2349323 GH0957 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:57 Onsdagen den 9 februari 1993/94 57 1994-02-09 00:00:00 Allmänpolitisk debatt allmänpolitisk debatt 7ED2E56A-6692-43CD-A00F-0D16FB95F1B5 2 IAN WACHTMEISTER (nyd) nyd Fru talman! Efter regeringen kommer syndafloden, sade Ingvar Carlsson, och menade såvitt vi förstod därmed att han skulle leda nästa regering. Visst var det många överdrifter, och visst var det ett valtal, men jag tror att vi alla gör den reflexionen att det i alla partiers program finns någonting som är vettigt -- även i Socialdemokraternas program. Mitt anförande kommer per definition inte att bli ett valtal. Jag är partiordförande till den 9 april. Jag är t.o.m. gruppledare, vilket överraskar en del av er. Men mina dagar äro räknade! Ni kan börja nedräkningen nu, men det är för tidigt att andas ut. Även om ni blir av med mig kommer ni inte att bli av med budgetunderskottet. Ni kommer inte att bli av med OECD-rapporter som påpekar precis det som jag här har påpekat många gånger, nämligen att vi inte tillräckligt har sett allvaret i läget och åtgärdat det. Det spelar heller ingen större roll för er om Ny demokrati finns i riksdagen eller inte, på annat sätt än att man belyser problemen. Problemen kommer att finnas kvar. Sanningens minut nalkas för politikerna. Jag kommer snart att höra till dem som håller tummen på ögat på er. Det skall bli ett nöje. Det är möjligt att jag blir journalist när jag blir stor. Vi hörde Ingvar Carlsson säga att Olle Wästberg blev riktigt vettig när han blev journalist. Ni kan tänka på att längst ner på popularitetslistan slåss journalister och politiker om vilka som har sämst anseende. Jag tror att det bara finns ett sätt, och det är att försöka skaffa sig ett bättre anseende. Själv är jag enligt SIFO sämre än Gudrun Schyman och Olof Johansson ihop, och det är ändå att ta i. Och nu, fru talman, skall ni få höra! Jag vet att de flesta här är mycket duktiga och jobbar på. Observera att jag på flera månader inte har beskyllt er för att vara politiska broilrar! Men jag vill säga: Tänk över er situation! Jag har själv tänkt över min. Jag skulle tro att Gullan Lindblad har tänkt över sin, när hon skulle ge Bengt Westerberg en pappamånad. Låt oss anta att Gullan Lindblad, Bengt Westerberg och jag vill göra något bra för Sverige. Det vill vi, tror jag. På fint språk kan man tala om att vi företräder allmänintresset, hela Sverige, inte några speciella särintressen, inte vårt personliga egenintresse. Då måste vi, precis som alla andra som känner ansvar, börja med att tala om hur det är. Det är det jag tycker att vi inte gör. Vi talar inte om hur det är. Ju närmare valet vi kommer, desto mindre sägs om hur det är. Statsskulden galopperar i väg, och man gör egentligen ingenting. Hur tror ni att debatten låter om tre eller fyra år? Då kommer man att säga: Varför gjorde de ingenting 1994? Varför ingrep de inte när räntan på statsskulden var 80 miljarder? Varför väntade de tills den var 172 miljarder? Så kan det komma att låta. Man kommer också att säga: Varför gjorde de så? Jo, de tog det så lugnt därför att det var val strax efter. Det är den största faran med val, dvs. att man inte vågar säga någonting. Nu säger alla t.ex. att vi skall återinföra 90 % arbetslöshetsersättning, sjukersättning och allt möjligt. Det är fullständigt omöjligt att göra det. Det har kommit en OECD-rapport, och vad säger den? Jo, den säger följande: Vi kan inte höja skatten när skattetrycket redan är över 70 %. Vi måste sänka statens utgifter. Regeringens stolta saneringsprogram på 81 miljarder räcker inte. Det behövs 150 miljarder i stället. Vi har för höga ungdomslöner. Vi har hög ungdomsarbetslöshet, därför att lönerna är för höga. Det finns en marknad; det går till så. Det hänger ihop. Arbetsrätten är ett hinder och inte en trygghet. OECD avslutar rapporten med att säga att landet helt enkelt inte kan fortsätta som om inget hänt. Rapporten kom i förrgår, och det land som det handlar om är Sverige. Även med regeringens prognos -- man brukar ju missa med 100 miljarder ibland, så jag vet inte om vi skall tro på den -- går Sverige med 172 miljarder i förlust nästa år. Hur mycket är 172 miljarder kronor? Det är ett ofattbart belopp. Man skulle kunna täcka det genom att höja momsen till 62 %. Det vore väl ganska kul, fru