2349324 GH0958 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:58 Torsdagen den 10 februari 1993/94 58 1994-02-10 00:00:00 Allmänpolitisk debatt allmänpolitisk debatt 0FF6E24B-95C6-4DCB-9306-E3F698BE0ED3 13 Finansminister ANNE WIBBLE (fp) fp Fru talman! Den senste tidens ekonomiska nyheter visar att ekonomin utvecklas ungefär som vi förutsåg i finansplanen. Låt mig citera: ''Utsikterna för svensk ekonomi fortsätter att förbättras. Det är inte bara utvecklingen av utrikeshandeln som är glädjande. Förbättringar sker också inom de områden, där de största problemen finns. Den allt starkare svenska kronan bidrar till att desarmera den inflationsbomb, som de höjda importpriserna utgör. Den öppna arbetslösheten stiger inte längre och det statliga budgetunderskottet börjar sakta minska.'' Citatet är faktiskt inte, som man skulle kunna tro, från finansplanen utan från ett nyhetsbrev från Östgöta Enskilda Bank, denna vecka. Ekonomin håller på att återhämta sig. Till och med Göran Persson har övergivit talet om depression och backat från kravet på momssänkning. Sedan finansplanen skrevs har den svenska kronan stigit rejält i värde, samtidigt som de långa räntorna har fortsatt att gå ned. Kronan ligger faktiskt nu på den nivå som de flesta trodde skulle gälla i slutet av detta år. Kronans uppgång har medfört att hushållens köpkraft har stimulerats med ca 5 miljarder kronor. Priserna blir på ett års sikt drygt 0,5 % lägre och på litet längre sikt nära 1,5 % lägre. Det motsvarar en förstärkning av hushållens köpkraft med 5 miljarder kronor i år och 12 miljarder kronor på sikt. Pengarna räcker till mer. 5 miljarder kronor är mycket pengar. Det är mycket mer än effekten av Socialdemokraternas förslag om grundavdrag, som för övrigt står i strid med krisöverenskommelsen, vilket är ytterligare ett svek. Det skulle bara ge 3 miljarder kronor. På sikt ger den starkare kronan som sagt 12 miljarder kronor i bättre köpkraft, dvs. fyra gånger mer än Göran Perssons förslag. Och allt detta utan att försämra statsfinanserna! Tvärtom tyder den starkare kronan på större förtroende för regeringen och politiken och gör det lättare att få fram fler jobb. Inte nog med det. Kronans förstärkning innebär också att den del av statsskulden som är upplånad i utländsk valuta på två månader har minskat med 24 miljarder kronor. Samtidigt leder kronförstärkningen till att tudelningen i ekonomin minskar. Då minskar klyftorna mellan den inhemska delen och den utlandskonkurrerande delen. Detta bidrar till att skapa en mer balanserad uppgång och ännu bättre förutsättningar för fler jobb. Den öppna arbetslösheten har minskat varje månad sedan i juli förra året. Då var den enligt AKU 9,6 %, och i december hade den sjunkit till 8,0 %. Det är en minskning med nästan 100 000 personer. En del av minskningen är säsongsmönster och en del motsvaras av ökade åtgärder av olika slag. Det kan bli bakslag under enstaka månader framöver, men trenden går ändå åt rätt håll. I januari i år varslades 4 300 personer, vilket var 1 100 färre än i december. Det är 9 600 färre än för ett år sedan. Konkurserna minskar kraftigt medan antalet lediga platser ökar. Därmed, fru talman, kan också Göran Perssons myckna tal om att regeringen väntar till 1996 av verkligheten förpassas dit det hör hemma: avdelningen osann demagogi. Allt detta är bra, men självfallet räcker inte utvecklingen. Det måste skapas ännu fler nya jobb, så att arbetslösheten kan fortsätta att sjunka. Det kräver att vi fortsätter med strukturreformer och fortsätter med budgetsanering, annars kan inflationsspöket snabbt komma tillbaka och med det högre räntor och en svagare krona som försämrar hushållens köpkraft och driver upp statsskulden. Jobben skulle då bli färre, arbetslösheten större och välfärden hotas. I förra veckan presenterades småföretagsbarometern. Optimismen stiger bland Sveriges småföretag. För