2349324 GH0958 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:58 Torsdagen den 10 februari 1993/94 58 1994-02-10 00:00:00 Allmänpolitisk debatt allmänpolitisk debatt 34718DF4-01C3-45E8-9361-E3477F9F2B50 2 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd) nyd Fru talman! Jag tror att finansministern kommer att gå till historien. Under den tid av fem år som regeringens kraftfulla saneringsprogram verkar ökar statsskulden från ungefär 1 000 miljarder till ca 2 000 miljarder. Det måste vara rekord. Varje svensk blir skyldig över 100 000 kr ytterligare under perioden. Detta kallas för krafttag och sanering! Jag kommer att uppehålla mig litet grand vid statsskulden och budgetunderskottet. En sund ekonomi är ju en förutsättning för lägre räntor, investeringar och riktiga jobb. Det är bara genom att ha riktiga jobb som vi kan bibehålla välfärden i fortsättningen. Regeringen kommer att gå till val på att ökningstakten när det gäller statsskulden har minskat. Men det är långt kvar. Kommande budgetår behöver vi låna ca 220 miljarder, ungefär 1 miljard per arbetsdag. I finansplanen står det att en snabbt växande offentlig nettoskuld är oförenlig med en god ekonomisk utveckling. Det är riktigt. Problemet är att det bara skenar i väg. Sverige kommer 1994 att ha västvärldens största underskott i statsbudgeten. Vi leder den pinsamma ligan och ligger före Grekland, Finland och Italien. När regeringen borde jobba skjortan av sig för att klara ekonomin håller man på att spricka på Öresundsbron. Vi kan titta på vad regeringen har kommit med. Det är ju valår, så man skall inte stöta sig med folk. Men ett av regeringens djärva sparmål är att det fr.o.m. det femte barnet bara blir 2 barnbidrag per barn i stället för 2,5. Man baxnar! I stället är det brukligt att, som finansministern snart kommer att göra, tala om ljus i tunnlar, vändpunkter, fler jobb och lägre räntor. Men sanningen är att det kommer att krävas stora besparingar under nästa mandatperiod. Det vet regeringen. Det vet Socialdemokraterna. Det vet alla. Det ligger i allas vårt intresse att inte mörka detta före valet. Ju längre vi väntar med att vidta nödvändiga åtgärder, desto värre blir det och desto mer kommer det att svida. Det brukar gå till så här när man låtsas som om det regnar tills allt faller ihop som ett korthus. Då sätter man sig i nattliga krisuppgörelser som sällan blir bra. Det är alltid för sent. Det vore väl bättre om vi tog tag i problemen innan det är för sent. Så här kommer det antagligen att gå någon gång under 1995/96. Vi klarar ett eller ett och ett halvt år till. Men sedan kommer en smäll. Finanshajarna flyttar sina positioner när de märker att det börjar gå åt skogen. Ljuset i tunneln måste vi se upp med. Det kan hända att tunneln rasar ihop. Då kommer vi att sitta här med Svarte Petter i handen. Sveket mot kommande generationer är oerhört. Den mesta tiden i den ekonomiska debatten går åt till att diskutera hur vi skall fördela pengar som vi inte har. Det är inte bara Vänsterpartiets och Socialdemokraternas starka sida. Var tredje krona i statsbudgeten är lånad och räntebördan växer. Men notan kommer att behöva betalas så småningom. Det får kommande generationer göra. Deras framtida konsumtionsutrymme kommer att minska betydligt. Vi tar oss friheter som vi inte har rätt till. Redan nu betalar varje svensk 10 000 kr i ränta per år. Det är ungefär lika mycket som staten betalar ut till sjuka, handikappade och pensionärer. Vi rullar statsskuld och räntebörda framför oss. Hur länge det kommer att kunna fortgå är svårt att säga. I OECD-rapporten som nyligen presenterades står tydligt att läsa det vi redan vet. Men inga rapporter i världen verkar kunna få regeringen att ta tag i de heliga korna mer än möjligen med ett litet ryck i svansen. Finansministern har själv sagt att saneringsprogrammet, som alltså leder till en dubbelt så stor statsskuld under saneringsperioden, är ett minimiprogram. Det är inte så svårt att hålla med. Budgeten innehöll i stort sett heller inget nytt. Det var besparingar på 3 miljarder. Resten var känt i förväg. Regeringen har också räknat positivt. Var finns beredskapen för en internationell kris eller något annat mindre förutsägbart? Svaret på den frågan måste bli: Ingenstans. Det är obehagligt att säga som det är och att inte kunna lova att det blir bättre för alla. Problemet är att nästa gång vi går in i en lågkonjunktur kommer det att bli så mycket värre. Då finns det ingen buffert. Då får politikerna stå till svars. Debatten kommer då att påminna om Lindomemordet, dvs. man skyller på varandra. Ingen skyldig alltså. Tittar man på motionsfloden blir man fullständigt perplex. Skulle man kräva finansiering fullt ut av alla reformer, lokala vägstumpar och annat som föreslås, skulle motionsfloden minska betydligt. Då skulle det inte bli många kvar. Jag har ett litet tips till finansministern: Sätt Birgitta Hambraeus som ensamutredare med målsättningen att eliminera underskotten i statsfinanserna. Jag undrar hur den utredningen skulle se ut. Det behövs management i politiken. Personer som kan leda och förklara