2349324 GH0958 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:58 Torsdagen den 10 februari 1993/94 58 1994-02-10 00:00:00 Allmänpolitisk debatt allmänpolitisk debatt 2522DA31-AE5B-4496-BA01-1FCFA7F34DE4 46 ROSE-MARIE FREBRAN (kds) kds Herr talman! Många kurvor som beskriver den svenska ekonomin pekar i dag åt rätt håll. Detta till trots måste vi tillstå att vi har en lång och mödosam väg att gå innan vi tar oss ur arbetslöshetens stålbad. Den ekonomiska politik som vi kristdemokrater tillsammans med övriga regeringspartier lagt fast är uttryck för en samlad och långsiktig strategi för att klara denna utmaning. Den här debatten -- liksom de flesta andra ekonomiska debatter -- kretsar i mångt och mycket kring vilka åtgärder som kan leda till den uthålliga tillväxt som är nödvändig för att klara sysselsättningsmålet. För oss kristdemokrater känns det i detta sammanhang angeläget att lyfta fram två viktiga, men i debatten något undanskymda, delar av finansplanen. Den ena delen är ekonomins koppling till miljön. Tillväxten vi talar om måste vara förenlig med kravet på en ansvarsfull miljöpolitik. En ekonomisk tillväxt som samtidigt förstör våra livsbetingelser är oacceptabel. Den utredning som kds tidigare krävt om skatteväxling för miljön, och som regeringen inom kort tillsätter, hälsar vi med stor tillfredsställelse. En skatteväxling skulle, förutom att få positiva effekter på miljön, även kunna skapa utrymme för en sänkt beskattning på arbete och därmed bidra till en ökad efterfrågan på arbetskraft. Den andra mycket viktiga frågan, som också finns med i finansplanen, handlar om etikens betydelse för att främja en långsiktigt positiv ekonomisk utveckling. Detta är ingen nyhet. Redan Adam Smith insåg sambandet mellan marknadsekonomi och etik. Förra årets nobelpristagare i ekonomi, Douglass C North, har nu visat vetenskapliga belägg för vikten av väl fungerande institutioner med klara etiska normer för att hålla transaktionskostnaderna låga. En ekonomis förmåga att kunna hålla låga transaktionskostnader är av avgörande betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Förmodligen underskattar vi i den ekonomiska debatten ofta dessa mekanismer, och kanske vi i motsvarande grad överskattar olika kortsiktiga ekonomiska åtgärders betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Herr talman! Vad som orsakat dagens ekonomiska problem har redan avhandlats i denna och tidigare ekonomiska debatter. Jag skall inte ta tid att upprepa detta. I stället vill jag göra några reflexioner kring Socialdemokraternas ekonomiska politik, eller skall vi kalla det retorik? Göran Persson anklagar regeringen för att strypa den ekonomiska efterfrågan samtidigt som han kritiserar regeringen för det offentliga budgetunderskottet. När regeringen tvingades föreslå en sänkning av a-kasseersättningen från 90 till 80 % eldade Socialdemokraterna massorna och lät förstå att något sådant skulle Socialdemokraterna aldrig acceptera. Nu erkänner man att det inte är aktuellt att höja ersättningsnivån vid ett eventuellt regeringsskifte. För mindre än två månader sedan, strax före jul, stod Göran Persson här i kammaren och förkunnade att en momssänkning den 1 mars i år var en viktig del i lösningen på Sveriges ekonomiska problem. Konsumtionen skulle stimuleras. Några veckor senare, när Socialdemokraternas ekonomiska motion presenterades var det inte längre aktuellt med någon momssänkning. Det är naturligtvis hälsosamt att även politiker kan ändra sig, men jag måste ändå få fråga Göran Persson: Var det något speciellt som hände under de korta jul- och nyårsveckorna som fick Socialdemokraterna på andra tankar? Eller rör det sig om en tillnyktring eller ett nyårslöfte att vara mer uppriktig för att slippa åtminstone något av den svekdebatt som otvivelaktigt kommer att drabba Socialdemokraterna om de -- mot förmodan -- skulle få regeringsansvaret efter valet? Hur länge kommer Socialdemokraterna att hålla fast vid den nu presenterade politiken? Kan vi förvänta oss att den håller över vårriksdagen? Gäller den även efter valet eller kommer Socialdemokraterna att fortsätta att bedriva en kvartalsinriktad ekonomisk politik? Herr talman! I Finanstidningen den 8 oktober förra året intervjuades Göran Persson. Han sade då: ''Jag hör till dem som tror att skattetrycket i vårt land nått den övre gränsen.'' Likväl föreslår Socialdemokraterna nu omfattande