2349323 GH0957 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:57 Onsdagen den 9 februari 1993/94 57 1994-02-09 00:00:00 Allmänpolitisk debatt allmänpolitisk debatt BC689FAA-1326-42C6-8AD9-5F01EC451F77 123 OSKAR LINDKVIST (s) s Fru talman! Stockholms stad och Stockholms län har i dag den högsta arbetslösheten någonsin. I vårt område finns över 85 000 personer utanför den reguljära arbetsmarknaden. Över 30 000 av de arbetslösa är ungdomar under 25 år. Vi har tidigare vant oss vid att Stocksholmsregionen har en arbetsmarknad som ständigt efterfrågar arbetskraft. Många tycks tro att detta förhållande alltjämt är rådande, men det är numera en ren myt. Jag har nyss nämnt de höga siffror för arbetslösheten som visar att Stockholmsområdet ligger alldeles i närheten av riksgenomsnittet. Det är en ny upplevelse i dessa områden. Befolkningen här kräver åtgärder för att få i gång arbetsmarknaden igen. I slutet av 60-talet och under första delen av 70-talet utlokaliserades ett stort antal tjänsteföretag från Stockholm till olika delar av övriga landet. Det betydde att städer som Jönköping, Norrköping och Umeå m.fl. fick ett rejält tillskott av nya jobb. Samtidigt åderläts förstås Stockholm i motsvarande grad. Det kunde till nöds accepteras, eftersom arbetsmarknaden här hade stor växtkraft. Även vid de återkommande nedgångarna i ekonomin klarade sig Stockholmsområdet ganska hyggligt. Skattebetalarna i Stocksholms stad och i länet bidrog genom skatten till utflyttningarna av de statliga företagen, trots att åtgärderna inte var okontroversiella i alla sammanhang. De flesta länder ser normalt ett växande huvudstadsområde som en värdefull tillgång som också påverkar tillväxten i landet i övrigt. I dag är alltså Stockholmsområdet i fråga om arbetslöshet jämställt med andra regioner. Så till vida har regeringens politik medfört en negativ utveckling. Arbetslösheten fortsätter att öka. Vi har försökt att på olika sätt få regeringen att medverka till en arbetsmarknadspolitik där Stockholmsproblemen beaktas på samma sätt som problem i andra regioner. Men i regeringen finns ingen som lyssnar. Det är framför allt på två betydande områden som kritiken mot regeringen står särskilt stark. Samtidigt som arbetsmarknadsläget i storstaden är svårt delar staten ut pengar för att flytta arbetstillfällen från Stockholm till andra delar av landet. Ett företag i Bromma som ansåg att vinstmarginalerna började bli väl knappa har t.ex. fått stöd för att flytta en del av verksamheten till en annan del av landet. Skattebetalarna tvingas betala 5,5 miljoner i form av statliga medel för den utflyttningen. 26 personer i Stockholm miste sina jobb. Företagen har självfallet rätt att flytta både till och från Stockholmsområdet. Men det avgörande skall inte vara att staten bidrar med ett antal miljoner. Det skall vara en ut- respektive inflyttning som inte förändrar konkurrenskapaciteten mellan de olika företagen. Ett annat område är bostadsmarknaden. Alla prognoser med inriktning på sekelskiftet som finns visar att det föreligger en stark efterfrågan på nya lägenheter. Trots vetskapen om detta närmar sig bostadsbyggandet i vår region nollpunkten alltmer. Ungefär 40 % av byggjobbarna är utan jobb. Andra återigen är föremål för arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Med den upphöjdhet som regeringen intar i denna fråga finns det små möjligheter att vinna gehör för ökade insatser. Regeringen borde först ställa sig frågan varför bostadsbyggandet är så lågt, det lägsta sedan 1941. Vi hör allt som oftast regeringens företrädare berätta om den låga inflationen, den låga räntan och de lägsta produktionskostnaderna på långliga tider. Ändå är det ingen som vågar bygga. Vad är orsaken? Det är ingen svårighet att sätta fingret på den ömma punkten. Det är den nya bostadsfinansieringen som infördes efter regeringsskiftet 1991 som är den helt primära orsaken. Byggfolk av alla kategorier, från företagare till byggjobbare och kreditinstitut, vågar inte längre lita på regeringen. Det är inte bara det att vi är på väg mot ständigt höjda boendekostnader, vilket gör att många utestängs från sin bostad därför att de inte kan betala de ständigt ökande kostnaderna, utan det saknas också en plan för det framtida bostadsbyggandet. Man litar inte på regeringen, man vet att de ekonomiska förutsättningarna efter hand kommer att ändras, och på de premisserna kommer aldrig bostadsbyggandet att sättas i gång. Slutligen, fru talman: Det har i den här riksdagen väckts massor av motioner om ett förstärkt ROT- program. Det är nu omöjligt för regeringen att låta bli att för riksdagen lägga fram ett förslag om ett förstärkt ROT-program. Här finns nämligen en klar majoritet som ånyo tvingar regeringen att ta ett initiativ, precis som riksdagen tvingade regeringen 1992. I detta anförande instämde Sylvia Lindgren (s). 043283522692 N 2010-01-01 00:00:00 250176 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0957/#anf123