första gången sedan 1988 funderar de faktiskt på att öka sysselsättningen. Chanserna till fler jobb i de mindre företagen är goda, men det förutsätter en företagarvänlig politik. Att återinföra krångliga arbetsrättsregler och orättvisa skatter ger definitivt inte fler jobb i småföretagen. Tvärtom hotar Göran Perssons förslag de nya jobben. Fru talman! Det har nyligen kommit några rapporter som har stor betydelse för den svenska ekonomin, för jobben och för välfärden. Konsekvensutredningen om de samhällsekonomiska effekterna av olika relationer till Europeiska unionen är en både pedagogisk och mycket läsvärd rapport. Utredningen visar att varje alternativ har både fördelar och nackdelar. Men slutsatsen är klar: Tillväxten, tryggheten och jobben vinner på ett svenskt medlemskap i EU. Utredningen slår fast att utanförskap ger en markant sämre utveckling av investeringarna. Den visar övertygande att medlemskapet ger både större volym investeringar och en bättre kvalitet på investeringarna. Skall Sverige få de r1 > högteknologiska, kunskapsintensiva investeringar som ger välbetalda jobb måste vir0 > ingå i den inre marknaden till hundra procent. Något annat duger inte. Svenskt EU-medlemskap är faktiskt särskilt viktigt för de mindre företagen -- de stora är ju redan etablerade på kontinenten. Det är som jag nämnde i de mindre företagen som de nya jobben finns. På längre sikt innebär EU-medlemskap enligt nästan alla bedömningar mer tillväxt och tryggare välfärd. Men frågan har stor betydelse även på kort sikt. Mer investeringar är också mer efterfrågan som ger fler jobb. Det går vi miste om vid ett utanförskap. Ett nej till EU skulle också medföra en risk för högre räntor och fortsatt hög eller ännu högre arbetslöshet. Detta skulle genast märkas för hushållen och för statskassan. Man kan med olika exempel räkna ut vad det betyder. En procentenhets högre ränta skulle öka kostnaden för statsskulden med 5--10 miljarder kronor per år -- ökade utgifter i budgeten. En procentenhets högre arbetslöshet jämfört med jobb i privat sektor kostar 8--9 miljarder kronor per år för statskassan, utöver de negativa sociala kostnaderna. Så även om EU:s medlemsavgift är hög kan ett ja till EU därför redan på kort sikt vara bättre för statsbudgeten än ett nej. Sverige tänker inte betala den fulla medlemsavgiften från första stund. Vi kräver infasning, som det så vackert heter, där avgiften är lägre i början och sedan successivt ökar. Jag har under de senaste veckorna talat med flera av mina kolleger i de nuvarande medlemsländerna om just Sveriges krav på infasning av medlemsavgiften. Vissa är förvisso mer förstående än andra. Det ligger i jobbet som finansminister att vilja ha så mycket pengar som möjligt från andra. Men de vill också ha bra medlemmar med en sund ekonomi. De inser att vår budgetsanering skulle försvåras av en plötslig, stor ny utgift. Det ligger även i deras intresse att vår budgetsanering går bra, utan ränteuppgångar och fladdrande växelkurs. Så jag är optimist i fråga om att få gehör för vårt krav på infasning av medlemsavgiften. Sverige behöver nya jobb, och vi behöver investeringar i privata företag. Därför är det förödande att Sveriges största politiska parti ännu inte tagit ställning i denna den största politiska framtidsfrågan. Det spelar ingen roll hur mycket investeringsstimulanser Göran Persson föreslår så länge socialdemokraterna inte kan tala klartext om medlemskap i EU. Den senfärdigheten kostar många arbetslösa jobbet. Fru talman! Den andra utredning som jag vill beröra är OECD:s Sverigerapport som kom i måndags. Den är ett starkt stöd för regeringens ekonomiska politik. OECD skriver att regeringen och Sverige är på rätt väg. Mycket har uträttats de senaste åren. Rapporten ger den tidigare socialdemokratiska regeringen ett svidande underkännande för 1980- talets finanspolitik. Att den offentliga