2349324 GH0958 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:58 Torsdagen den 10 februari 1993/94 58 1994-02-10 00:00:00 Allmänpolitisk debatt allmänpolitisk debatt 9ABF2A74-62F2-4D3A-9964-CF42BAC42A04 189 LIISA RULANDER (kds) kds Fru talman! Till den tidigare socialdemokratiske talaren vill jag säga att jag fick lära mig i skolan att 2 000 kr är mer än 0 kr. Därmed lämnar jag den debatten. Det bekymrar oss kristdemokrater att barn till missbrukande föräldrar inte får den uppmärksamhet de behöver. De får inte den trygghet och den omsorg som de som barn är berättigade till. Den omsorg som deras föräldrar inte förmår ge dem har samhället en medmänsklig och obligatorisk skyldighet att bidra till. I dag sker det i viss mån genom olika stödinsatser, varav jag vill lyfta fram familjevården. Först vill jag givetvis säga att de bästa insatserna alltid är de förebyggande. Målet måste vara att barn skall kunna växa upp tillsammans med sina egna föräldrar, vilket innebär att allt tänkbart stöd skall ges till föräldrarna redan från början. En av stödåtgärderna, bortsett från missbruksvård m.m., är familjerådgivning. När alla andra insatser i form av stöd och kontakter, ''hemma-hos-are'' och annat har prövats, måste barnet ändå ibland lyftas ur sin biologiska familj för att dels garanteras säkerhet, dels få förbättrade förutsättningar för sin utveckling. Separationen från föräldrarna är en svår upplevelse för barnet men även för de biologiska föräldrarna, som ofta känner sig misslyckade och missförstådda. Fosterföräldrarnas möte med det besvikna barnet kräver kompetens utöver vanligt föräldraskap för att barnet verkligen skall få den förbättring som avsågs i och med socialnämndens ingripande. Dessa processer kan vara svåra att hantera, och ibland misslyckas vården på grund av bristande utbildning och handledning. De ''värstingar'' som ibland omnämns bland samhällsplacerade barn emanerar ofta ur många och misslyckade omplaceringar. Dessa misslyckanden innebär att kriminalitet och missbruk i vuxenlivet kan bli följden för dessa barn. I denna föränderliga tillvaro med ökad problematik ökar trycket på familjehemmen, oavsett om de arbetar traditionellt eller på heltid i HVB-form av något slag. HVB står för Hem för vård och boende, och det är en mer professionell form av fosterbarnsvård. Förväntningarna på vad familjehemmen skall göra och klara av varierar. Målet med placeringarna förändras mellan olika placeringar och under placeringarnas gång. Att spela ut omgivningen är ett vanligt sätt att agera på för ungdomar som mår dåligt. Man får uppmärksamhet och utlopp för besvikelser och oförrätter. Tidigare övergrepp eller försummelser projiceras på nya objekt, vilket är viktigt och många gånger en nödvändig process för barnets rehabilitering. Den eller de som skall hantera dessa utspel förutom familjehemmen är polis, åklagare och längre fram advokater, som många gånger saknar erfarenhet av den sociala situationen för de barn och ungdomar vars problematik de dyker rätt in i. Dessa kräver förutom utbildning ett väl fungerande teamarbete från alla inblandade. Det intressanta som har hänt under denna regerings mandatperiod är det uppdrag som regeringen gav Socialstyrelsen förra året. Uppdraget innebär att de av Riksdagens revisorer påtalade bristerna inom familjevården skall åtgärdas. I förstone uppfattades regeringsuppdraget som en insiktsfull och statushöjande åtgärd från regeringen. Det är det också. Men det visar sig att inga pengar har avsatts i propositionen för att man skall kunna utföra detta uppdrag på ett verkningsfullt sätt. Socialstyrelsen förväntas i stället använda befintliga resurser och personal. Antalet barn som placeras via samhällets försorg är i dag 12 000. Om man jämför de insatser som sker med kontaktperson och kontaktfamilj visar statistik att 3 950 barn och ungdomar hade kontaktperson år 1982, medan motsvarande antal var 11 450 år 1992. Detta kan alltså innebära att vi står inför ett massivt behov av insatser för att dels förebygga antalet placeringar effektivare, dels förbereda och utbilda fler familjehem. De flesta människor är beroende av en fast, förutsägbar inkomst för att klara sina kostnader. Många familjer drar sig för att engagera sig, eftersom osäkerheten om placeringens varaktighet är så stor. Varje kvadratmeter boyta, även endast sporadiskt utnyttjad, kostar stora summor i dag. När barnet inte längre behöver bo kvar hos sin fosterfamilj får det inte innebära att familjehemmet hamnar i ekonomiskt kaos. Hitintills har familjehemsföräldrar inte tillåtits ansluta sig till a- kassan, och de som ändå betalar in i god tro erhåller ingen ersättning. Jag utgår från att detta kommer att ha åtgärdats när Arbetsrättskommittén har fastställt sitt regelverk för a-kasseersättning. Ytterligare ett problem är beräkningen av sjukpenninggrundande inkomst. Det råder i dag stora olikheter mellan försäkringskassornas bedömning av hur beräkning och utbetalning bör ske. För att kunna hålla god kvalitet i familjehemmen måste kontinuitet eftersträvas. Detta förutsätter att en viss ekonomisk bastrygghet införs för samtliga former av familjevård. Fru talman! I relation till institutionsvården är familjehemsvården den i särklass billigaste och mest hemlika vårdformen. För att bibehålla dessa små nära gemenskaper är det angeläget att familjehemmen kommer i åtnjutande av de trygghetssystem som andra yrkesgrupper åtnjuter. Jag räknar med att denna regering kommer att åtgärda bristerna. Utbildnings- och kulturpolitik 0664384557700 N 2010-01-01 00:00:00 250452 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0958/#anf189