2349324 GH0958 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:58 Torsdagen den 10 februari 1993/94 58 1994-02-10 00:00:00 Allmänpolitisk debatt allmänpolitisk debatt F645F1B1-BC99-4F8C-B92E-2491D314157F 176 ROSA ÖSTH (c) c Herr talman! Det brukar ibland sägas att omsorgen och tryggheten för de äldre är en bra värdemätare på ett lands välfärd. I Sverige har vi en god tradition att försvara, där vi i stort sett varit överens om att insatserna för de äldre skall vara högt prioriterade. Jag har inte hört att någon har en annan avsikt nu heller. Ändå finns en del faktorer som inger oro. Om de larmrapporter som presenteras i massmedierna skulle spegla den enda och riktiga bilden, då skulle vi vara verkligt illa ute. Men riktigt så är det inte. Tvärtom står det klart att sådana rapporter ofta baseras på ett mycket ytligt betraktande och inte ser problemets kärna. Den slutsats som dras kan i förstone förefalla vällovlig, men kan, om den leder till beslut, ge helt oönskad effekt. Å andra sidan kan det ofta betyda att det finns särskild anledning att se över förhållandena. Av flera skäl tror jag att vi har en sådan situation nu. Vi har under ett antal år genomfört en rad genomgripande förändringar på vårdområdet. Alla dessa har inte riktigt hunnit sätta sig än. Jag kan börja med ÄDEL-reformen som har inneburit en mycket omfattande omställning för både vårdtagare och personal, som ännu inte är avslutad. Jag skall inte värdera den, bara konstatera några saker. Det har genom uppföljningar kunnat klarläggas att rehabiliteringsinsatserna för äldre i många fall hamnat mellan stolarna, dvs. mellan huvudmännen. Det fanns farhågor för detta redan före reformen. När det nu konstateras är det sagt från regeringen att detta är en fråga som måste göras upp mellan kommunförbunden. Jag hoppas att det skall visa sig vara tillräckligt. För riksdagen som har beslutat att införa reformen är det utomordentligt viktigt att det mycket snart kan visas att den här frågan får en bra lösning. Rehabiliteringsinsatserna betyder så enormt mycket för så många, inte minst när det gäller den vardagliga livsföringen. Ett annat ganska självklart konstaterande är att man har en annorlunda vårdkultur i kommunerna än i landstingen. Det sätter naturligtvis sin prägel på verksamheten på gott och ont. På sjukhemmet där doktorn tidigare gick sina regelbundna ronder är det nu den enskilda boende som har att avgöra om han eller hon skall ta sig till sin husläkare. Det är naturligtvis nödvändigt att man hittar bra vägar för att nödvändiga sjukvårdsinsatser inte skall bli eftersatta. I anslutning till ÄDEL-reformen har det också getts möjligheter till annan avgiftssättning i det särskilda boendeformerna. Boende på sjukhem har jämställts med boende på ålderdomshem. Det brukar framhållas som en rättvisereform, och jag håller med om att det tidigare var alltför stora skillnader mellan avgifterna i de olika formerna. Det var nödvändigt med en förändring. Men för att förändringen skall kunna bli rättvis är det viktigt att man går varsamt fram. När vi genom riksdagsbeslutet öppnade möjligheten för det nya systemet, efterlyste vi från socialutskottet ett förtydligande av boendebegreppet. För nog är det en himmelsvid skillnad att bo i ett eget rum på ett ålderdomshem, helt möblerat med egna möbler, och att bo i en säng på ett flerbäddsrum på ett sjukhem. Den skillnaden borde avspeglas i avgiftssättningen. Det är inte minst en etisk fråga. I en del fall har man lyckats bra, i andra inte. Den rapport Socialstyrelsen tagit fram på regeringens uppdrag visar bland andra intressanta uppgifter att man på någon ort i månadshyra för en säng på ett flerbäddsrum får betala 2 281 kr, sedan tillkommer avgifter för kost och service. Möjlighet till kommunalt bostadstillägg finns. Ser man på andra förändringar på sjukvårdsområdet gäller det också i hög grad de äldre, därför att sjukvården till mycket stor del består av äldrevård. Det är ju ganska välkända reformer, som också nämnts här tidigare. Husläkarreformen kräver större eller mindre omstruktureringar i organisationen och är än så länge i sin linda. Den fria etableringen av specialister är en annan. Vi hade tidigare en chefsöverläkarereform, vårdgaranti, handikappreformen m.m. Vi har också två pågående stora utredningar om hälsooch sjukvårdens organisation och finansiering och omprioriteringar inom sjukvården. Det är klart att de diskussioner som pågår där och de rapporter som kommer därifrån påverkar alla dem som är knutna till vården. Det gäller politiker och administratörer, men i allra högsta grad också pesonalen. Det sprids både oro och förhoppningar, men opåverkad är man inte. Allt detta förändringsarbete, som i sig kan vara riktigt bra, skall ske i en tid när det krävs stora besparingar, när kraven på rationalisering och effektivare verksamhet är ytterst påtagliga, och när de nya modellerna för att åstadkomma detta är många och ofta skiftande. Kort sagt: någon riktig arbetsro har man inte på länge haft inom hälso- och sjukvården. Jag tror att det är tid för det nu. Men jag vill gå tillbaks till min inledning, till larmrapporterna och till de ibland förenklade slutsatserna. Det är förmodligen riktigt att det i en del fall fattas platser inom akutsjukvården, men jag tror inte alls att det är hela sanningen. Jag tycker därför att det hedrar sjukvårdsministern att han har beslutat att se över problematiken ur ett bredare perspektiv. Jag hoppas att man i den översynen beaktar de faktorer som jag har nämnt och som i slutändan på olika sätt påverkar situationen för den enskilde, för patienten, vars intresse det i själva verket handlar om, och att man inte minst ser till intresset för den äldre, den ofta försynta patienten som så lätt kommer bort i den mest uppskruvade debatten. 0976559189807 N 2010-01-01 00:00:00 250439 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0958/#anf176