2349325 GH0959 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:59 Fredagen den 11 februari 1993/94 59 1994-02-11 00:00:00 Allmänpolitisk debatt allmänpolitisk debatt DE501F44-B878-4A3C-AF52-75F2C76CF4BD 14 Socialminister Bengt Westerberg (fp) fp Fru talman! Låt mig först be de föregående talarna om ursäkt för att jag inte var här och lyssnade på dem. Det berodde på att i den arktiska kyla som råder i Helsingfors frös bromsarna på det flygplan som jag skulle åka med. Det tog en stund innan man lyckades tina upp dem, och jag blev därför försenad. De s.k. stödstrumporna, som för närvarande får ganska mycket publicitet, har formulerat ett slagord för jämställdhetskampen som jag med lätthet kan ställa mig bakom: Hela lönen, halva makten! Jag tycker dock att det är viktigt att till detta lägga: Delat ansvar hemma! Jag tänker ägna mig litet åt att diskutera utifrån dessa mål. ''Hela lönen'' handlar naturligtvis om ett kvinnoperspektiv i produktionen. Vi vet att det finns stora löneskillnader mellan kvinnor och män. Löneskillnadsutredningen har påvisat att det finns osakliga löneskillnader, som man bedömer uppgår till mellan 1 och 8 %. Men det är kanske ändå inte det allra allvarligaste. Det finns betydligt större skillnader mellan kvinnor och män, som beror på att man har olika karriärmöjligheter, olika befattningar osv. ute i näringslivet. Generellt gäller att kvinnodominerade yrken är lägre värderade än mansdominerade yrken. Det har bl.a. i vissa kommuner i Sverige gjorts en del försök att jämföra yrken på ungefär samma svårighetsnivå, och man har då kunnat konstatera att arbetsuppgifter som ligger på samma svårighetsnivå men som är mansdominerade är bättre betalda än de kvinnodominerade yrken som ligger på ungefär samma svårighetsnivå. Det är en orättvisa i samhället vid sidan om de osakliga löneskillnaderna vilken vi med alla medel måste försöka rätta till. Som ett led i det är det viktigt att skapa en ökad synlighet i förvaltningar och företag, dvs. att tydligt i statistiken påvisa att dessa skillnader finns. Går man ut och frågar en förvaltningschef eller en chef i svenskt näringsliv om de behandlar kvinnor och män olika, får man praktiskt taget alltid svaret: Nej, det gör vi inte. Vi behandlar män och kvinnor på samma sätt. Men likväl kan man vid en noggrannare analys av hur situationen ser ut på förvaltningen eller företaget upptäcka att det faktiskt är fråga om olika behandling av kvinnor och män. Det här är en bakgrund till att Löneskillnadsutredningen har föreslagit en skärpning av jämställdhetslagen med krav på att alla företag med tio eller fler anställda skall kartlägga de skillnader som finns mellan kvinnor och män i företagen. Jag tycker att det är ett utomordentligt bra förslag, som också kommer att finnas med i den proposition om jämställdhetspolitiken som vi kommer att lägga fram för kammaren om några veckor. Det är därtill nödvändigt för att skapa jämställdhet i näringslivet och i den offentliga sektorn att man mycket medvetet rekryterar kvinnor framför allt till ansvarstyngda befattningar, till chefsbefattningar av olika slag. Om man inte gör det medvetet, kommer man inte att nå resultat. Om man tror att det skall gå av sig självt lever man på en illusion, eftersom det inte kommer att göra det. Det krävs en mycket stark medvetenhet i rekryteringsarbetet. Det andra mål som stödstrumporna har formulerat och som vi kan instämma i handlar om halva makten, dvs. att kvinnor och män skall dela på makten i samhället. Så är det som bekant inte. Vi fick rösträtt och valbarhet för kvinnor redan 1921 i Sverige, men ännu i dag, drygt 70 år senare, finns inte mer än litet drygt 30 % kvinnor i Sveriges riksdag. Det finns naturligtvis inga vettiga skäl till att det inte är ungefär jämnt fördelat -- fifty-fifty -- i Sveriges riksdag. Det är det inte heller i andra politiska beslutande församlingar på landstingsnivå och på kommunal nivå. Ändå är den situationen bättre än den som vi möter när vi kommer ut i företag och offentlig sektor, där det i mycket hög grad är så att det finns mest män där makt finns. I näringslivet dominerar männen stort. På chefsnivå i näringslivet finns det inte mer än knappt 10 % kvinnor. Situationen är för övrigt ungefär densamma i USA. Det är