2349323 GH0957 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:57 Onsdagen den 9 februari 1993/94 57 1994-02-09 00:00:00 Allmänpolitisk debatt allmänpolitisk debatt 32B0E89E-5D0A-47F8-8B01-80133EA92714 7 Statsrådet ALF SVENSSON Fru talman! Gudrun Schyman talade här om ett familjefundamentalistiskt parti. Ja, det stämmer i den meningen att den öppna generösa familjen är samhällets fundament. Det tycker också länderna världen över och inte minst u-länderna. Därför har vi för närvarande, 1994, familjernas år, och det är FN som har utlyst detta. Om vi som är samlade här tror att vi klarar av de många problem som radas upp från talarstolen genom att enbart fatta politiska beslut, då tar vi alldeles miste. Jag är för min personliga del helt övertygad om -- och här företräder jag ett parti som är mycket sammansvetsat -- att om vi vill ha den välfärd som vi ordar om förankrad och byggd i samhället, klarar vi oss aldrig utan de små fungerande gemenskaperna, de mest naturliga små gemenskaperna. Och det är de öppna generösa familjemiljöerna. Tro gärna någonting annat! Men det gör inte jag. Fru talman! Bertil Jonsson, den nye LO- ordföranden, deltog i förra veckan i radioprogrammet Studio 1. Där berörde han arbetslösheten och välfärdssamhället. På tal om den här regeringens tid sade han bl.a.: ''Den borgerliga regeringen, de har ju rivit ner allting -- -- --.'' Vidare säger han: ''Man har rivit ner hela huset, hela välfärdshuset är nerrivet och nu måste det byggas upp igen.'' Nog märks det att valrörelsen har börjat. Hela välfärdshuset skulle nu vara nedrivet. Hela? Alltså: Nu får inga pensionärer pension. Alla dagis är stängda. Inga socialbidrag eller hyresbidrag betalas ut. Skolorna får föräldrarna sköta själva. Alla bibliotek och sjukhus har tydligen lagts ner. Fru talman! Jag tror att dessa överdrifter -- för att inte säga osanningar -- skadar tilltron till politiken. Dessutom skrämmer man naturligtvis många äldre, många medborgare. Finns det en del som tror att det är så här eländigt? Jag vill inte tro att socialdemokraterna tror sig om att kunna skrämma väljarna under valrörelsen. Välfärdssamhället är viktigt, och nog har välfärdshuset fått sig en och annan törn. Det finns besparingar som kanske är okloka och som kunde ha gjorts annorlunda, det tycker jag att man skall tillstå. Men det finns också systemfel som vi måste göra någonting åt, och det är i stort sett alla granskare av välfärdsbygget överens om. Jag tycker faktiskt att vi alla ödmjukt inför svenska folket skulle våga tillstå att under 20 år misshushållades det med svensk ekonomi. Det felbedömdes och överkonsumerades i 20 år. Nu görs tappra ansträngningar från oppositionen -- inte minst här i dag -- att försöka få folk att tro att nedskärningar och indragningar är den poltik som den nuvarande regeringen önskar över allt på denna jord och att allt elände började i oktober 1991. Ni vet ju, Invar Carlsson och andra, att ni, om ni hade fått fortsätta att regera efter valet 1991, hade drabbats av 20 års försummelser, ni också. Ett tag förfäktade ni expansion för att vi skulle ta oss ur krisen. Nu har vändpunkten, som sagt, kommit i partiet, så nu förfäktar ni besparingar. Ingvar Carlssons tal var inriktat på att framställa regeringen som gynnare av rika och plågare av fattiga. Skrevs detta tal innan socialdemokraterna gick in för att sänka arbetslöshetsersättningen från 90 % till 80 %? Minns inte Ingvar Carlsson att han och socialdemokraterna ville ha sjukförsäkringen för de långtidssjuka på 70 % i stället för två karensdagar? Ingvar Carlsson påstår att skatten skall sänkas med 700 kr på vanliga inkomster. Ja, det socialdemokratiska förslaget innebär 2 kr om dagen. Men om räntan på grund av socialdemokraternas politik går upp med 1 procentenhet, ökar bostadskostnaderna