0812087943307 N 2010-01-01 00:00:00 250550 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0959/#anf41