2349323 GH0957 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:57 Onsdagen den 9 februari 1993/94 57 1994-02-09 00:00:00 Allmänpolitisk debatt allmänpolitisk debatt 387FD013-138B-49E2-A614-F5FB73ADA5AF 5 Socialminister Bengt Westerberg (fp) fp Fru talman! Regeringens välfärdspolitik attackeras i dag med samma frenesi från två helt olika håll. ''Ni rustar ned. Det blir sämre för varje dag'', säger en del. ''Välfärdsstaten har tjänat ut, men ni slår bara vakt om det som är'', säger andra. Bägge grupperna har fel. Vi rustar inte ned och vi slår inte bara vakt om det som är. Välfärdsbygget är i grunden gott. Stammen är väl ägnad att möta också framtidens behov. Den har vi inga som helst planer på att riva. Men visst finns det behov av en omfattande ''ROT- verksamhet'', dvs. av reparationer, ombyggnader och tillbyggnader. Det är det som vi i dag håller på med. Resultatet skall bli ett välfärdsbygge som både ger högre standard och är mer robust. Det är viktigt att slå vakt om en väl fungerande offentlig sektor. Men det innebär inte att allt skall bli vid det gamla. Det vore i själva verket ett hot mot välfärdsbygget. En omfattande ''ROT- verksamhet'' är nödvändig för att trygga det för framtiden. Socialförsäkringar som ger inkomsttrygghet är ett självklart inslag i en liberal välfärdspolitik. Men när reglerna utformas måste vi ta hänsyn till att människor reagerar på de signaler som skickas ut. Alltför ofta har Socialdemokraterna blundat för det. Utvecklingen i arbetsskadeförsäkringen är ett belysande exempel på svagheten i det bygge som Socialdemokraterna efterlämnade. I ett skede godkändes nästan allt som arbetsskador, och som en följd av det ökade arbetsskadorna. Vid regeringsskiftet 1991 uppvisade den här försäkringen ett ackumulerat underskott på 19 miljarder kronor. Det ökade med en halv miljard kronor i månaden. Skulle ingenting ha förändrats skulle underskottet enligt Riksförsäkringsverket ha ökat till långt över 100 miljarder kronor vid sekelskiftet. Samtidigt talade mycket för att arbetsskadeförsäkringen verkade hämmande på rehabiliteringen av personer som hade anmält arbetsskador. Kombinationen av astronomiska kostnader och försämrade möjligheter att få människor tillbaka till arbetslivet gjorde arbetsskadeförsäkringen till ett skolexempel på konstruktionsfel i det socialdemokratiska välfärdsbygget. Nu har en rad åtgärder vidtagits för att förhindra den för välfärden och statsfinanserna katastrofala utvecklingen. På nästan varje punkt har Socialdemokraterna sagt nej. Men utan denna ''ombyggnad'' skulle arbetsskadeförsäkringen effektivt ha underminerat välfärdsbygget och tjänat som argument för dem som hävdar att välfärdsstaten är en koloss som inget förmår förutom att öda samhällets resurser. Inte bara socialförsäkringarna reformeras i dag utan också andra välfärdstjänster, inte minst de som kommunerna är ansvariga för. Erfarenheterna visar att det finns stora möjligheter att öka effektiviteten i den kommunala verksamheten. Flera jämförande studier pekar på att det inte finns något entydigt samband mellan insatta resurser och uppnådda resultat. Det spelar stor roll hur resurserna används. Vårdgarantin, som för ett tiotal diagnosgrupper garanterar behandling inom tre månader, är ett exempel. Den har tack vare bättre organisation kunnat genomföras samtidigt som de totala resurserna till sjukvården faktiskt har minskat. Barnomsorgen är ett annat exempel. Flera undersökningar har visat att kvaliteten inte alls står i direkt proportion till resursinsatsen. Varför blir reaktionerna trots det ibland så negativa? En förklaring är att förändringsprocesser oundvikligen framkallar kritik från de berörda. Alla omstruktureringar innebär ett ifrågasättande av tidigare organisation och gamla rutiner. Många vill helt enkelt inte tänka om. Flera ledande socialdemokrater tillhör den kategorin. De instämmer naturligtvis gärna i kritikerkören, men sällar sig därigenom också till välfärdsstatens dödgrävare. Men det finns, fru talman, också en annan förklaring som ibland kan vara riktig, nämligen att minskande resursramar på sina håll inte längre -- i varje fall inte kortsiktigt -- kan mötas med effektivisering, utan leder till direkta försämringar. Sådana kan innebära att man når ned till en standard som inte är acceptabel. I sådana situationer avvisar vi liberaler inte en höjning av kommunalskatten. Det kan i vissa lägen vara den enda utvägen. Men varken kommunalskattehöjningar eller bättre tider kommer att lösa kommunernas problem. Utmaningen är att det under 1990-talet finns ett växande gap mellan behov och resurser. Vid oförändrad kommunalskatt, oförändrad produktivitet och oförändrade statsbidrag uppgår det gapet bara på grund av demografiska förändringar enligt Kommunförbundets kalkyler till flera kronor i kommunalskatt i slutet av detta årtionde. Alla inser att det gapet huvudsakligen måste täppas till genom ökad effektivitet. Fru