inte lika andel män och kvinnor, vilket Stefan Kihlberg sade förut. Det framgår av en jämförelse som redovisas i den nyligen framlagda utredningen om chefssituationen i näringslivet. I universitetsvärlden möter vi samma bild. 94 % av professorerna vid våra universitet är män. Bara 6 % är kvinnor. I den offentliga sektorn i övrigt ser det litet bättre ut. Ungefär 30 % av cheferna är kvinnor. Då skall man ha klart för sig att de anställda till ungefär 70 % är kvinnor. Om man ser till antalet anställda och hur chefsrekryteringen går till är situationen inte så kolossalt mycket bättre än vad den är ute i det privata näringslivet. Också detta måste vi förändra. Det kommer inte att kunna ske utan en mycket medveten chefsrekrytering och en mycket medveten inställning från de politiska partiernas sida. Utan det kommer maktförhållandena inte att påverkas. Vi kommer inte att nå målet om halva makten för kvinnor. Det finns sedan några år tillbaka en målsättning som riksdagen har ställt sig bakom om att vi skall ha en successivt ökande andel kvinnor i statliga styrelser, kommittéer och liknande. Målet var att nå upp till 30 % 1992. Det målet nåddes. Nu är nästa mål 40 % 1995, och det skall vara 50 % 1998. För varje ytterligare steg som skall tas kommer man att stöta på större och större svårigheter, inte minst därför att det kommer att krävas att män makar på sig om vi skall nå dessa mer ambitiösa mål. Om målet om halva makten skall nås kommer män över huvud taget att tvingas avstå från en del av sin makt. Annars kommer detta mål aldrig att nås. Det tredje målet -- delat ansvar hemma -- är enormt viktigt. När jag växte upp på 40-talet och under början av 50-talet ägnade min pappa mycket litet tid åt oss som var små barn då. När mina barn eller i alla fall deras generationskamrater växer upp och får barn någon gång på 90-talet är situationen annorlunda. Det har hänt en hel del i utvecklingen från strax efter kriget och fram till nu. Likväl måste vi konstatera att ansvaret för hemarbetet och ansvaret för barnen i allt väsentligt är kvinnornas. Om man tittar på uttag av föräldraledighet är det mindre än 10 % som utnyttjas av papporna och färre än hälften av papporna som över huvud taget tar ut någon föräldraledighet. Man kan tycka att detta är familjernas ensak och ingenting som vi politiker skall lägga oss i. Men faktum är att ansvarsfördelningen i hemmen avspeglas i maktfördelningen i samhället i övrigt. Vi kommer aldrig att kunna nå målen om hela lönen och halva makten om vi inte också kan påverka den arbetsfördelning som familjerna har i hemmen. Därför är det oerhört viktigt att vi med olika medel kan stimulera pappor att ta ett större ansvar. Det är naturligtvis bakgrunden till det förslag om en pappamånad som jag har framfört i debatten under ett år och som regeringen kommer att lägga fram i en proposition till riksdagen om några veckor. Jag hoppas att det skall vinna riksdagens gillande. Det har kommit en rad invändningar under debatten mot det här förslaget. Man har bl.a. sagt att det finns många oumbärliga män ute på arbetsmarknaden. Av någon konstig anledning finns det inga oumbärliga kvinnor. Det finns män som absolut inte kan vara borta en enda dag från sitt arbete, men det finns inga kvinnor i samma situation. Sanningen är naturligtvis att både kvinnor och män är oumbärliga för sina barn men nästan ingen annanstans i samhället. Nästan alla män jag har träffat som säger sig vara oumbärliga erkänner att de ändå tar semester -- inte bara en gång i livet, utan kanske en månad varje år. Att de då inte under flera års tid skulle kunna ta ut en månad för att vara hemma med sina barn är faktiskt inte riktigt trovärdigt. Jag tycker fortfarande att det ligger mycket i det som Eva Moberg skrev i sin uppmärksammade artikel om kvinnans villkorliga frigivning redan i början på 1960-talet: Vi bör sluta att tala om kvinnans två roller. Både män och kvinnor har en huvudroll -- den som människor. I människorollen ingår som nödvändighet och moralisk plikt men också som rik tillgång, ljuv upplevelse och mycket annat att ta väl hand om avkomman. Det är lika sant nu, 1994, som det var 1961. 0630022377501 N 2010-01-01 00:00:00 250523 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0959/#anf14