talman? Eller också skulle man höja arbetsgivaravgiften till 77 %. Detta är dock helt omöjligt. Det betyder god natt för hela Sverige. Det går inte. Ingvar Carlsson berättade vad 20 miljarder är. Jag skall berätta vad 172 miljarder är. Håll i er i bänkarna nu! Det är lika mycket som kostnaderna för hela barnbidraget, hela bostadsbidraget, den kommunala barnomsorgen -- det som kommer från statsbudgeten --, föräldraförsäkringen, arbetsskadeförsäkringen, statens andel av sjukförsäkringen, hela polissystemet, alla domstolarna, universiteten/högskolorna och nästan hela försvaret. Detta kostar 172 miljarder. Det är den förlust vi håller på att göra. Snart är alltså räntan, som vi aldrig kommer ifrån, ensam uppe i det talet. Mycket allvarligare än så kan det inte bli. I det läget har vi alltså svårt att göra någonting! Vi kan inte ens skära ned u-hjälpen utan säger: Vi måste fortsätta med den. Eftersom vi ändå inte har några pengar är det väl lika bra att ge bort dem. Vi ger pengar till organisationer som inte ens plockar in lika mycket i medlemsavgifter. Om man vågade vara ärlig om flyktingpolitiken -- men det är det ingen som vågar -- och lade ihop vad vi ger ut på den, på organisationsstöd och på u-hjälp skulle man komma upp i 50 miljarder kronor. Visst finns det mycket som vi politiker kan göra -- självfallet -- om vi bara vågar. Men enligt vad jag kan begripa är det ingen som vågar. Folk då -- människor som ser på TV, lyssnar på radio, eller sitter här på läktarna -- vad kan de göra? Ja, håll i er nu, och säg ingenting till Bert om det här! Jag kan tala om för er, kära folk, vad ni kan göra. Ni skall sluta stjäla! På byggarbetsplatserna stjäls 10 %. Butiksstölderna uppgår rent statistiskt till 3 %. Vi har genom åren betalat hundratals miljarder för att utbilda små och stora bedragare. Vi har inte beivrat fusk, inte ens när vi känt till det. Vi har inte vågat påstå att folk stjäl ens när de stjäl. Vi har inte lärt medborgarna -- exempelvis genom att föregå med gott exempel -- att de tar från andra när de t.ex. jobbar svart och tar arbetslöshetsunderstöd. Man stjäl då från sina grannar och kompisar; det är nämligen de som får betala. Vi har de facto i stället visat för dem att det lönar sig att fuska. Såvitt jag vet finns det inte en människa som har åkt dit för att ha tagit allmänna medel genom att lura försäkringskassan eller liknande. Nej, det är bäst att jag säger att det bara finns tre fall -- annars får man alltid höra att det man säger är fel och att det faktiskt finns två. Men kom ihåg: Ingen lurar staten! Staten är ju människorna. Det finns inga pengar hos fru Wibble. Det finns bara ett stort svart hål med minus en miljon miljoner kronor. Alla pengar som kommer in till statskassan kommer från folk. De som stjäl av de pengarna stjäl av sina kompisar. Det måste sägas ut. Nästa till rakning! Det är den svarta sektorn -- jag har talat om den förut. I den svarta sektorn är ni med, hela högen, såvida ni inte sitter kvar här inne i kammaren hela tiden och aldrig går ut. Sätter ni er i en taxi är det -- ofta -- svart så det ryker om det. Går ni på krogen är chansen rätt stor att det är svart. Tar ni er en liten rackare någon gång är det en 40-procentig chans att det är hembränt. Vare sig den svarta marknaden är 100 eller 150 miljarder är den enorm. Hur bekämpar vi den? Det gör vi egentligen inte. Det flesta av oss utnyttjar den -- eller hur? Jag menar att man måste angripa det. Man måste angripa fusket, för det är brott mot lagen. Antingen måste den svarta marknaden bli vit, eller också får väl de vita lagarna bli svarta då. Men vi kan inte låta samhället fortsätta att fungera vid sidan av lagarna. Den svarta sektorn är lika farlig som barnporr, som för övrigt ingår i hela det här systemet. En svart sektor betyder till sist maffia, olagligheter, mord, stöld och -- inte minst -- minskad tilltro till hela systemet, det demokratiska system som vi här representerar. Nå, men låt oss då förklara krig mot fusket. Låt oss bevisa för våra barn att vi inte är korrupta eller försoffade utan vi angriper det här, som är ett stort problem i Sverige. Men det är klart att en affisch med ett stort finger som säger: Svensson! Du fuskar! inte är världens bästa valaffisch. Då går de väl och röstar på Westerberg i stället -- förlåt! Vi begär som politiker en skärpning av våra