talman! På få områden är behovet av en tredje kraft i politiken så stort som på det välfärdspolitiska. Det är i regel bara liberala kommunpolitiker som får ta på sig uppgiften att både vara pådrivande i förnyelseprocessen och sätta klackarna i backen när det går så långt att viktiga värden hotas. Parallellt med rationaliseringar och omstruktureringar i socialförsäkringar och kommuner har de gångna åren i högsta grad varit en period av tillbyggnad, en reformperiod. Låt mig bara nämna några exempel: -Vårdgarantin har jag redan nämnt. -Husläkarsystemet är på väg att genomföras. Politiskt förekommer på visst håll, också här i kammaren, litet gny. Men patienterna är i regel mycket nöjda. -ÄDEL-reformen har fullföljts. Som alla stora reformer har den varit ifrågasatt av många, också här i kammaren. Men utvärderingen pekar så här långt på att det har gått smidigare och bättre än vad t.o.m. optimisterna vågade tro. Gruppbostäder och ålderdomshem byggs nu ut i snabb takt. -Barnomsorgsgarantin är beslutad här i riksdagen och gäller från nästa årsskifte. Då blir kommunerna skyldiga att se till att det finns barnomsorg för de föräldrar som vill ha sådan. -Skolpengen har införts och öppnat möjligheter både för ökad valfrihet och för nya fristående skolor. -På handikappområdet har flera viktiga reformer genomförts, inte minst den nya lagen om stöd och service till funktionshindrade. -Barnen har fått en egen ombudsman och snart kommer förslag om att även de handikappade skall få det. Det finns förvisso mycket kvar att göra, men den ökade valfriheten innebär att det nu, Ingvar Carlsson, inte bara är överklassen som har möjlighet att välja sin egen doktor eller skola för sina barn, utan att alla har det. Som ofta när mindre privilegierade tillskansar sig samma rättigheter som tidigare bara överklassen har haft är det motiverat att tala om en revolution, i detta fall en valfrihetsrevolution. Ekonomer i långa banor rasar nu mot välfärdsstaten. Bl.a. Industriens utredningsinstitut, SNS, och senast den statlige utredaren professor Lars Vinell har pläderat för radikala skattesänkningar och en nedrustning av välfärdsstaten. Men deras påståenden att den ekonomiska krisen beror på välfärdsstaten är svagt underbyggda. Att den dramatiska ökningen av budgetunderskottet under senare år har andra förklaringar framgår mycket klart av finansplanen och den preliminära nationalbudgeten. Av den försämring av det finansiella sparandet på 235 miljarder kronor som har skett sedan 1990 beror ungefär tre fjärdedelar på lågkonjunkturen, finanskrisen och arbetslösheten. Tansfereringssystemen -- exklusive arbetslöshetsåtgärderna -- har faktiskt tack vare de genomförda förändringarna lämnat ett positivt bidrag till balansen med 16 miljarder kronor! Men man kan naturligtvis fråga sig: Har välfärdsstaten kanske tidigare bidragit till att bl.a. minska människors lust att arbeta och därmed hämmat den ekonomiska tillväxten? I en färsk forskarrapport där erfarenheter från flera nordeuropeiska länder redovisas, ''Welfare and Work Incentives'', har de svenska forskarna, professorerna Anders Klevmarken och Björn Gustafsson, gjort en genomgång av tillgänglig forskning om den svenska välfärdsstatens incitamentseffekter. De konstaterar att forskningen inte kunnat påvisa några starka effekter av välfärdsstaten på den ekonomiska utvecklingen i stort. Studier av vissa delar av välfärdspolitiken har visat på både positiva och negativa effekter. Till de positiva hör den svenska familjepolitiken, som har ökat arbetsutbudet, till de negativa den svenska sjukförsäkringen. Den senare har vi nu ändrat så att sjukfrånvaron har minskat dramatiskt. Bokens huvudredaktör, engelsmannen professor A.B. Atkinson, summerar i sin avslutande kommentar: ''En nedmontering av välfärdsstaten i syfte att undanröja de negativa incitament den kan rymma skulle ge osäkra vinster i form av bättre ekonomiska resultat till priset av att välfärdsstatens uppenbara fördelningspolitiska fördelar skulle gå förlorade.'' Fru talman! Det samhälle vi lever i brukar kallas postindustriellt eller tjänstesamhälle. Sådana kan se ganska olika ut. I en studie där man jämför bl.a. Sverige och USA konstaterar den danske välfärdsforskaren Gösta Esping-Andersen att Sveriges postindustrialism till skillnad från USA:s just ligger i det välfärdspolitiska bygget. Det är inte en skörd av slumpen utan av ett medvetet val. Genom en stor offentlig sektor och höga skatter har vi i Sverige påverkat inriktningen av vår konsumtion. Vi satsar mer resurser än i andra länder på framför allt barnomsorg, handikappomsorg och äldreomsorg. Det har, fru talman, enligt min mening gjort Sverige till ett bättre land för de svaga och utstötta, till ett tryggare land för de flesta och till ett mer anständigt land att leva i för alla. (Applåder) 0630022377501 N 2010-01-01 00:00:00 250058 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0957/#anf5