sektorn under några år visade överskott beror enligt OECD enbart på att ekonomin var överhettad och på några tillfälliga faktorer, t.ex. engångsskatten på pensionssparande. Överhettningen och de tillfälliga skatteökningarna dolde ett underskott. OECD säger också att mycket återstår. Saneringen av de offentliga finanserna måste fortsätta under de kommande åren. Det är därför mycket beklagligt, skriver OECD, att det inte längre finns politisk samling kring detta. Jag kan bara instämma. Socialdemokraternas ekonomiska motion innehåller inte ens ett embryo till ett saneringsprogram. T.o.m. Aftonbladet har noterat och beklagat detta. Budgetförslaget i s-motionen för nästa budgetår innebär inte någon förstärkning, som Göran Persson påstår. Det ser ut så på grund av vad man möjligen skulle kunna kalla kreativ bokföring. I själva verket innebär det socialdemokratiska förslaget ett mycket större underskott än finansplanen. En multiplikator, eller s.k. dynamiska effekter, på ungefär åtta skulle ha fått inte bara Keynes utan med stor säkerhet även Gunnar Sträng att vända sig i sin grav. Var är det långsiktiga saneringsprogrammet? Varför har ni inte lagt fram ett sådant? Vågar ni inte? När det gäller reformeringen av socialförsäkringarna och den offentliga sektorn konstaterar OECD att många viktiga steg har tagits de senaste åren, och att resultaten uppmuntrar. Men vi får inte vila på lagrarna, skriver OECD. Att åter höja ersättningarna till 90 % går inte för sig. Ändå såg jag att Ingvar Carlsson i går sade att höjd a-kassa möjligen inte går nu, men ganska snart. Jag förstår uttalandet mot bakgrund av det svek som många upplever när socialdemokraterna nu plötsligt accepterar det som bara för några månader sedan kallades för klasskampspolitik och katastrof. Men Göran Persson är ju ekonomisk talesman. Han vet att vi inte har råd, vare sig nu eller sedan. Det är oärligt att luras, Göran Persson. OECD pekar också på hur viktigt det är att pensionssystemet reformeras. Det nyligen framlagda pensionsförslaget är därför ett viktigt steg i rätt riktning. Det står också i OECD- rapporten att möjligheterna till evig rundgång mellan a-kassa och åtgärder måste upphöra och att ingångslönerna måste vara flexibla för att man skall kunna minska ungdomsarbetslösheten. Allt i linje med regeringens uppfattning, men på tvärs med socialdemokraternas. När Göran Persson citerar OECD-rapporten med gillande har han antingen inte läst rapporten eller inte förstått innehållet. Fru talman! Under de senaste två och ett halvt åren har regeringen lagt grunden för en uthållig ekonomisk tillväxt. Nu måste vi bygga vidare, så att tillväxten fylls med rätt innehåll: nya riktiga jobb och tillförlitliga trygghetssystem. Vi behöver inte en stark tillväxt för att avhjälpa brist på prylar i det här landet. Men vi lider brist på riktiga jobb, och många enskilda människor känner en brist på trygghet. Det är det vi måste råda bot på. Det är inte heller så, som en del ekonomer menar, att trygghet och tillväxt står emot varandra. Tvärtom, de är starkt beroende av varandra. Utan tillväxt finns det ingen bas för trygghetssystemen. Om trygghetssystemen raseras ökar osäkerhet och sparande ytterligare, och vi kan spana i stjärnorna efter tillväxten. Trygghet och tillväxt går alltså väl att förena. Att klara det på ett bra sätt är 1990-talets stora utmaning. Det kräver att alla tar ett ansvar. Många av de beslut som krävs är besvärliga och motsatsen till oppositionspartiers väljarfrierier. Icke desto mindre måste de tas. Problemen, fru talman, är stora; många har ordat om dem. Men möjligheterna är också stora. För att ta till vara möjligheterna, skapa massor av nya jobb och tryggad välfärd, måste vi fortsätta att angripa problemen på det sätt som regeringen gör. 0201502585302 N 2010-01-01 00:00:00 250276 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0958/#anf13