arbetsgivare, dvs. det svenska folket. Eller i varje fall gjorde jag det alldeles nyss. Men vad har svenska folket egentligen för möjligheter att granska oss? Var finns det personliga ansvaret? Var man än arbetar ute i samhället har man ett personligt ansvar. Men var finns det personliga ansvaret i politiken? Det finns inte. Det skulle behövas något slags etikkommission som medborgarna tillsatte och som kollade läget och såg vad det är vi sysslar med. Den skulle få publicera sina resultat, osv. för att hålla tummen på ögat på folkets egna representanter. Det är klart att det inte behövs dubbla pensioner i politiken. Och inte behövs det fallskärmsavtal! Och visst skulle det gå att införa fullt ansvar för ämbetsmän och fullt ansvar för politiker. Men gör det då! Det har för övrigt sagts om politiker -- det har ni hört här förut -- att om politiker skulle prövas i Marknadsdomstolen så skulle de fällas på löpande band. Om vi som sitter här sålde tvål i stället för politiska budskap skulle de flesta här ha näringsförbud vid det här laget. Så tar vi nästa: bankerna. Jag representerar givetvis bankerna -- jag är en fruktansvärd kapitalist som röker stora cigarrer. Nej, det är jag givetvis inte. Jag är en av de få som vågar gå på bankerna -- ni är rädda för dem också, vågar jag påstå. Om man skall slåss mot kapitalet skall man inte köra på Ingvar Carlssons spår, utan man skall försöka attackera den nya bankkrisen. Den består i att bankerna tar ut för höga räntor av de företag som skulle kunna bygga upp Sverige igen och ge alla jobb. De får betala mycket högre räntor om de lånar pengar än de stora grabbarna. Även om de stora grabbarna är dåliga kanske de får låna för 7 %, medan de små lirarna får låna för 12 % eller så. Hur åtgärdar man det? Jo, genom fri konkurrens -- kan ni tänka er! Ni tänkte förstås: Då måste vi lagstifta och sätta dit dem. Men fri konkurrens är det enda sättet att åtgärda det. Det finns i stort sett bara fyra banker kvar. Då gäller det att sätta tummen på ögat på dem och se till att det inte blir några karteller, att de inte kan hålla på och ta ut alla möjliga orättmätiga fördelar genom att de inte konkurrerar öppet. Sedan vi eller regeringen eller hur det nu gick till -- undan gick det i alla fall -- beviljade bankstödet har S--E-Bankens kurs gått upp med 727 %. Men de som stod risken var svenska skattebetalare, och de har faktiskt inte fått ut någonting för det. Då säger Ingvar Carlsson kanske: Sådan är kapitalismen. Men det behöver den inte alls vara! Men sådan har regeringens taktik varit! Och de flesta av oss här i kammaren har varit med på det. En av ingenjörerna blev riksbankschef. Så kan det gå när inte haspen är på! Till sist i det här anförandet vill jag säga att vi behöver sälja Sverige. Inte sälja av utan verkligen sälja Sverige, tala om hur bra Sverige är att etablera industrier i, hur bra det är att göra turistbesök i. Men vi kanske skulle börja med att tala om hur fantastiskt det är. Tänk om vi kunde säga: Här är ett land där inte bara folket har vaknat utan även politikerna. Man kan sätta ansikte på allting. Det går inte att bara ha en massa kommittéer och råd, utan det behövs ett ansikte. Ta en av de sparkade cheferna -- det börjar bli gott om dem vid det här laget -- t.ex. Janne Carlzon, och sätt honom att sälja Sverige. Säg till honom: Hördu Janne, du är bra på att fixa resor, på att övertyga folk och allt möjligt, och du ser än så länge ganska trevlig ut också, så du kanske skulle kunna vara ett bra ansikte för oss. Du får ett par hundra miljoner. Sätt dig med ett gäng och försök sälja Sverige och få folk att komma hit! Finessen med det är att då kommer de hit och de investerar, och då kan vi tala om för dem att vi är tacksamma. Vi ger er bra villkor, säger vi till dem, därför att ni tänker vara med och återuppbygga vårt land. Med detta, fru talman, gör jag tillfälligt avbrott. (Applåder) I detta anförande instämde Dan Eriksson i Stockholm, Bo G Jenevall, Peter Kling, Kenneth Attefors, Leif Bergdahl, Bengt Dalström, Claus Zaar, Arne Jansson, Laila Strid-Jansson, Simon Liliedahl, Max Montalvo, Lars Andersson, Stefan Kihlberg, Karl Gustaf Sjödin, Ulf Eriksson, Robert Jousma, Christer Windén och Lars Moquist (alla nyd). 0272248812808 N 2010-01-01 00:00:00 250055 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0957/#anf2