skattehöjningar på netto 4,1 miljarder enligt egna beräkningar och 8,5 miljarder i helårseffekt enligt beräkningar från Finansdepartementet. I övrigt innehåller det socialdemokratiska alternativet en överbudspolitik vad gäller infrastruktur- och utbildningssatsningar. Men -- som Socialdemokraterna även skriver i sin motion -- underskotten i de offentliga finanserna lägger klara restriktioner när det gäller ytterligare finanspolitiska stimulanser. När infrastruktursatsningarna ligger på en tredubbel nivå jämfört med 80-talet ter det sig något besynnerligt att just Socialdemokraterna föreslår ytterligare satsningar. När Socialdemokraterna dessutom, bara några månader efter det att århundradets infrastruktursatsningar klubbats av riksdagen, skriver att ''en nationell plan för investeringar i infrastruktur behövs'', blir det närmast komiskt. Socialdemokraternas budgetförslag innebär en ytterligare underfinansiering av statens budget. Ekonomer från alla håll, inte minst OECD och IMF, har tydligt deklarerat att det inte finns något utrymme för ytterligare underbalanseringar av den svenska budgeten. Inte ens länder med så blygsamma underskott som 4--5 % av BNP vågar chansa med en mer expansiv finanspolitik. I Sverige ligger underskottet på 13-- 14 %! Tvärtom är en fortsatt stram finanspolitik absolut nödvändig för att återupprätta och vidmakthålla förtroendet för svensk ekonomi. Det av riksdagen i våras antagna saneringsprogrammet är en absolut miniminivå. Det ger förutsättningar för varaktigt låga räntor, och därmed stimuleras investeringarna. Jag är helt överens med oppositionen om behovet av låga räntor. Men det behöver påpekas att räntesänkningar inte kan kommenderas fram eller beslutas av politikerna. Låg ränta kan bara förtjänas med hjälp av en ekonomisk politik som upprätthåller och förstärker förtroendet för svensk ekonomi. Herr talman! De nya jobb som Socialdemokraterna menar sig skapa med sitt budgetalternativ kommer nästan uteslutande den offentliga sektorn till del. Samtidigt kritiserar man regeringen för att den offentliga sektorns andel av BNP uppgår till över 70 %. Finansieringen av de nya jobben sker i huvudsak med tämligen omfattande skattehöjningar -- trots Göran Perssons för några månader sedan uttalade tveksamhet till sådana. Bl.a. vill Socialdemokraterna nu återinföra dubbelbeskattningen på utdelningar, dvs. placera Sverige i den lilla exklusiva grupp länder som beskattar avkastning på kapital som satsas i företag som skapar nya jobb hårdare än avkastningen på passivt sparande i t.ex. bank. Göran Persson, om Socialdemokraterna nu, till skillnad från partikollegerna i Norge, så gärna vill dubbelbeskatta kapitalinkomster, vore det då inte bättre att lägga dubbel skatt på bankräntor och liknande avkastningar på passiva kapitalplaceringar? Slutsatsen av Socialdemokraternas förslag är att man visserligen vill och troligen förmår att kortsiktigt skapa jobb, men att det sker i den offentliga sektorn på bekostnad av minst lika många jobb i den privata sektorn. Jag tillåter mig tvivla på att detta är en riktig väg. Herr talman! Avslutningsvis vill jag ta upp den kommunala ekonomin. Grundläggande för vår välfärd är att känna trygghet inför ålderdom och sjukdom. Det handlar ytterst om respekt för livet och solidaritet med de svagaste. Därför tillhör vården och omsorgen om våra äldre de områden som kds prioriterar allra främst. Antalet äldre har ökat markant i Sverige de senaste 20 åren och kommer att fortsätta att öka. Samtidigt kräver, som jag tidigare sagt, de mycket ansträngda statsfinanserna att den offentliga konsumtionen totalt sett begränsas. Det innebär att stora krav på prioriteringar kommer att ställas i kommuner och landsting. De senaste åren, när BNP sjunkit och reallönerna stigit mycket långsamt, har de finansiella ramarna för offentlig konsumtion inneburit att kommuner och landsting faktiskt begränsat sin konsumtion mer än vad ''realt oförändrad konsumtion'', som anges i saneringsprogrammet, kräver. Det kan diskuteras om det är en sund stabiliseringspolitik att låta den kommunala sektorn genomföra en större del av sin andel av saneringsprogrammet de år det samhällsekonomiska läget är som sämst. Herr talman! Mot den bakgrunden kan det finnas anledning att se över förhållandena i den kommunala sektorn. 0699354970600 N 2010-01-01 00:00:00 250309 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0958/#anf46