svåra saker så att folk förstår, inte sådana som bara talar om att det är andra som gör fel. Vi måste se helheten och hålla undan kravmaskinerna innan det blir en statsfinansiell kollaps. Vad vill vi i Ny demokrati göra? Allas vårt uppdrag som politiker är självfallet att hushålla med skattebetalarnas pengar. Det är självklart att varje tänkbar insats måste göras för att rationalisera verk och myndigheter, landsting och kommuner. Uppenbara brister finns i de omfattande verksamheter som bedrivs av AMS, Arbetsmarknadsverket, arbetsförmedlingarna, Invandrarverket och SIDA. Bristerna har påtalats men inte föranlett kraftfulla åtgärder. Indexeringen är ett gissel. Ta bort hela systemet med indexering så får vi bättre kontroll över inkomster och utgifter. Sedan måste vi gå på offensiven och skapa riktiga jobb. Sänkt bygg- och tjänstemoms till 12 % ger jobb och är en förutsättning för omstrukturering av den offentliga sektorn. Sysselsättningsexpansionen i framtiden kommmer också att finnas i den tjänsteproducerande sektorn, så vad väntar vi på? Förändringarna i arbetsrätten var otillräckliga. Det hämmar antalet lediga platser. Dispenser måste ges till mindre företag. Hur har vi det med besparingarna? Göran Persson säger att besparingar behövs. Det är trevligt att Socialdemokraterna börjar se det. Det vore också kul om regeringen kunde säga något sådant. När får vi en budget i balans för första gången? Det vore intressant att få ett svar på den frågan. Vad jag vet finns det inga sådana beräkningar. Vi vill ta bort flerbarnstillägget, ha lika ersättningsnivåer på 80 % och ett tak på 5,5 basbelopp. I framtiden kommer det nog inte att vara fråga om 90 % eller 80 %. Vi får vara ytterst glada om vi klarar 80 %. Organisationsbidrag, partistöd och presstöd är gamla bekantingar. Organisationsbidragen kritiserades skarpt av RRV redan 1986. Sedan tillsatte regeringen en utredare som inte kom fram till någonting, trots att direktiven lät lovande. Jag anmäler mig som frivillig till en ny utredning. Då skall fru finansministern få se på andra bullar! Flera jobb kräver riskvilligt kapital. Investeringsklimatet måste förbättras ytterligare. En del har gjorts, men mer kan göras. Medlemskap i EU är viktigt för att få hit investeringar och därmed sysselsättning. Det räcker inte med EES- avtalet. Det ger inte samma stabilitet som ett fullt medlemskap gör. Vi lever i en värld där kapitalet blir mer och mer lättflyktigt. Investerare ser till att placera sitt kapital där det ger bäst avkastning i förhållande till risktagandet. Har vi bra regler för investeringar får vi många investeringar. Har vi sämre regler flyttar kapitalet utomlands. Ökat skattetryck är ett beprövat medel som garanterat skrämmer i väg investeringarna. Får vi investeringar här ger det arbetstillfällen. Uteblivna investeringar medför uteblivna jobb. Hur illa man än tycker om kapitalägare är det så att de alltid klarar sig. De ser till att placera kapitalet där de får bäst utväxling på pengarna. För vanligt folk däremot står och faller allt med fler eller färre jobb beroende på var investeringarna hamnar. Vi måste också bereda oss på att konkurrensen från det forna Östeuropa kommer att öka. När det politiska systemet där blivit stabilare, när man har fått ordning på bankerna och något så när på inflationen kommer tillverkning att i mycket högre utsträckning läggas där. Det kommer att konkurrera ut oss här. En Lindbeckkommission om hur vi skall öka sysselsättningen och få ned arbetslösheten -- som vi väl är överens om är vårt största problem -- vore bra. Jag tänker särskilt på ungdomsarbetslösheten, som man borde titta på extra. Det finns ingen anledning att den skall var i stort sett dubbelt så stor som annan arbetslöshet. Sedan har vi de gamla vanliga frågorna om bistånds- och flyktingpolitik. I det läge vi befinner oss nu kan vi inte öka biståndet, som regeringen föreslår. Kom igen och diskutera biståndet när vi har en riktig handlingsplan för hur vi skall få rätsida på ekonomin! Då kan vi diskutera biståndet. Nu sker det med lånade pengar, som kommande generationer får betala. Totalt föreslår vi besparingar på nästan 38 miljarder. Vi föreslår, oklämt, skattesänkning på ca 13,5 miljarder totalt sett. Där ingår en bensinskattesänkning på ungefär 2,5 miljarder. Sammanlagt rör det sig om budgetförstärkningar på över 20 miljarder nästa budgetår. 1995/96 slår budgetförstärkningarna igenom med ca 40 miljarder. Det borde finnas någonting i detta, tycker jag, som regeringen skulle kunna tänka sig valåret 1994. Jag skulle vilja avsluta med att ställa några frågor. Jag vänder mig först till Göran Persson. Ser Göran Persson någon risk för försvagad ekonomisk tillväxt om man höjer skatterna? Hade man kunnat lösa Sveriges problem med höjda skatter hade Socialdemokraterna löst Sveriges problem för länge sedan. Finns det risk för försvagad ekonomisk tillväxt och därmed färre jobb om man höjer skatterna? Jag får återkomma till finansministern med fler frågor senare. Tack. 0125847791412 N 2010-01-01 00:00:00 250265 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0958/#anf2