<anforande>
<dok_hangar_id>2349323</dok_hangar_id>
<dok_id>GH0957</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:57 Onsdagen den 9 februari</dok_titel>
<dok_rm>1993/94</dok_rm>
<dok_nummer>57</dok_nummer>
<dok_datum>1994-02-09 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Allmänpolitisk debatt </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>allmänpolitisk debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>C8EB1346-E504-4256-81BF-65AEBCF4126E</anforande_id>
<anforande_nummer>130</anforande_nummer>
<talare>KARL-ERIK PERSSON (v)</talare>
<parti>v</parti>
<anforandetext>Fru talman! De största satsningarna inom
Kommunikationsdepartementets område under de
kommande åren gäller två områden: vägar och
järnvägar.

De trafikpolitiska ståndpunkter som Vänsterpartiet
bygger sina krav och motionsförslag på kan
sammanfattas på följande sätt.
Kommunikationsstrukturen måste förändras i
grunden för att miljön skall kunna räddas,
samtidigt som kommunikationsbehoven
tillgodoses. Därför måste en långsiktig
samhällsplanering bidra till ett minskat behov av
gods- och persontransporter. Varje trafikslag bör
bära sina egna samhällsekonomiska kostnader.

Frågan om en fungerande kollektivtrafik är en
viktig jämställdhetsfråga. Det är inte alla vuxna
individer som har tillgång till bil. Kvinnor, äldre,
barn och ungdomar har större behov av en
fungerande kollektivtrafik. Spårbundna
trafiksystem och miljövänliga sjötransporter skall
prioriteras. Vägtrafiken, framför allt tunga
landsvägstransporter, och flygtrafiken måste
minskas. Järnvägsnätet måste byggas ut och rustas
upp så att de behov som Banverket har redovisat
blir tillgodosedda.

Regeringen och riksdagen måste aktivt verka för en
svensk medverkan i en samordnad alleuropeisk
järnvägspolitik. Som ett led i detta arbete behövs
det ett nordiskt nät för snabb- och
höghastighetstågen. Regeringens
kommunikationspolitik är tvetydig och brister i ett
längre tidsperspektiv. Kännetecknande för
regeringens kommunikationspolitik är att man å
ena sidan vill höja bensinskatter och å andra sidan
planerar att bygga nya motorvägar. Å ena sidan vill
man minska kväveoxidutsläppen. Å andra sidan vill
man bygga Öresundsbron, vars trafik kommer att
generera ökade koloxidutsläpp.

På punkt efter punkt är det tydligt att det är starka
särintressen, såsom bil- och oljeindustrier samt
byggföretag, som styr regeringens
kommunikationspolitik.

Vad som saknas är en samordning av olika
trafikslag -- järnvägar, vägtrafik och, inte minst,
sjöfart. Investeringar i hamnar, samordning av
terminaler och utveckling av kust- och
insjöfartstrafik finns inte heller med någonstans.

När det sedan gäller järnvägssatsningar har man
från regeringens sida skrutit med den stora
Mälarbanesatsningen. Frågan är egentligen:
Kommer tidtabellen att kunna hållas när det gäller
Mälardalen? Troligtvis inte.

Denna osäkerhet sprider sig nu när man går ut och
säger att SJ skall bolagiseras. Vem skall då
investera i tågmateriel? Det går ju inte att å ena sida
bygga ut järnvägstrafiken när man å andra sidan
inte vet vem som skall trafikera järnvägen. Därför
blir det troligtvis en brist i investeringarna när det
gäller tågmateriel.

Beträffande vägar och broar befinner vi oss i exakt
samma situation som när det gällde Öresundsbron.
Först kommer man att fatta beslut om vägar och
broar. Sedan skall man göra en
miljökonsekvensutredning. Vi har typfallet i
regeringens proposition när det gäller
Dennispaketet. Det riktas förödande kritik från
flera remissinstanser som ställer sig tvivlande till
miljöinsatserna. Men pengar har anslagits. Troligen
kommer projekten att genomföras.

Likaså riktas det kritik från flera andra håll. Det
finns inte något samband mellan folklig förankring
och de investeringar i vägar och broar som skall
göras. Åtminstone de ledamöter som sitter med i
trafikutskottet har fått en propå. Det gäller
Byfjordens intresseförening. Man har ett citat från
Svenska Dagbladet som jag tycker är ganska bra:

''Om det gällde att till varje pris hålla
cementproduktionen och caterpillarna i gång skulle
vi lika gärna kunna bygga pyramider, effekten på
näringslivet och tillväxten skulle bli ungefär
densamma.''

Det är en ganska förödande kritik som riktas mot
de här gigantiska vägsatsningarna. Nu tycks det
också gå en sorts bolagiseringsvåg genom
Kommunikationsdepartementet utan någon som
helst analys och konsekvens. Om man vore ärlig --
och det skall man kanske vara när man talar om
moral och etik -- skulle man tala om att det här först
och främst är en ideologisk fråga.

Sedan vänder jag mig direkt till
kommunikationsministern. När det gäller
Vedabron har det framkommit att det kommer att
bli stora problem med avisningen av brovajrarna.
Troligtvis kommer man att bli tvungen att ha
eluppvärmda vajrar. Vilka kommer kostnaderna
att bli?

Det verkar som om
Kommunikationsdepartementet så att säga har
gjort något illa. Det enda man skall arbeta med är
ju en nollösning. Det skulle vara roligt om det kom
en pluslösning från
Kommunikationsdepartementet.

Nu talas det också om datamotorvägar. Det måste
vara litet pinsamt om statsministern, som det
verkar, måste ta hand om detta för att man skall
komma till rätta med datamotorvägarna. Detta
borde ha kommit från
Kommunikationsdepartementet. Men man får väl
vara tacksam för att det kommer från något håll.
Dessutom är det ett gammalt vänsterpartistiskt
förslag på kommunikationsområdet.
</anforandetext>
<intressent_id>0972721265901</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>250183</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0957/#anf130</protokoll_url_www>
</anforande>