för en familj som har 500 000 kr i lån med ca 3 500 kr om året eller ca 300 kr per månad. Samtidigt kan vi ju konstatera att räntan under de senaste åren med den nuvarande regeringens politik sjunkit med 4 procentenheter. Det innebär för samma familj att dess boendekostnad sänks med mer än 1 000 kr per månad. Fru talman! Jag ansluter mig helt till synsätten att det behövs ett radikalt ROT-program för välfärdshuset, renovering, ombyggnad och tillbyggnad. Men det kostar pengar och det krävs en god ekonomi. Konjunkturuppgången har dröjt längre än vad många ekonomer trodde, det vet vi. Hushållen har först fått genomföra en privat skuldsanering. Det märktes först i USA, och nu syns det i Sverige. Och i dag arbetar staten med sin skuldsanering. Man har att åtgärda 20 års misshushållning. Den offentliga skuldsaneringen måste fortsätta, annars kommer välfärdshuset att vittra sönder. Vi vet allihop att investeringsviljan måste öka i företagen. Det är ju vägen för att få fram det som vi kallar för riktiga jobb. Då fordras det förstås att människor är villiga att satsa pengar på företag. Presenterade beräkningar visar att åtminstone 200 miljarder måste fram i form av nytt riskvilligt kapital under de närmaste åren. Det tror jag inte man kan få fram om aktieinvesteringar beskattas högre än pengar på bankboken. Socialdemokraterna har gjort ett väldigt nummer av att regeringen vill ta bort dubbelbeskattning på aktier. Ja, det är vad socialdemokraterna i Norge har beslutat sig för. I Norge har man avskaffat dubbelbeskattning på aktier -- för övrigt också i de flesta övriga europeiska länder -- därför att företagen måste komma i gång. Om det varit så, att arbetslösheten hade trängts undan bara genom ord och uttalanden, då hade den varit avklarad för länge sedan. Men om vi låter ärligheten få en chans vet vi att politiker inte kan och inte skall bygga industrier. Vi skall skapa goda förutsättningar för näringslivet. Vi vet dessutom att efter 1950 har antalet jobb totalt inte ökat i näringslivet. Hela sysselsättningstillväxten har ägt rum inom den offentliga sektorn. Jag undrar faktiskt om inte t.o.m. Socialdemokraterna så sakteliga börjat acceptera påståendet att det finns ett samband mellan höga offentliga utgifter och låg tillväxt. Det är därför mer än förvånande att Socialdemokraternas recept är det gamla vanliga: höj skatterna och sätt krokben för det riskvilliga kapitalet. För att bedriva fördelningspolitik och folkhemspolitik måste man ha något att betala välfärdsbygget med. Då måste jag säga att Socialdemokraternas ekonomiska motion verkligen inte är något ROT-program för ekonomin. Man får hålla med Norrköpings Tidningar som i slutet av januari skrev: Vad Socialdemokraterna presenterar är sifferlekar och luftpastejer, plus återfall i skattefrossa. Med andra ord; Socialdemokraterna marscherar vidare på den s.k. tredje vägen, vilket tydligtvis är skattehöjarvägen. Hela tiden återkommer talet om höjd marginalskatt. De nya skatteintäkterna skulle användas till ''svaga'' grupper. Men alla vet att detta inte skulle göra någon större skillnad för de sämst ställda. Socialdemokraterna föreslår en höjning av statsskatten med 5 %. Det skulle ge ca 9 miljarder, om arbetsviljan inte alls påverkas av skattehöjningen förstås. Det kan jämföras med både det ena och det andra, exempelvis med att underskottet i arbetsmarknadsfonden under slutet av 1993 växte med ca 3 miljarder varje månad. Fru talman! Vad skulle hända med räntan som jag tidigare var inne på? Att köra i gång skattekarusellen en gång till är inte, tror jag, att bära varandras bördor. Jag är övertygad om att det är att lämna över bördorna till nästa generation. (Applåder) 0739780276601 N 2010-01-01 00:00:00 250060 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0957/#anf7